Behovet att konstatera/diskussionsteknik

[Julius]

Jo men det finns gränser för vad du säger om öppenhet m.m. Kyrkan och religionen kan inte bli så "öppna" for olika ideer att det flyter ut till någon slags allmän "flumreligion" a la lev som du vill, gör vad du vill, allt är ok, Gud älskar dig alltid ändå. Kyrkan har en skyldighet att predika Guds ord och Guds syn på saker så väl som kyrkan anser sig känna till dessa.

Självklart skall man även som troende katolik kunna fundera över saker. Att tolka Guds ord och att tillämpa det i livet är inte enkelt och självfallet måste man kunna fundera över tolkningar och tillämpningar av de instruktioner som Gud har givit oss. Men det får då inte gå så långt att man ersätter Gud och Guds ord med någon hemsnickrad egen religion baserad bara på hur man själv tycker att Gud borde vara eller vad Gud borde ha sagt om vad det nu gäller. Vi är bundna av det ramverk som Gud har givit oss. Vi har absolut ingen befogenhet att överpröva vad Gud har sagt eller bestämt. Gör man det så gör man ju sig själv till Gud.

En helt annan sak är det med en massa regler och principer som kanske inte kommer från Gud utan som av olika historiska skäl etc kommit till på vägen. Där tycker jag helt klart att man måste kunna ifrågasätta detta. Man kan ju jämföra med hur Jesus rensade upp i judarnas regelskog genom att klart skilja mellan vad Gud sagt och vad fariseerna och de skriftlärde sa - "så gör ni nu Guds ord om intet för era egna påbuds skull"... fick ju fariseerna höra.

[Agneta]

Julius,

Hoppla... jag skulle svara och ändra i svaret och tryckte bort ämnet.
Det är en varm dag härnere i södra Sverige!!!

Vi kan nog inte fortsätta diskussionen eftersom "de poetiska mellanslagen" är svåra att memorera korrekt.

Men jag minns att det var fullständigt relevant att ställa frågan till ditt svar: vilka öppningar gav jag????

Fast nu lär du inte heller kunna se tillbaka... Jahaja...det är som det är... bort bort...kommer aldrig igen.

från en högst oproffsig Agneta

[Agneta]

Och ändå känns det inte bra att lämna ämnet och ditt svar då jag finner våra båda frågeställningar intressanta. Så om ingen misstycker att ämnet som inledde diskussionen är borta vill jag fortsätta diskussionen.

Är det (o)möjligt att som katolik fundera, ställde jag som fråga liksom frågan om det överhuvudtaget är möjligt att konstatera vad Guds vilja är (vi tolkar t.o.m det första budordet). Om jag förstår dig rätt menar du att man kan fundera men till en viss gräns och som du så riktigt säger"det är inte enkelt att tolka Guds ord och tillämpa det i livet". Det är alltså gränsen som är det riktigt kinkiga.

Kärlek känns och Lag tänks och båda vandra tillsammans liksom Kaos och Ordning. Lag skyddar kärlek och Kärlek fyller lag. När detta är i jämvikt är det för mig ett bevis på att Gud är sant närvarande... det är ett kriterium på att kyrkan är helig.

Om Gud är Allsmäktig, om Gud genomsyrar tillvaron... om Gud är Alpha och Omega då fanns Lag och Kärlek från begynnelsen liksom Kaos och Ordning. Och jag kan inte låta bli att citera ur Jean Guittons bok Gud och Vetenskapen tyvärr bara på franska som jag inte känner mig kapabel att översätta men jag har en känsla att du förstår (kan du översätta?)

"Les constantes fondamentales de la nature et les conditions initiales qui ont permis l'apparition de la vie paraissent donc réglées avec une précision vertigineuse".

Jag tänker att dialogen Kärlek och Lag är precis som texten säger ang universums urkrafter varande "svindlande precisa".
Sålunda inträder mörker och okunskap när Lag är kärlekslös och Kärleken laglös.

Så vad går gränsen för "rätten" att fundera som katolik? Är det när kyrkan rädes en upptäckt av en obalans? För det kan ju näppeligen inte vara människan själv som rädes gränsen om hon är fri till sinne.

Och för att återgå till ämnet om "Behovet att konstatera" och "Rätten att fundera" så tror jag att det är mycket viktigt att särskilja öppenhet i dialog och öppenhet för flumreligion. Det är två disparata saker men viktigt (faktiskt viktigt) att fortsätta fundera över utan att anklaga den andre för att ha gått över en "gräns".