Ekumenisk dödsstöt från Vatikanen imorgon

[Charlotte]

Läs själva:

http://www.almasry-alyoum.com/article.aspx?ArticleID=67899

[Julius]

Artikeln låter ju oroande vad det gäller ekumeniken. Men om man tittar på andra artiklar från samma nyhetsbyrå så kan man nog sätta ett frågetecken avseende om denna källa verkligen är att lita på vad det gäller att bedöma den katolskakyrkan eller kristna kyrkor över huvud taget. Det är nog säkrast att inte säga något förrän det finns ett officiellt dokument från vatikanen att ta ställning till. Risken finns att man annars skapar en debatt baserad på hörsägen.

[Gäst]

Troskongregationens dokument är nu offentligt.
Magnus Andersson


CONGREGATION FOR THE DOCTRINE OF THE FAITH

RESPONSES TO SOME QUESTIONS REGARDING CERTAIN ASPECTS

OF THE DOCTRINE ON THE CHURCH

Introduction

The Second Vatican Council, with its Dogmatic Constitution Lumen gentium, and its Decrees on Ecumenism (Unitatis redintegratio) and the Oriental Churches (Orientalium Ecclesiarum), has contributed in a decisive way to the renewal of Catholic ecclesiolgy. The Supreme Pontiffs have also contributed to this renewal by offering their own insights and orientations for praxis: Paul VI in his Encyclical Letter Ecclesiam suam (1964) and John Paul II in his Encyclical Letter Ut unum sint (1995).

The consequent duty of theologians to expound with greater clarity the diverse aspects of ecclesiology has resulted in a flowering of writing in this field. In fact it has become evident that this theme is a most fruitful one which, however, has also at times required clarification by way of precise definition and correction, for instance in the declaration Mysterium Ecclesiae (1973), the Letter addressed to the Bishops of the Catholic Church Communionis notio (1992), and the declaration Dominus Iesus (2000), all published by the Congregation for the Doctrine of the Faith.

The vastness of the subject matter and the novelty of many of the themes involved continue to provoke theological reflection. Among the many new contributions to the field, some are not immune from erroneous interpretation which in turn give rise to confusion and doubt. A number of these interpretations have been referred to the attention of the Congregation for the Doctrine of the Faith. Given the universality of Catholic doctrine on the Church, the Congregation wishes to respond to these questions by clarifying the authentic meaning of some ecclesiological expressions used by the magisterium which are open to misunderstanding in the theological debate.

RESPONSES TO THE QUESTIONS

First Question: Did the Second Vatican Council change the Catholic doctrine on the Church?

Response: The Second Vatican Council neither changed nor intended to change this doctrine, rather it developed, deepened and more fully explained it.

This was exactly what John XXIII said at the beginning of the Council1. Paul VI affirmed it2 and commented in the act of promulgating the Constitution Lumen gentium: "There is no better comment to make than to say that this promulgation really changes nothing of the traditional doctrine. What Christ willed, we also will. What was, still is. What the Church has taught down through the centuries, we also teach. In simple terms that which was assumed, is now explicit; that which was uncertain, is now clarified; that which was meditated upon, discussed and sometimes argued over, is now put together in one clear formulation"3. The Bishops repeatedly expressed and fulfilled this intention4.

Second Question: What is the meaning of the affirmation that the Church of Christ subsists in the Catholic Church?

Response: Christ "established here on earth" only one Church and instituted it as a "visible and spiritual community"5, that from its beginning and throughout the centuries has always existed and will always exist, and in which alone are found all the elements that Christ himself instituted.6 "This one Church of Christ, which we confess in the Creed as one, holy, catholic and apostolic […]. This Church, constituted and organised in this world as a society, subsists in the Catholic Church, governed by the successor of Peter and the Bishops in communion with him"7.

In number 8 of the Dogmatic Constitution Lumen Gentium ‘subsistence’ means this perduring, historical continuity and the permanence of all the elements instituted by Christ in the Catholic Church8, in which the Church of Christ is concretely found on this earth.

It is possible, according to Catholic doctrine, to affirm correctly that the Church of Christ is present and operative in the churches and ecclesial Communities not yet fully in communion with the Catholic Church, on account of the elements of sanctification and truth that are present in them.9 Nevertheless, the word "subsists" can only be attributed to the Catholic Church alone precisely because it refers to the mark of unity that we profess in the symbols of the faith (I believe... in the "one" Church); and this "one" Church subsists in the Catholic Church.10

Third Question: Why was the expression "subsists in" adopted instead of the simple word "is"?

Response: The use of this expression, which indicates the full identity of the Church of Christ with the Catholic Church, does not change the doctrine on the Church. Rather, it comes from and brings out more clearly the fact that there are "numerous elements of sanctification and of truth" which are found outside her structure, but which "as gifts properly belonging to the Church of Christ, impel towards Catholic Unity"11.

"It follows that these separated churches and Communities, though we believe they suffer from defects, are deprived neither of significance nor importance in the mystery of salvation. In fact the Spirit of Christ has not refrained from using them as instruments of salvation, whose value derives from that fullness of grace and of truth which has been entrusted to the Catholic Church"12.

Fourth Question: Why does the Second Vatican Council use the term "Church" in reference to the oriental Churches separated from full communion with the Catholic Church?

Response: The Council wanted to adopt the traditional use of the term. "Because these Churches, although separated, have true sacraments and above all – because of the apostolic succession – the priesthood and the Eucharist, by means of which they remain linked to us by very close bonds"13, they merit the title of "particular or local Churches"14, and are called sister Churches of the particular Catholic Churches15.

"It is through the celebration of the Eucharist of the Lord in each of these Churches that the Church of God is built up and grows in stature"16. However, since communion with the Catholic Church, the visible head of which is the Bishop of Rome and the Successor of Peter, is not some external complement to a particular Church but rather one of its internal constitutive principles, these venerable Christian communities lack something in their condition as particular churches17.

On the other hand, because of the division between Christians, the fullness of universality, which is proper to the Church governed by the Successor of Peter and the Bishops in communion with him, is not fully realised in history18.

Fifth Question: Why do the texts of the Council and those of the Magisterium since the Council not use the title of "Church" with regard to those Christian Communities born out of the Reformation of the sixteenth century?

Response: According to Catholic doctrine, these Communities do not enjoy apostolic succession in the sacrament of Orders, and are, therefore, deprived of a constitutive element of the Church. These ecclesial Communities which, specifically because of the absence of the sacramental priesthood, have not preserved the genuine and integral substance of the Eucharistic Mystery19 cannot, according to Catholic doctrine, be called "Churches" in the proper sense20.

The Supreme Pontiff Benedict XVI, at the Audience granted to the undersigned Cardinal Prefect of the Congregation for the Doctrine of the Faith, ratified and confirmed these Responses, adopted in the Plenary Session of the Congregation, and ordered their publication.

Rome, from the Offices of the Congregation for the Doctrine of the Faith, June 29, 2007, the Solemnity of the Holy Apostles Peter and Paul.

William Cardinal Levada
Prefect

+ Angelo Amato, S.D.B.
Titular Archbishop of Sila
Secretary

[Gert]

Vänner,

Detta är ett trist dokument därför att det ägnas åt att befästa skillnader mellan kristna i stället för att söka efter en gemensam framtid. Den nedvärderande tonen är dubbelt trist eftersom den knappast är ogenomtänkt.

Gert Gelotte

[Gäst]

Gert,

jag förstår inte upprördheten. Är inte detta helt enkelt ett upprepande av vad Andra Vatikankonciliet säger om katolska kyrkan och dess förhållande till andra kyrkor?

Visst finns det mycket annat att säga om förhållandet till andra kyrkor, mer inriktat på allt det positiva (vilket ju också görs från såväl Vatikanen som enskilda kardinaler, t.ex. Walter kardinal Kasper under senaste besöket i Sverige). Men all fördjupad ekumenik måste ju bygga på ett gemensamt fördjupande i vad, eller snarare Vem, Sanningen är. Så: vad är problemet med att Vatikanen åter skriver om vad som är katolska kyrkans ståndpunkt i frågan?

Eller är det snarare så att du inte håller med i sakfrågan, i Vatikanens uttolkning av Andra Vatikankonciliet och de påvliga dokument som getts ut under de drygt 40 år som gått sedan dess?

Vänligen,

Erik Åkerlund

[Julius]

Jo jag tycker också att detta är ett trist dokument som inte för kyrkan framåt i något avseende. Visserligen ändras inget i sak men tonfallet är som sagt negativt och det väcker ju frågan om varför dokumentet skrevs över huvud taget om man inte tänker att ändra på något. På något sätt verkar det vara fråga om att ändra attityd trots allt men utan att göra några formella sakändringar.

Någon dödsstöt för all ekumenik vill jag dock inte beteckna det som, men däremot ett klart steg tillbaka. Tyvärr är väl ekumeniken ett område där det f.n. knappast går framåt på något håll. Här i Sverige blev ju den ekumeniska scenen klart krångligare efter att svenska kyrkan beslutat sig för att börja viga homopar, tvärt emot katolska kyrkans inställning. Och så kommer nu detta där man igen insinuerar, fast man inte säger det rent ut, att man tycker att katolska kyrkan är den enda sanna kyrkan.

Det verkar tydligt att kursriktningen har lagts om på ett klart märkbart sätt. Men det faktum att påvevalet gick så snabt och okomplicerat måste väl tas som tecken på att denna hårdare inställning har stöd av bredare grupper inom kyrkan. Kardinal Ratzingers inställning var ju väl känd eftersom han under lång tid varit den som arbetat fram viktiga dokument för kyrkan. Men det kan kanske vara så att påven nu ser mera till att verka för en "inre ekumenik", att hålla ihop olika riktningar inom katolska kyrkan. I så fall kan man kanske förstå bakgrunden till dokumentet, eftersom det väl till viss grad tillfredställer de mera konservativa riktningarna, utan att för den skull gå så långt att de grupperna blir allenarådande. Inåt i kyrkan kan kanske hans kurs verka enande. Men gentemot andra kyrkor blir det ett steg tillbaka.

[Krister]

Jo, jag vill verkligen instämma i Julius analys ovan och både Gerts och Julis tidigare konstaternade av det trista i de senaste dagarnas dokument från påven/troskongregationen. Kommentarer i pressen har å andra sidan visat minst en italiensk kardinal som starkt beklagade sin chefs "onödiga" ord om 1962-ritualanes tillåtelse.
Nu tänker jag närmast på Joan Chittisters (OSB) brev Coming soon to a church near you från 10 juli, som de som prenumerar på "Katols visions nyhter" fått i utskick av vår redaktör Elisabet A. Som jag alltid uppfattat JC's kommentarer som ganska balanserade (dvs som jag tycker...) så blir jag alldeles ställd av hans beskrivning/analys avi dagens situation i katolska kyrkan. Hans slutappell "From where I stand, it seems obvious that the Fathers of Vatican Council II knew the implications of the two different Eucharistic styles then and bishops around the world know it still. But their concerns have been ignored. They don't have much to do with it anymore. Now it's up to the laity to decide which church they really want -- and why. Which we choose may well determine the very nature of the church for years to come.

Vad svarar jag och vi andra i kyrkan, för oss sjäva och som stöd till den delen av "biskopslinjen" som inte vill ha dessa åtsramningar och tillbakagångar. Kardinal Newman stöder oss säkert.

Krister Janzon

Här kommer JC's brev:

Published on National Catholic Reporter Conversation Cafe (http://ncrcafe.org)

Coming soon to a church near you
By Joan Chittister
Created Jul 10 2007 - 12:32
From Where I Stand by Joan Chittister, OSB
It used to be that if you asked a question about the Catholic church, you got very straightforward answers. No, we did not eat meat on Friday. Yes, we had to go to church every Sunday.
Friends of NC
Not any more.

In fact, the answers are getting more confusing all the time. Consider the question of how the newly revised Roman Missal is better than the last, for instance.

They tell us now that Mass texts -- including even hymns -- may not include feminine references to God. And this in a church that has routinely addressed God as Key of David, Door of life, wind, fire, light and dove. God who is also, they tell us, "pure spirit" can never, ever, be seen as 'mother.' Are we to think, then, that even hinting at the notion that the image of God includes the image of women as well as the image of men, as God in Genesis says it does, is dangerous to the faith? Antithetical to the faith? Heresy?

Or, too, we learned that the words of the consecration itself would soon be edited to correct the notion that Jesus came to save "all" -- as we had been taught in the past -- to the idea that Jesus came to save "many." The theological implications of changing from "all" to "many" boggles the mind. Who is it that Jesus did not come to save?

Does such a statement imply again that "only Catholics go to heaven?" And, if read like that by others, is this some kind of subtle retraction of the whole ecumenical movement?

Now, this week, we got the word that the pope himself, contrary to the advice and concerns of the world's bishops, has restored the Tridentine Latin Rite. It is being done, the pope explains, to make reconciliation easier with conservative groups.

But it does not, at the same time, make reconciliation easier with women, who are now pointedly left out of the Eucharistic celebration entirely, certainly in its God-language, even in its pronouns. Nor does it seem to care about reconciliation with Jews who find themselves in the Tridentine Good Friday rite again as "blind" and objects of conversion. It's difficult not to wonder if reconciliation is really what it's all about.

What's more, where, in the intervening years, bishops had to give permission for the celebration of Tridentine masses in the local diocese, the new document requires only that the rite be provided at the request of the laity.

But why the concerns? If some people prefer a Latin mass to an English mass, why not have it?

The answer depends on what you think the Mass has to do with articulating the essence of the Christian faith.

The Latin Mass, for instance, in which the priest celebrates the Eucharist with his back to the people, in a foreign language -- much of it said silently or at best whispered -- makes the congregation, the laity, observers of the rite rather than participants in it.

The celebrant becomes the focal point of the process, the special human being, the one for whom God is a kind of private preserve.

The symbology of a lone celebrant, removed from and independent of the congregation, is clear: ordinary people have no access to God. They are entirely dependent on a special caste of males to contact God for them. They are "not worthy," to receive the host, or as the liturgy says now, even to have Jesus "come under my roof."

The Eucharist in such a setting is certainly not a celebration of the entire community. It is instead a priestly act, a private devotion of both priest and people, which requires for its integrity three "principal parts" alone -- the offertory, the consecration and the communion. The Liturgy of the Word -- the instruction in what it means to live a Gospel life -- is, in the Tridentine Rite, at best, a minor element.

In the Latin mass, the sense of mystery -- of mystique -- the incantation of "heavenly" rather than "vulgar" language in both prayer and music, underscores a theology of transcendence. It lifts a person out of the humdrum, the dusty, the noisy, the crowded chaos of normal life to some other world. It reminds us of the world to come -- beautiful, mystifying, hierarchical, perfumed -- and makes this one distant. It takes us beyond the present, enables us, if only for a while, to "slip the surly bonds of earth" for a world more mystical than mundane.

It privatizes the spiritual life. The Tridentine Mass is a God-and-I liturgy.

The Vatican II liturgy, on the other hand, steeps a person in community, in social concern, in the hard, cold, clear reality of the present. The people and priest pray the Mass together, in common language, with a common theme. They interact with one another. They sing "a new church into being,' non-sexist, inclusive, centered together in the Jesus who walked the dusty roads of Galilee curing the sick, raising the dead, talking to women and inviting the Christian community to do the same.

The Vatican II liturgy grapples with life from the point of view of the distance between life as we know it and life as the gospel defines it for us. It plunges itself into the sanctifying challenges of dailiness.

The Vatican II liturgy carries within it a theology of transformation. It does not seek to create on earth a bit of heaven; it does set out to remind us all of the heaven we seek. It does not attempt to transcend the present. It does seek to transform it. It creates community out of isolates in an isolating society.

There is a power and a beauty in both liturgical traditions, of course. No doubt they both need a bit of the other. Eucharist after all is meant to be both transcendent and transformative. But make no mistake: In their fundamental messages, they present us with more than two different styles of music or two different languages or two different sets of liturgical norms. They present us with two different churches.

The choice between these two different liturgies bring the church to a new crossroads, one more open, more ecumenical, more communal, more earthbound than the other. The question is which one of them is more likely to create the world Jesus models and of which we dream.

There are many more questions ahead of us as a result of this new turn in the liturgical road than simply the effect of such a decree on parish architecture, seminary education, music styles, language acquisition and multiple Mass schedules.

The theological questions that lurk under the incense and are obscured by the language are far more serious than that. They're about what's really good for the church -- ecumenism or ecclesiastical ghettoism, altars and altar rails, mystique or mystery, incarnation as well as divinity, community or private spirituality?

From where I stand, it seems obvious that the Fathers of Vatican Council II knew the implications of the two different Eucharistic styles then and bishops around the world know it still. But their concerns have been ignored. They don't have much to do with it anymore. Now it's up to the laity to decide which church they really want -- and why. Which we choose may well determine the very nature of the church for years to come.

Archives [1]
Signup for Weekly E-mail [2]
Source URL:
http://ncrcafe.org/node/1221

Links:
[1] http://nationalcatholicreporter.org/fwis/archives
[2] http://ncrcafe.org/node/27

[Gert]

[Gäst]

[Charlotte]

Erik,

Splittringen minskar inte genom gränser och definierande gentemot andra kristna.

Den tvärtom ökar.

Därför tror jag inte att det är en möjlig väg att gå framåt.

Dessa ändlösa gigantiska murbyggen inom och mellan kyrkor hindrar just vägen vidare framåt tillsammans.

Jag tror heller inte på den överlägsna katolska attityden: "vi är de enda som har helt och hållet rätt, alla andra kristna har mer eller mindre fel - och de flesta har väldigt mycket fel. Ha ha vad vi är bra."

Den självbild som vissa katoliker har skaffat sig och glatt sprider i dokumentform ställer till med stor skada ekumeniskt. I värsta fall går den en dag inte att reparera.

Att en del i katolska kyrkan har denna bild av kyrkan och upphöjer den till officiell lära gör den inte rätt.

Det är just det som måste ändras om den ekumeniska strävan ska kunna nå målet. Men högmodet tycks tyvärr vara alltför stort (och inte bara på katolskt håll - men nu är det ju det vi talar om).

Det som vi ser hända nu är då rakt inte meningen med Kristi Kyrka!

En liten tröst i sammanhanget är att den största skadan sker på officiell nivå - gräsrötterna kan fortsätta ägna sig åt det mödosamma men effektiva arbetet med att tränga igenom det som skiljer - skrapa loss små bitar av murbruk. Då kommer stenbumlingarna (inte minst alla nya lagtavlor) som vissa så febrilt försöker förankra på toppen, till slut att rasa ner.

Vi väljer nu vilken kyrka vi vill ha i framtiden.

En sönderkvävd - lagiskt "katolsk" - cementkoloss, där varje springa utåt är frenetiskt igenkittad - eller en blomstrande ekumeniskt öppen - och därmed sant katolsk (=allomfattande) kyrka av levande stenar, sammanfogade med kärlekens följsamma, elastiska, murbruk.

Jag vet då vad jag väljer om vi en dag tvingas välja vilken av dessa katolska kyrkor vi vill tillhöra. Då blir den inomkatolska splittringen ett faktum. Snarare än genom t.ex. ämbetsfrågan.

Charlotte

[Gäst]

Charlotte,

tack för ditt svar!

Vi kan nog vara överens om den mycket stora vikten av att be och arbeta för enheten, och att göra detta tillsammans med andra kristna. Jag tror att det därvid också är viktigt att hålla framför sig att enheten inte kommer som ett resultat av våra egna ansträngningar, utan kan bara vara en gåva av den Helige Ande.

Högmod måste man ju också motarbeta. Att på basis av katolska kyrkans lära om sig själv säga att vi inte har något att lära av andra kristna vore att mycket gravt misstolka denna självbild. Där kan vi också vara överens.

Men faktum kvarstår: dokumentet ger en uttolkning av den katolska kyrkans självbild som är svår att inte läsa ut ur Andra Vatikankonciliets dokument. Den centrala punkten:

[Gert]

Erik,

Att hänvisa enheten till den Helige Ande ser jag som ett bekvämt sätt att fly från eget ansvar. Genom att "fromt" lämna jobbet till den Helige Ande kan vi själva fortsätta att ängsligt försvara våra revir.
Katoliker och protestanter har i allt väsentligt samma tro. De trosskillnader som finns är inte större mellan kyrkorna än de skillnader som finns inom kyrkorna.
Det som skiljer oss åt är hur vi talar om vår tro och hur vi organiserar den.

Roms senaste utspel präglas av ängslan över att förlora kontrollen. Men vågar vi inte förlora kontrollen över våra revir når vi aldrig enhet. Det är därför ekumenik handlar så mycket om våga konfrontera vårt behov av att utöva makt över andra och av att känna trygghet inom tydliga gränser.

Ekumeniken har mycket att lära av EU-processen. I stället för att gräla om var gränserna skall gå och vems fel allt är monterar vi nu ner gränserna i Europa bit för bit. På samma sätt borde vi bedriva ekumenik mellan kyrkorna. Det som inte är möjligt på en gång blir möjligt om vi tar det steg för steg. Men det kräver mycket mod och vilja att ta risker. EU:s fäder kunde inte förutse vart processen skulle leda. Och det kan vi som, i det lilla, fortsätter deras verk inte heller göra.

Roms senaste ställningstagande präglas av gamla mäns längtan bakåt till en förlorad värld och fruktan för framtiden. Det är djupt sorgligt. Men vi får inte ge upp.

En förändring kan komma fortare än vi tror. EU:s fäder var också gamla män.

Att Rom ställer sig offside i ekumeniken är mycket beklagligt. Men den katolska världen är mycket större än Vatikanstaten och påven är inte ensam kyrkan.

Gert Gelotte

[Charlotte]

Erik,

Vi är överens om att enheten är en gåva av den Helige Ande.

Just därför är det viktigt att göra sitt bästa för att vara lyhörd och följa Andens vindfläkt...

Jag ser problematiken som större än att den skulle kunna avhjälpas genom en jämförelse mellan LG och det senaste dokumentet.

Men sanningen är också större än alla Vatikandokument... Betydligt större. Gigantiskt mycket större. Det är som att jämföra en vattendroppe med all världens oceaner.

Och detta tror jag inte att de skulle invända mot ens i Vatikanen...

Viktigare än allt dokumentförfattande är hur vi lever enheten i det verkliga och vardagliga livet. Och där får vi var och en försöka göra vårt bästa - utifrån just Andens ledning.

Och denna ledning upphör inte trots kyliga skrifter. När den djupa enheten tas emot och bejakas även officiellt en dag (om den gör det) kommer alla olyckliga formuleringar förhoppningsvis att förlåtas.

Gud vill enheten - vill vi?

Charlotte

[Gäst]

Gert och Charlotte,

tack för era svar!

Eftersom ni har lite olika synpunkter delar jag upp svaret i delar.

Gert: jag anser inte att det är att fly från eget ansvar att konstatera att enheten är en gåva av den Helige Ande. Detta tar inte bort någonting från det arbete kristna måste göra för att enas. Jag instämmer med den helige Ignatius (av Loyola) som sade:

[Pius]