Kardinal Kasper har på uppdrag av Franciskus utarbetat en text om familjepastorala frågor där Kasper fastslår att ”Jesu lära om äktenskapets sakramentala oupplöslighet står fast men för individens och kyrkans bästa kan i mycket speciella fall kyrkan utan att acceptera tolerera en andra förening.”
http://ncronline.org/news/cardinal-outlines-possible-paths-communion-divorced-remarried
// Irène
PS Katolska kyrkan fena på att ändra sig utan att behöva erkänna detta ! Ty å ena sidan sätter katolska kyrkan en ära i att vara OFÖRÄNDRAD och å andra sidan sätter samma kyrka en ära i Ecclesia semper reformanda est.
Vad är skillnaden mellan förändra och reformera ? Vad innebär skillnad mellan tolerera och accpetera ?
Nyligen intervjuades kardinal Müller om möjligheten för skilda omgifta att få gå till kommunion.
Müller tycker inte om den möjligheten och slingrar sig därför ur frågan då han inser att det skulle bli pinsamt att bli överkörd av kardinal Kasper som han vet tycker annorlunda och att påven delegerat frågan till Kasper och inte till Troskongregationens prefekt.
Müller tillfrågas
– Skulle dessa frågor kunna förorsaka en splittring bland kardinalerna ?
– Nej kyrkans lära är mycket klar.
Kardinal Müller illustrerar ”Kyrkan det är jag” !
Signum skriver här
http://signum.se/kardinal-kaspers-text-om-franskilda-omgifta-offentliggjord/
Vänner,
jag vet inte vad ni tänker om detta, men jag tycker det är motbjudande när kyrkans funktionärer resonerar som om de ägde och förfogade över Gud. Mångordigt och med pannorna i djupa veck överprövar de Guds inbjudan till alla. Detta bör vi naturligtvis ignorera.
Gert
Gert! Jag tänker inte som du. Ser mkt försonande drag i biskoparnas försök att lägga ut läran, både i trohet mot vad man är satta att förvalta och i kärlek till människorna. Sanning och kärlek, dessa två. Jag vill som lekman nu samverka med kyrkans herdar i processen kring Familjesynoden. Jag har mer förtroende för den processen än din som jag tycker dömande attityd.
Bengt,
sett över historien får man nog säga att biskoparna har satt sig själva att förvalta. Om jag anstränger mig kan jag också se försonande drag och kanske till och med kärlek här och var. Men huvudsakligen ser jag försök att behålla kontrollen. Det mesta här i världen handlar om hierarkier med makt som belöning för den som klättrar. Kyrkan är inget undantag.
Gert
Gert, Bengt.
”Den som kommer till mig skall jag sannerligen inte kasta ut” säger Jesus och det är vad Kyrkan borde säga till den som kommer för att ta del i kommunionen. Varje nattvard är en bön om förlåtelse och vi är kallade att förlåta lika fullkomligt som Gud förlåter: ”Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig”.
Som Gert skriver, ingen har rätt att överpröva Gud eller den enskilda som kommer inför Gud i bön om nåd. Det är bara Guds och den enskildas samvete som har rätt att fälla avgörandet: ”Var och en måste pröva sig själv, sedan kan han äta brödet och dricka bägaren” 1Kor 11.
Samuel.
Samuel!
Jesus bud var stränga och gjorde ju honom inte populär ens på hans egen tid. ”Jag har
inte kommit för att upphäva lagen utan uppfylla den”, och så skärpte han den ytterligare: ”Ni har hört att det var sagt… Men jag säger er var och en som….” etc.
Var det inte lätt då är det inte lättare idag då Kyrkan återger vad Jesus sagt. Äktenskapet är för hela livet. Jag tycker inte det är något problem att Kyrkan har högt satta krav på helgelse och efterföljelse istället för att klappa oss på huvudet och säga att det är bra som det är. Det hjälper oss människor att fokusera på vårt förbättringsutrymme istället för att slå oss till ro i en andlig slummer.
Problemet, som blivit allt större under de sista 1000 åren är att kyrkan kört fast i allt mer detaljerade lagar och regler, och blivit en styrande maktapparat istället för de troendes gemenskap, vilket främjat slapp regelefterföljelse på bekostnad av träning av andlig urskiljningsförmåga och samvete. Idag, mitt i vår globaliserade informationsteknologiska samtidskultur blir de negativa frukterna av detta uppenbara i sin fulla absurditet: Istället för att diskutera hur vi mognar som kristna, växer i tro, hopp och kärlek och utvecklar vårt samvete och blir goda evangelister i världen hamnar det offentliga kyrkliga samtalet i animerade diskussioner om detaljerade beteenderegler.
Jag håller med dig om att mycket av den detaljstyrning av människors liv kyrkan ägnar sig åt idag bör överlämnas åt vars och ens samvete. Men de evangeliska råden och dygderna är tidlösa: Tro, hopp och kärlek. Fattigdom, kyskhet, lydnad. Dem kommer kyrkan inte att sluta förkunna.
Och Gert, jag håller med om att ju mer cementerad kyrkan som jordisk maktstruktur blivit, ju mer har mänskliga maktanspråk hos hierarkin spelat in i att ytterligare förstärka denna struktur istället för efterföljelse i evangelisk anda.
Samtidigt ser jag en process som började på 1900-talet, tog form i Andra Vatikankonciliet och fortsätter idag med påve Franciskus som stark förebild. Vi ser en återgång till källorna. Men det är inte en kamp mellan hierarkin och lekmännen. Vi alla, biskopar såväl som lekmän deltar i denna utvecklingsprocess.
Första årtusendet var kyrkan de troendes gemenskap. Andra årtusendet blev det mer och mer de kristnas korporation där kyrkan som världslig makt mer och mer dominerade.
Tredje årtusendet som vi nu går in i innebär som det ser ut som en återgång till källorna, att Kyrkan på nytt lägger betoningen på de troendes gemenskap. Men vi lever i en brytningstid som är dramatisk, därför att det gör ont när knoppar brister. Något nytt bryter fram, men gamla strukturerna bromsar och vill hålla kvar. Och så måste det få vara. Att vissa gasar och vissa bromsar, det ligger i sakens natur.
Bengt,
att hysa höga ideal och att sträva efter dem är bra. Vad gäller äktenskapet tror jag i princip alla som ingår ett vill att det skall vara och gör sitt yttersta. Det ligger i kärlekens natur.
Men att misslyckas är en del av livet. På detta område som på alla andra. Frågan är vad vi gör med våra misslyckanden och vad kyrkans makthavare gör.
För tillfället läser jag den sydafrikanske reformerte teologen de Gruchys bok ”Bekännelser av en kristen humanist”. En mening i boken har gjort särskilt stort intryck på mig. Den lyder:
”Om en viss dogm eller trossats leder till våld mot andra, eller mot mig själv vad det beträffar, kan den då vara sann?”
Om kyrkans ideal leder till våld mot andra eller mot oss själva, kan de då vara riktiga?
Mitt svar är ett bestämt nej. Vi får inte vara så bundna vid våra ideal att vi gör dem destruktiva. Om man misslyckas med något här i livet och det gör vi nog alla på något sätt, så reser man sig upp och gör det bästa av situationen. Man går vidare, som det brukar heta.
Att bita sig fast i misslyckandet är destruktivt, kärlekslöst och meningslöst. Och att använda höga ideal som rep att surra fast människor vid deras misslyckanden, vilket är vad kyrkan ägnar sig åt, är särskilt motbjudande.
Gert
Gert,
Frånsett det viktiga samtalet här mellan dig, Bengt och Samuel så blev jag så glad åt tipset
på boken ”Bekännelser av en kristen humanist”. Att googla på hela den titeln upplyste både om en intervju i ”Dagen”, lägsta pris på boken och ett samtal mellan författaren och K G Hammar, med mera smått&gott.
Krister
Gert,
Det där fick du till riktigt bra! Jag sparar ner en länk för att användas vid tillfälle.
Anneli
Anneli
You´re welcome! 🙂
Gert