Kvinnliga präster

[Gäst]

PRESS RELEASE
by The Roman Catholic Womenpriests Movement, Canada

In Toronto on May 27, 2007, three women will be ordained as Roman
Catholic priests by bishop Patricia Fresen of Germany.

Patricia Fresen, originally from South Africa where she was a nun for
45 years, is presently the international Program Coordinator of the
Roman Catholic Womenpriests movement based in Germany. She was ordained a bishop in 2005 by an active Roman Catholic bishop in good standing.

This is the first ordination ceremony of the RCWP movement to take
place on land in a church. All other public ceremonies have taken place on
boats, usually in international waters, to avoid jurisdictional conflict
with diocesan bishops. Also, for the first time in North America, a man
will be ordained in a public ceremony in the RCWP movement.

This movement is making history in the Roman Catholic Church. It was
born in 2002 and already there are 14 women priests in the U.S. and one in Canada, Michele Birch Conery of Parksville, BC. Also, there are over 100 candidates in training worldwide. At the Toronto ceremony, Marie Bouclin, from Sudbury, Ontario, and two other women from the U.S. will be ordained to the priesthood. Three others will be ordained as deacons at the same ceremony, one from the U.S. and two from Canada, Monica Kilburn-Smith of Calgary and Jim Lauder of Victoria, BC.

The movement is also maturing. The first ordinations that took place
on the Danube in 2002 were designed to protest an unjust, discriminatory law of the Roman Catholic Church, namely, that women were denied access to ordained ministry. Now the movement wants to model another way of being Christian in the Roman Catholic tradition, a way that is more in keeping with what Jesus taught and lived.

As the church where the ordinations will take place is very small,
attendance at the ceremony is by invitation. A press conference for
radio and print media will follow the ordination ceremony. Exclusive
television rights have been given to Vision TV.

[Julius]

Ja vilken grupp som helst kan ju ha sina egna präster och egna ceremonier. Men sannolikheten att de skulle bli erkända som präster av vatikanen är väl i det närmaste lika med noll. Och i så fall handlar det ju om en ny kyrkobildning, precis som när andra grupper tidigare startat egna kyrkor.

[Gert]

Julius,

Du har nog rätt i att de knappast blir erkända - för närvarande. Intressantare är att de tycks bli tolererade. Vad jag vet har de inte exkomunicerats från Rom. I några stift anses prästvigda kvinnor ha exkomunicerat sig själva. Men i andra råder tystnad uppifrån.
Men om detta vet Charlotte mycket mer än jag. Charlotte du kan väl ge oss en lägesrapport för prästvigda katolska kvinnor.

Gert Gelotte

[Charlotte]

Gert,

Det är som du säger...

Man kan även tillägga att de katolska kvinnor som har vigts har tagits emot övervägande med glädje. De får tjäna katoliker i sin närhet som har längtat efter detta länge. Det händer att personer kommer fram till prästerna och gråter av glädje.... Sår som kyrkan har orsakat dem helas. Folk återvänder efter ibland decenniers frånvaro. Äntligen känner de sig hemma i sin kyrka igen.

Som synes av pressreleasen har rörelsen nu gått in i ett nytt skede - även män vigs (än så länge bara undantagsvis, eftersom de också kan bli vigda den officiella vägen - om de inte är gifta - men det lär bli allt fler) - män som längtar efter en annorlunda katolsk kyrka. Mer mänsklig - och mer gudomlig.

Dessa kvinnor - och män - vill visa på en kyrka som inte är hierarkisk utan tjänande - en kyrka där Jesus är i centrum och inte påven...

Det är alltså en hel del goda frukter som har kommit som resultat av dessa fem första år.

Charlotte

[Julius]

Charlotte,

[Gert]

Julius, Charlotte,

Låt oss leka med tanken att Rom inte exkomunicerar och att de kvinnliga prästerna väljer att inte organisera sig som en egen kyrka. Allt fortsätter som hittills, men de kvinnliga prästerna blir fler och fler. Vad händer då?

Antingen blir det kyrkosplittring genom att någondera sidan eller båda till sist väljer detta. Eller också väljer man att inte markera en splittring. Vad har vi då?

Jag tror inte man måste förutsätta att det är omöjligt att lära av erfarenheter. Reformationen hade kunnat ta en annan väg om de som då hade makten valt att inte aktivt splittra kyrkan.

Gert Gelotte

[Julius]

Gert, jag tror inte att det i längden är möjligt för kyrkan att ha en grupp som driver en helt egen linje i en sådan fråga som en del i rörelsen. Om det inte blir en kyrkosplittring så är ju i så fall enda utvägen om kyrkan ändrar officiell ståndpunkt och accepterar kvinnliga präster. Men något sådant verkar i nuläget mycket osannolikt. Men att i längden ha en kyrka där det finns biskopar och präster som inte är erkända av kyrkans ledning utan agerar helt på egen hand tror jag inte är möjligt. I så fall så är det ju fritt fram för egna omtolkningar av många andra trossatser och regler inom kyrkan och då kommer nog till sist en splittring ändå.

Du skrev att

[Gert]

Julius,

Om framtiden vet vi ingenting. Men vi kan lära av det förflutna. Och varför förutsätta kyrkosplittring? Om vi försöker undvika den kanske det går. Varför inte försöka?

Gert Gelotte

[Julius]

Gert, jag tror visst att vi om den här situationen uppkommer kan lära av det förflutna. Men jag tror däreomt inte att en splittring i ett sådant läge kan undvikas. Men om detta inte går att undvika så kan vi säkert lära av det förflutna i så måtto att vi kan samexistera fredligt med en ny kyrka på samma sätt som med andra samfund och inte gå in för att försöka slå ihjäl varandra som efter reformationen.

Egentligen tror jag inte skiljefrågan är kvinnliga präster eller inte - det är bara en stridsfråga i det hela. Grundkonflikten gäller väl om kyrkan skall hålla fast vid sin förkunnelse oavsett vad som är politiskt gångbart eller vad som är rådande värderingar i samhället i övrigt eller om den skall anpassa sig och själv förkunna det som är dagens budskap och som folk vill höra. Det här handlar om mycket mer än kvinnoprästfrågan. T.ex. frågor som äktenskapssyn, homoäktenskap, fri sexualitet, fri abort och mycket mer.

[Gert]

Julius,

Här har vi väl helt enkelt olika uppfattning. Du skriver att det handlar om huruvida kyrkan skall hålla fast vid sin förkunnelse. Jag hävdar att kyrkan alltid ändrar/har ändrat sin förkunnelse i takt med samhällsförändringarna.
Den orubbliga kärnan är egentligen mycket liten.

Gert Gelotte

[Julius]

Gert, i vissa fall har kyrkan följt med tidens tänkande på ett felaktigt sätt, som t.ex. när man höll på med häxprocesser och liknande. Men en kyrka som bara upprepar vad som folk själva säger och inte följer Gud tycker jag är på väg att mista sin legitimitet. Det är Guds regler som skall gälla i kyrkan, inte människors tankekonstruktioner.

Tyvärr är väl risken ganska stor att det blir en splittring som ger oss två helt motsatta kyrkor: en ärkekonservativ som snarast vill leta sig bakåt till hur katolska kyrkan var förr (före Vat II) och en mycket liberal som i princip tycker och lär ut det som ´dagens samhälle säger och som folk vill höra. Hamnar vi en sådan sits så kommer många av oss i kläm, vi som gärna skulle vilja se reformer av kyrkans organisation och strukturer men som inte är beredda att ge avkall på viktiga priciper som t.ex. det mänskliga livets absoluta värde och okränkbarhet. Vi kommer i ett sådant scenario inte att passa in någonstans.

[Charlotte]

Julius, Gert,

Jag tycker att Vatikanen gör mycket klokt i att avvakta och se vilken vändning det hela tar. De känner förhoppningsvis äntligen en susning av Andens vind...?

Det vore ju ytterst dumt att exkommunicera de kvinnor som har vigts - som både är och ämnar förbli katoliker - de vill inte starta en ny kyrka, bara reformera kyrkan så att den blir mer likt den en gång var - där Jesu budskap stod i centrum och där människor av alla sorter välkomnas, där Guds barmhärtighet råder, och där både män och kvinnor helt naturligt kallas till tjänst.

Skulle de exkommuniceras tar man risken att halva kyrkan går tillsammans med dem... Så mycket har det kokat under det nu lyfta grytlocket. Frisk luft väller äntligen in, som stillar bubblorna, sår helas, manligt och kvinnligt börjar trevande komplettera varann igen - om än det sker utan att ännu ha hela hierarkins välsignelse - dock med en hel del (manliga) biskopars starka och tyst jublande stöd bakom sig - biskopar som tyvärr tvingas vara tysta officiellt om vad de egentligen tycker för att få behålla sina tjänster.

Detta handlar inte egentligen om kyrkans förkunnelse - utan om vem som ska anses lämplig att föra ut Kristi budskap...

På Jesu tid var de som han ansåg lämpligast ett par unga fiskarynglingar som stank fisk, en missaktad tullindrivare och annat löst folk - män och kvinnor som tänkte och talade som folk gör mest - och därför nådde ut med budskapet. Människor döptes i massor.

I vår tid närmar sig prästidealet något absurt: högt disciplinerade, men ganska så trångsynta akademiska herrar.

Var gick det hela så snett?

Skönt att det hela nu - om än långsamt - börjat gå åt rätt håll igen!

Charlotte

[Gert]

[Julius]

Gert, jo visst ryms olika åsikter inom kyrkan idag och så långt är det väl inget problem. Men det är ju stor skillnad mellan privata åsikter och vad som predikas av prästerna och som är kyrkans officiella linje. Rimligtvis måste ju kyrkans budskap vara detsamma vare sig jag går till församling A eller fösamling B. Det kan ju inte vara så att det som är synd enligt A är helt ok enligt B. I så fall skulle ju kyrkan bli någon slags allmän kom-och-tyck-och-tro-vad-du-vill klubb. Därför måste ju kyrkan om den skall kunna undgå en splittring på något sätt komma fram till gemensamma synsätt om t.ex. vad som är rätt eller fel. Kyrkan har ju därför system för att garantera detta, läroämbete, rätt att stänga av präster som presikar för kyrkan främmande läror osv. Och i en så central fråga som vem som är präst eller biskop och vem som inte är det måste ju kyrkan ta ställning åt ena eller andra hållet.

Kyrkosplittring är väl aldrig bra men i en del fall kanske ändå det minst onda alternativet. Om man jämför med svenska kyrkan och motsättningarna mellan olika falanger där så har man lyckats hålla ihop sin kyrka men till ett mycket högt pris: stridsfrågorna har överskuggat allt annat och ibland helt förlamat arbetet inom kyrkan. När en ny prästtjänst skall tillsättas så har det under årtionden direkt varit huvudfrågan: man eller kvinna och om svaret varit man: kvinnoprästmotståndare eller inte. Vad prästen ifråga tyckt i trosfrågor osv. har man inte brytt sig om. Kanske hade svenska kyrkans verksamhet som kyrka mått bättre av om man hade tagit den splittringen och kunnat fortsätta med sin trosverksamhet i stället för att ha ett 40-årigt skyttegravskrig mellan olika falanger. Ingen kan väl säkert veta svaret på den frågan.

CHarlotte, nja om de självutnämnda kvinnliga prästerna skulle lämna kyrkan eller exkommuniceras så rör det sig ju inte om halva kyrkan utan om en mycket liten andel. De allra flesta inom kyrkan skulle säkert stanna kvar. Det handlar ju om en mycket liten minoritet som är beredd att gå så långt i sitt motstånd mot vad vatikanen har bestämt.

[Gert]

Du skriver: "Rimligtvis måste ju kyrkans budskap vara detsamma vare sig jag går till församling A eller fösamling B. Det kan ju inte vara så att det som är synd enligt A är helt ok enligt B. I så fall skulle ju kyrkan bli någon slags allmän kom-och-tyck-och-tro-vad-du-vill klubb. ... Och i en så central fråga som vem som är präst eller biskop och vem som inte är det måste ju kyrkan ta ställning åt ena eller andra hållet.

Kyrkosplittring är väl aldrig bra men i en del fall kanske ändå det minst onda alternativet. "

Julius,

Det finns ett stort utrymme mellan en "kom och tyck och tro vad du vill klubb" och den i tron och tillämpning enhetliga kyrka du talar om. Någon enhetlighet mellan olika katolska församlingar i Sverige finns inte. Alla någorlunda aktiva katoliker i Sverige vet att det som är synd i domkyrkan ingalunda behöver vara det i Eugenia.
Vem som är präst eller biskop är naturligtvis en central fråga, men än så länge så tycks det ju gå bra utan exkomuniceringar.
Ibland kanske kyrkosplittring inte kan undvikas. Men splittring för att några behöver tydliga stängsel runt sina liv kan jag inte se som önskvärt.

Det står var och en fritt att leva med hur stränga regler som helst och tycka att alla andra har fel. Men varför göra kyrka av det?

Gert Gelotte