abbe Pierre och svensk nyfattigdom

[Agneta]

Mon Dieu...pourquoi?

Är titeln på en av Abbe Pierres böcker. Abbe Pierre, en av de stora protagonisterna inom katolska kyrkan i Frankrike som när han avled 22 jan 2007 blev hyllad av mängder av folk för sin gärning.
För att gå ut på gator och torg och försvara invandrare (sans papier), vräkta och hemlösa.

I Sverige har vi en allt större grupp nyfattiga och jag tänker framförallt nu inte på de hemlösa som trots allt fått publicite utan på gruppen ensamstående invandrarmödrar som inte kan ge sina barn samma möjligheter som andra svenska medborgares barn. Man talar om att dessa barn får en kanske allt värre uppväxt än andra fattiga barn i andra länder pga ingen "naturlig" gemenskap med andra i samma situation. Här blir både barn som mödrar isolerade just pga av armod och barnet lever i skuggan av de svenska "kamraterna". Ett ekonomiskt som psykiskt handikappande tillstånd.

Det finns fantastiska initiativ från lekfolket, framförallt kvinnor, men frågan är varför lyfts inte detta fram för den breda allmänheten genom att det skrivs om dessa? Varför har katolska kyrkan mest blivit en "salongernas diskussionsklubb". Jag kan stundtals bli trött på intellektualiseringen av Kristi Ord och Gärning. Högt över huvudet på folket. Långt ifrån den fattiga moderns gigantiska kamp.

Vår kyrka drivs av ett manligt släkte som jag tror aldrig skulle orka mer än ett par dagar av den verklighet som är den ensamma invandrarmoderns i ex. Rosengård. Då är det bättre att tala fint om den katolska familjens förträfflighet... mer tryggt.

I Sverige har vi väl aldrig haft en svensk katolsk arbetar-präst-rörelse, eller ?
Någon som vet?
Eller har någon erfarenheter av arbete med fattiga ensamstående mödrar?

[Elisabet]

"Try to remember this: It is possible to go too far. Remember this, too: It will all depend on what you're talking about whether it turns out to be too far or not."

så skriver Joan Chittister i en intressant krönika den 15 mars 2007: When it´s about women, you´ve gone too far.

Hon avslutar: "The very idea that we cannot discuss the questions of women in church and society without facing either theological or social recrimination is the issue behind the issues.

And we have the nerve to question the treatment of women in other cultures of the world? Now that's going too far."

Läs vidare: http://ncrcafe.org/node/977

Det Joan Chittister pekar på tangerar till en del det som Agneta tar upp: kvinnors utanförskap både i samhälle och kyrka.

Frågan är hur organiseras stöd och hjälp inom det egna landet? Hur ser kyrkan på kvinnor överhuvudtaget?

Jag vet att det finns många enskilda bland lekfolket (mest kvinnor) som inom församlingarna uppmärksammar de som är utanför och inlemmar dem i församlingsarbetet, hjälper dem till rätta, tar barnen med ut, låter dem träffa andra barn... Det finns små grupper och föreningar som arbetar med kvinnor och barn i t ex trafficing mm. Caritas gör mycket. - Jag vill gärna framhålla den fantastiska verksamhet som bedrivs av Gun Holmertz i Hjällbo frivilligcentral, där invandrarkvinnor stegvis får hjälp och utbildning för att gå vidare ut i samhället -.
Fler Gun behövs! Ty trots allt detta är nöden väldigt stor bland de utsatta kvinnorna i Sverige.

Och hur är synen på kvinnor överlag inom kyrkan? - en fråga som vi nu år 2007 tyvärr måste fortsätta att ställa oss.

Elisabet