Det finns säkert flera personer, katoliker och icke-katoliker, som kan lägga ut texten om likheterna mellan religionerna under antiken på ett mer fullödigt sätt än jag.
Men eftersom de inte gör det och kunskapen hos gemene katolik i ämnet ofta är bristfällig så fortsätter jag att skriva om de exempel jag stöter på.
På sajten Livius, som just behandlar antiken, hittar jag en artikel om devotio, en rituell helgelse till fienden eller till gudarna i underjorden (dvs dödsriket).
Det mest kända exemplet i den romerska historien, devotio förekom hos flera folk, är enligt artikeln konsuln Publius Decius Mus som 295 f.kr. inför ett slag red på en häst fram till fienden som dödade honom, men i och med det drog på sig gudarnas vrede och blev besegrade.
http://www.livius.org/de-dh/devotio/devotio.html
Jag vet inte om denna rit har haft något inflytande på NT:s skildring av hur Jesus på Palmsöndagen rider in i Jerusalem, men likheten är slående. Likaså betydelsen i att Jesus i berättelsen väljer en åsna i stället för en häst. Vikten i valet av riddjur har jag också hört flera präster poängtera i predikningar utan att helt förstå varför det var så väsentligt. Först med kännedom om devotio, blir den detaljen fullt ut begriplig. Det gäller ju att visa på skillnaden mellan Jesu ritt och offer gentemot den snarlika rit som bl.a. romarna utförde.
Jag håller på att läsa The Great Sea av David Abulafia och det är fascinerande att se hur täta kontakterna är mellan folken runt medelhavet under det som faktiskt är sten-, brons- och järnålder. Med den kunskapen är det inte svårt att förstå varför religionerna i området har så stora likheter med varandra.
Anneli Magnusson
Av någon anledning fungerar inte länken, men det går att kopiera in den webbadressfältet och komma direkt till artikeln på det sättet. Försök annars med http://www.livius.org och gå sedan vidare till Rome och Devotio.
Anneli
Påskens händelser, så som de beskrivs i NT, blir mycket mer begripliga med ”devotio” som bakgrund.
Historien om människornas entusiasm på Palmsöndagen är inte så märklig om man förutsätter att de kände till riten där en ledare genom att rida till fienden och låta sig dödas offrar sig för segerns skull.
Svårare är att tro att folket jublade, med tanke på att Jesus kom ridande på en åsna, en tydligt markering om att det inte var en vanligt slag eller krig det handlade om.
Är möjligen detta folkets jubel ett senare tillägg för att göra historiens symboliska betydelse tydligare?
Även den stora besvikelsen direkt efter Jesu död blir mer förståelig, om man tänker sig att människorna runt Jesus väntade sig en omedelbar seger över romarna.
Anneli