Avbildningens mysterium/ CF Hill

[Agneta]

Carl Fredrik Hill befinner sig 1871 i Corots och Courbets franska landskap och kämpar med en inre pockande rymd och ögats intagande av det sköna: naturen. En natur som för honom är Sanning och en andlig sådan. Han skriver hem till familjen " Ty om jag känner mitt ämne aldrig så djupt, så högt, så poetiskt , vilket är det största och första, så kan jag ej framställa det utan en oerhörd teknik. I skissen till mitt månsken ligger för den som kan se det, lika mycket som i det utförda, men att sedan under utförandet i detalj bibehålla poesin, att komma från färgerna och duken och sätta naturen inom ramen - det är det som ska göras"

Här anas, tycker jag, en allvarlighet som står mystiken nära. Nästan strängt och omöjligt: att göra avbildningen till en företeelse parallell med det avbildade. Landskapsmålarna exempelvis är många. De är monotona, högst kommersiella, fotografiskt avbildande, "har" tolkningsföreträde. Skickliga och oskickliga. De gör människan liten inför betraktandet av det storslagna typ Caspar David Friedrich eller varför inte Strindbergs havsmotiv. Japanska målare återger underskönt minimalistiskt och lyckas ofta förmedla en storslagen gåtfullhet i ett fåtal linjer.

Om man inte står allvarlig inför naturen förminskar man sin egen värdighet och det man avbildar. Såsom ikonmålaren kan landskapsmålaren förhålla sig...

Men som Ola Billgren skriver i sin bok "måleriets Liv och Död" "Naturen är inte ett mänskligt attribut" och det är här Hills uttalande blir som musik för den gudslängtande. Att inkorporera Naturens andedräkt i sig. Att känna poesin, höra Guds röst och vilja ge vidare som gåva. Kanske inte bara som gåva utan som en tvingande inre nödvändighet. Se fåglarna på marken, säger Jesus. Fransiskus talade till fåglarna.

Den allvarsamme gudslängtande konstnären, poeten, musikern som återger naturen, det andliga och levande i naturen, befinner sig i ett allvarligt ögonblick.

Därför är konstnären, den allvarsamme konstnärens känslighet i en värld som inte igenkänner Guds andedräkt i allt levande... illa ute. Att Hill blev sjuk...att andra lika allvarsamma musiker, konstnärer, poeter blev och blir sjuka i dagens gudsfrånvända värld är inte konstigt. Det är nästan logiskt och nästan tragiskt nog friskt.

Vad är friskt och vad är det vi kallar sjukt inom konsten?
Varför känns den "sjukes konst" stundtals så nära den kristna mystiken (se särlingskonsten) och hur ser katoliken på den "sjuke" särlingskonstnären? Är han besatt av demoner? Och för oss kristna; om en icke troende konstnär "bara" avbildar naturen men den troende betraktaren anar Gud... vad har hänt? Detta liksom att "stor konst" inte behöver vara kommen ur en tro hos konstnären. Tvärtom.
Hur ofta har vi katoliker talat om detta... finns det en katolsk vinkling? Finns det en dold agenda (moraliserande) inom vår kyrka om vad som är god modern konst?


Många många frågor och en väldans stor frågeställning och jag är fullt medveten om det svåra i ämnet ... men...

Agneta

[Linda Fridh]

Som ett svar.

I den stunden visade sig ett stycke
av ljuset ett klänningstyg
eller var det en människokropp
som inträdde skuggan på väggen, skepnaden
drog ihop sig till öga
som sakta fällde ner
sitt ögonlock över ljuset

I den stunden klöv
ett stråk av mörker det ljusa
och visade mörkrets rum
i alla sina djup
och i sin riklighet

Linda Fridh

[Agneta]

Linda,
Tack vännen för din fina dikt. I dialog till bilden av en klänning. Ett försvinnande stycke tyg. En förlåt in till templet.

Och i dialog med:

Braque uttrycker det så här: ”Det som alltid räddat mig är att jag aldrig vetat vad jag ville”.

Själva vår blick, konstnärens- gentemot andra- egendomliga blick- vad är det för något?
Så viskar den ”andre” i mitt öra ”alla kan, Agneta, om dom bara släpper fram det konstnärliga språket” och jag ler artigt. Det bör man göra för det kan ju vara sant och vissa vetenskapsmän har ju kommer fram till en fläck i hjärnan som varande det religiösa centrat så då skulle de väl likaväl kunna precisera just den punkt som ger konstnären hans konstnärliga blick. Eller? Vem vet snart kanske det finns ett piller eller en konstnärlig huva att dra över huvudet. Biskopar har redan, liksom zikher och ortodoxa judar.

Det finns ingen framkomst för det inre sökande, inget annat mål än sökandet själv.
”Det är inte detta”, säger Zen, ”det är på väg mot detta”.
Konsten livnär sig av vädjan och frågor. Idén om att konsten ”uttrycker” tycks ovillkorligen förbinda oss med en upplevelse, med minnen ur det förflutna, och endast med dessa, medan vi i själva verket i mycket högre grad bearbetas av en ”framtid” som vi i förväg ”knådar” och formar utan att känna, och som i sin tur obönhörligt ”knådar” och formar oss. Det vore i hög grad att förringa skapelseakten, om man reducerar den till en väl utstakad resplan, markerad med vägpilar och räcken - idiotsäker.

En målare väljer inte mer sin form än sin färg och sitt ljus, de kommer till honom från annat håll, tränger sig på honom – ofta trots att han värjer sig och som ibland besvärar honom med sin närvaro. Sin frånvaro.

Som om konstnären är ett öppet kärl. Flytande i samtidens hav. Med en blick fäst vid det som synes vara och en blick övergiven och utlämnad åt det inre. Födda med ett dubbelt seende.

Så fladdrar din klänning för vinden. Sensuell och kreativ. Som Marilyn Monroe’s fladdrande kjol inte från ett galler under gatan utan från ljuset och vinden från en översinnlig värld.

Agneta

[Gert]

Agneta, Linda,

Såg ni filmen om Jackson Pollock på SVT? Jag såg min första Pollock-målning som tonåring och fastnade direkt.
Det finns en sådan harmoni och skönhet i Pollocks till synes kaotiska stänk, skvätt och häll- värld.
Där står jag framför bilden och säger: jag förstår ingenting och det är inte meningen och det är härligt!
Jag tror man skall se Gud på samma sätt - och förtränga alla hans små självutnämnda korpraler och deras exercisreglementen.

Gert Gelotte

[Linda Fridh]

Medlyssnare,

Marina Tsvetajeva skriver så här:

"Ty sådan är poeternas sanning, den mest obetvingliga, ogripbara och övertygande av sanningar, den sanning som lever i oss bara i varseblivningens första glimt (vad var nu detta?) och blir kvar hos oss bara som ett spår av ljus eller en förlust (var det någonting?). En sanning ansvarslös och följdlös och som man för Guds skull inte skall försöka spåra, eftersom den också för poeten är oåterkallelig. (Poetens sanning är en stig där spåren växer igen. Spårlös också för honom, om han kunnat gå bakom sig själv.) Han visste inte att han skulle uttala något, ibland inte heller vad han uttalade. Visste det inte innan han uttalade det och glömde det så fort han uttalat det."

Linda/

[Gert]

Linda,

Det är så jag uppfattar tron.
Ett spår leder in i skogen. Jag följer det. Någon har gått där förut. När jag vänder mig om kan jag inte se varifrån jag kom.

Gert