Jesus Camp vs barnatro

[Charlotte]

Igår visades en dokumentär om hur barn fostras närmast till religiösa elitsoldater (och används av den politiska högern i USA).

Smart grepp. Inga är lättare att påverka än barn. Inga kan sedan lättare påverka vuxna.

Men hur påverkar det resten av dessa barns liv?

Intentionen med lägret - Jesus Camp - bygger på väckelsekristen grund - tanken verkar vara att i tidig ålder väcka en hängiven överlåtelse till Gud. Detta sker också. Men det stannar inte vid det - utan går mycket längre.

Barnatro är inte längre - som i de schablonbilder som lutar åt andra hållet - förknippat med något tryggt och gulligt (rosiga planscher där Jesus bär på ett litet lamm) - utan det handlar här snarare om andlig krigföring.

Se referat av dokumentären t.ex. här:

http://www.ulfpettersson.se/2006/11/17/systematisk-politisk-indoktrinering-i-jesus-camp/

[Agneta]

Charlotte,

Och vad är skillnaden mellan detta (läste länken) och de muslimska fundamentalistiska skolor i ex. Pakistan?

Och vad är skillnaden mellan korsfararnas "heliga krig" och Jihadmuslimernas?

Var går gränsen mellan en medeltida korsriddare som drar ut i martyrernas krig och slår ner muslimska kvinnor och barn och de sk nutida muslimska "martyrerna"?

Abrahams guds helighet inger i dessa ögonblick enbart fruktan. Judarnas, muslimernas, de kristnas (GT) Gud blir en Gud som ser människan (mänskligheten) som en motståndare, en antites till sin egen gudomlighet.

När människans hjärta är dövt, stumt, tillslutet då blir Guden sådan...

En sådan Gudsbild måste vi bli kvitt. Vad gör den Guden för gott?

Agneta

[mithras]

Men är problemet inte religionen, dvs tron, som sådan? Om barnens föräldrar hade lärt sig 'skeptiskt, kristiskt tänkande' som grund för sin världsuppfattning i stället för 'tro' som grund, så hade de inte placerat sina barn i ett sådant läger.

[Agneta]

Jo, du har helt rätt.

Det kanske finns en svårighet i uttrycket att vi är såsom får i en fårflock inför Gud. Man får lätt bilden av bräkande djur som tätt samman följer sin herde.

Om herden är en god (medveten)troende går det flocken väl. Är herden ond (omedveten) i sin religion far flocken illa. Men herden är allena och flocken är flertal och om flocken inte består av just analytiskt kapabla människor med ett genuint eget förhållande till Gud är situationen mkt riskabel. Det blir lätt att flocken, den religiösa sammanslutningen, trycker sig tätt samman intill varandra för att skydda de sina och herden mot fiender. I rättfärdigandet av sina handlingar uppstår en notorisk pedagogik som inkluderar barnen naturligtvis. Det är Vi och det är Ni "de andra". Fienden. De annorlunda. Det annorlunda.
Det psykologiska tillståndet för en sådan flock /församling blir antingen vad jag skulle kalla installationstro med pseudolycka eller så blir det ett obehagligt tillstånd av mellantillstånd. DVS människor anar och mår fruktansvärt dåligt men medvetandet klarar inte att reda ut vad som florerar.

Å andra sidan finns det inget mer eftersträvansvärt som troende när det gäller det sociala livet än bönegemenskap.

Men det är bekymmersamt att det finns så många människor som tyr sig till vem och vad som helst bara de känner sig trygga. Där är vi lika flockdjur. Och jag har alltid tyckt om de gamla israelernas årliga ritual att sända ut en syndabock i öknen för att åskådliggöra just detta mänsklighetens dilemma.

En god herde har ett kritiskt tänkande och lär sina "får" att om vi ska leva i endräkt och i kärlek så måste var och en ta ansvar för sitt handlande och noga pröva andarna ... i sig själv och andra. Om kyrkans män vill vara goda herdar och med oss alla gestalta en gudstat på jorden måste de och vi tillsammans kritiskt granska vad som föder fram kärleksfulla, värdiga och respektfulla (toleranta) mellanmänskliga samhällen och vad som inte gör det.

Det är ofta, nästan var vecka, som jag fantiserar om hur jag skulle ha varit om jag var tysk medborgare 1939. Skulle jag ha gömt en judisk familj i källaren och riskerat mina egna nära och kära? Skulle jag ha gömt en romer eller en homosexuell? Jag tror det men jag kan aldrig vara säker på det. Människan är dömd till evig längtan efter den ultimata symbiosen: att leva tryggt i Någons händer. En fader/moder, en ledare, en gudsbild. Det är mitt ansvar att möta denna trygghetslängtan i mig själv.

ps: jag har alltså svårt för bilden av den gode herden och alla fåren... Det tycks mig som om bilden funkade bättre på Jesu tid än vår tid idag med tanke på vad vi lärt oss om fundamentalismen.

[Gert]

Vänner,

Fenomenet Jesus Camp är i grund och botten inte ett religiöst problem. Det handlar om maktmissbruk och finns i både religiösa och sekulära sammanhang. Jämför Hitlerjugend och kommunistiska pionjärer.
Man kan förvisso säga att kristna borde veta bättre. Men det är nog riktigare att säga att vi människor borde veta bättre

Gert Gelotte