Denna predikan av fr. Benedict Jonak OP är inte unik, både jag och ni har hört något liknande förut, det kan ju inte vara helt lätt för våra präster att hitta nya infallsvinklar på välkända texter. Varför jag den här gången helt plötsligt fick en ny teori om hur Katolska kyrkan ser på kommunionen vet jag inte. Kanske för att texten är på ett främmande språk och jag måste översätta det jag läser och därför tänka ordentligt på vad där faktiskt står.
Jonak skriver: ”The Body and Blood of Christ in their sacramental, mystical form under the species of bread and wine are left for us so that our lives as members of the Body of Christ, the Church, may be strengthened and nourished. This again is part of Jesus’s promise: “Whoever eats my flesh and drinks my blood has eternal life, and I will raise him up at the last day.” (John 6:54) This is the radical consequence of the Incarnation of Christ: it is an extraordinary level of intimacy with God who not only walked on earth 2,000 years ago and established us as members of his body in the Church but also feeds us with his Body and Blood.”
http://torch.op.org/preaching_sermon_item.php?sermon=5630
Jag har aldrig förstått varför flertalet katolska ledare varit och är så emot interkommunion, men jag undrar om inte en förklaring kan vara en naiv tro på att man bokstavligen fångat in Kristus i vinet och brödet? Resonerar man så blir det fullt logiskt att på alla sätt se till att behålla denna stärkande ”föda” och ”dryck” som ger evigt liv inom Katolska kyrkan. Katolikerna blir, om man följer de tankegångarna, allt starkare samtidigt som man ”svälter ut” motståndarna, läs de lutherska samfunden.
Jag medger att tanken på att någon tror att Kristus möjligheter att ge sig själv till oss skulle inskränka sig till kommunionen är absurd. Men kan det ligga något i det tror ni?
/Anneli
Anneli,
det kan nog ligga en del i vad du skriver. Alla kyrkors kardinalsynd är att de på olika sätt tror sig om att ha fångat in Gud – i traditionen, i skriften, i auktoriteten osv. Gud instrumentaliseras, blir ett redskap.
Gert
Gert,
Det innebär ju att själva grunden kristendomen och troligen de flesta religioner vilar på är minst sagt bräcklig.
I en kyrka som byggts upp av dem som gått segrande ur maktkamper och tror sig om att inte bara kontrollera människor utan även Gud får vi nog vara glada om vi hittar några tecken på hans närvaro!
När vi bedömer kyrkan, här då i första hand Katolska kyrkan, tror jag att det är väldigt viktigt att hålla i minnet att mycket av det som sägs och görs inte har så mycket med Gud att göra utan med människors intressen. Jag föreställer mig att gör det lättare att inte bli så besviken och arg, utan att agera klokt.
/Anneli
Vid närmare eftertanke, vilka bildar Katolska kyrkans grund? Kanske är det alla lekmän, ”vanliga” präster och systrar som trots fel och brister ändå är katoliker för att de vill följa Kristus, snarare än det fåtal som slåss om en plats i toppen av hierarkin. Frågan är hur man i så fall ska värdera kyrkans dogmer och regler?
/Anneli
Anneli,
alla kristnas grund är Jesus. Ovanpå honom vilar en oändlig mängd religiös bråte. En del av bråten behöver vi, annat försvarar vi av rädsla för att det inte skall finnas något därunder.
Gert
Gert,
Du har rätt tror jag, det är ett av alla problem som finns.
Men vad jag menade, och det blir kanske tydligare om jag lånar lite av din metafor, är snarare att det finns människor vars grund inte är Jesus utan egoism, maktbegär osv. De försöker maskera detta med ord och/eller handlingar som verkar väldigt fromma eller engagerade.
Jag har en obehaglig känsla av att det högt upp i kyrkans hierarki alltid funnits och finns alltför många av den sortens människor och undrar hur det påverkat och påverkar Katolska kyrkan?
/Anneli
Vänner.
Gerts korthuggna, otvetydiga bekännelse till Jesustraditionen som kristendomens grundval – all bråte åt sidan – inspirerar mig till denna lilla personliga anteckning av en fd bokstavsläsande fundamentalist. Grunden, fundamentet för vår tro har jag dock inte övergivit.
Som utvecklingen efter Vaticanum II visar är aggiornamento en ”cumbersome process”. B16, kardinaler och andra högdjur beter sig som om ambitionen till enkulturation inte ägt rum, inte måste äga rum.
I stället har någon sorts halvmesyr till ressourcement blivit ett faktum. Som om Kyrkans urkälla rann upp i senantikens Rom och inte i Jesus Jerusalem.
Frågan uppstår: Hur förhåller sig fundaments frö och evolutionens progression till varandra? I en levande tradition förutsätter de varandra.
Om man inte låter fundamentets fulla potential förverkligas i dialog med sin samtid hamnar man i andligt steril fundamentalism, exv den sortens romerska ritualism Ratzinger står för i sin liturgiska regression. Dess motsats kan kallas det eviga livets träd. Eller Jesus.
Bara Jesus kan med sitt unika öde ge de svar som tillfredsställer de yttersta av existentiella krav.
Samuel.
Metaforen livets träd kan ha minst tre innebörder.
1. När jag första gången läste Bibeln systematiskt, på ett amerikanskt, fundamentalistiskt bibelinstitut, slog mig plötsligt en heretisk tanke: Vart har livets träd tagit vägen? Bokstavligen. Det träd vars frukt skulle ge människorna evigt liv. Ett sådant träd skulle ju omöjligen kunna dö… var är det nu?
Jag blev tvungen att ta mitt första steg bort från bokstavismen med konstaterandet att livets träd aldrig funnits som något annat än som del av en bildrik berättelse. Såväl livets träd som kunskapens träd och syndafallet måste uppfattas som meningsdigra bilder för den mänskliga existensens grundvillkor.
I nästa steg insåg jag att även Paulus läste Genesis på detta bildliga sätt: ”Jag levde en gång, när lagen inte fanns för mig. Men när budordet kom fick synden liv, och jag dog.” Syndafallet alltså. Rom.7:9ff.
2. Livets träd kan användas som namn för tre, fyra miljarder år av evolutionshistoria. Med hjälp av dna:s gränslösa kreativitet fortsätter livet att inta jordens alla skiftande nischer – från kokande havsbottenskorstenar till polernas djupa isskikt – genom att bevara livets hemlighet och samtidigt utveckla dess outtömliga potential.
3. Det andliga livets träd äger trons hemlighet. Jesus är det trädet och dess frukt ger oss evigt liv. Han personifierar evangelium, Kyrkan och inte minst de arketypiska gestalter, de mytiska universaler eller vad man vill kalla de existentiella villkor den mänskliga belägenheten medför. Enligt Sartre är människan ”dömd till frihet”, därmed också dömd till ansvar och skuld.
Bara Jesus har med sitt unika öde givit de svar som tillfredsställer de yttersta av krav.
Vatikanens egen Pravda dvs Zenit har som en nyhetsrubrik i helgen
”Pontiff Proposes Cure for Selfishness”
”Benedict XVI says the Eucharist is the antidote to the individualism in which the West is immersed and which is spreading throughout the globe.”
http://www.zenit.org/article-32945?l=english
// Irène
PS En större ”selfishness” när det gäller synen på kommunion än vad the Pontiff håller sig med får man leta efter.
Eukaristi som ”motgift” tycks inta bita på pontifikal inskränkthet.
Irène,
Tack! Jag såg denna predikan på cath.net på tyska, men ska förstås läsa den på engelska också som jag behärskar bättre.
Jag noterade att han inte nämnde något om Gud eller Kristus i inledningen och det är kanske sympomatiskt för hur RKK:s ledare resonerar idag.
Frågan är om det är själviskhet eller individualism påven talar och vad han menar med det?
Menar han att människor bara tänker på sig själva, eller menar han att männskor tänker självständigt?
Oavsett vilket han syftar på så tror jag att det är vanskligt för någon att spekulera i vad som händer med en människa i det högst personliga möte med Gud som kommunionen är.
Gud har troligen helt andra planer än någon ens påven kan föreställa sig, det är nog det enda vi kan vara säkra på.
/Anneli