Varför inte dela Herrens måltid?

[Gert]

Vänner.

I senaste numret av Katolskt Magasin skriver syster Madeleine Fredell OP i en mycket sorgsen rapport från det ekumeniska mötet i Sibiu bland annat:

"Om vårt mål är mänsklighetens enhet i en symfonisk mångfald så måste det sakrament som är enhetens sakrament framför andra, eukaristin, verkligen få bli det som helar vår splittring och våra sår som människor. Att gå till olika nattvardsbord är som att legitimera att människor går till olika måltidsbord med riklig föda eller ingen alls.
Den eukaristiska splittringen och den manligt hierarkiska makten som tydliggjordes särskilt starkt i Sibiu utgör inget vittnesbörd för världen. Det visar på självtillräcklighet och världen har nog av det. Vi behöver visa på ett ömsesidigt beroende där vi alla står i tjänst till varandra och där auktoriteten växer fram ur kyrkans mitt."

Den vanligaste synen på kommunionens/nattvarden i ekumeniken är att den skall kröna verket. När vi är eniga då ...
Jag menar att det är ett sätt att använda kommunionen för att förhindra enhet.
Precis som syster Madeleine anser jag därför att vi bör vända på processen och se kommunionen som ett läkemedel mot splittring, som ett viktigt steg mot enhet i mångfald.
Det finns inga skäl att vänta och ingen anledning att invänta tillstånd uppifrån. Ingen kyrka äger Kristi kropp och blods sakrament och Jesus bjöd alla.

Gert Gelotte

[Julius]

[Gert]

Julius,

Jag skulle föredra att kalla det för civil olydnad. Sen är det ju så, vilket jag antar att du vet, att man i icke officiella ekumeniska sammanhang gärna rundar problemet genom att ingen säger någonting om vilka regler för kommunionen som anses gälla. Det finns så att säga en tyst överenskommelse om interkommunion.

Gert Gelotte

[Julius]

Jag tror inte att varken öppet trots eller civil olydnad är bra vägar för att föra saken framåt. Det skapar bara hårda konfrontationer och mer låsta positioner än någonsin. Däremot ser jag inget problem i den informella interkommunion som förekommer på gräsrotsnivå i ekumeniska sammanhang. Ingen av de som deltar där är ju intresserade av någon strid. Om däremot t.ex. en katolsk församling i Sverige skulle bjuda in en grannförsamling inom t.ex. svenska kyrkan till mässor med öppen interkommunion så tror jag det skulle skapa fler problem än vad det kan lösa. Det ger risk för kyrkosplittring och det ger de allra mest konservativa grupperna fritt skottfält, något som i det läget drabbar både den katolska församlingen.

Vad det gäller ekumeniska möten så kan man ju se på Taize där det gått bra att samsas. Men det är väl ingen hemlighet att det finns två läger inom katolska kyrkan vad det gäller ekumenik: ett som vill gå framåt mera pragmatiskt och hellre vänta med debatt om de besvärligaste och mest känsliga områdena och ett annat läger för vilka ekumenik i princip innebär att sitta och vänta på "att de som avfallit skall komma till sans och komma tillbaka till oss". Skall man tillämpa den senare principen får man nog ha EXTREMT långt tålamod...