Samtal med msgr Göran Degen, rektor Prästseminariet i Stäket

[Irène]

Samtal mellan msgr Göran Degen, rektor för Prästseminariet i Stäket och Irène Nordgren

***


Tidigt under våren 2007 läste jag ett upprop på anslagstavlan i Sankta Eugenia kyrka och skrev med anledning av detta ett brev till msgr Göran Degen, sedan
1 januari 2007 rektor för prästseminariet i Stäket.

Fader Göran Degen svarade mycket vänligt på mitt brev och detta blev inledning till den dialog som han nu gått med på att vi har här på den Pastorala scenen.

Först återges mitt brev här nedan.


***********************************************************



Göran jag, din gamla "studentkompis" från Sankt Erikstiden, skriver till dig med anledning av att du blivit rektor för prästseminariet och fn håller på att söka blivande prästkandidater till seminariet. Häromdagen stod jag och läste på anslagstavlan i Sankta Eugenia. Blicken föll på ditt upprop.





Kallad till präst?

En informationshelg för dig som gärna skulle vilja

- veta mer
- fördjupa dig
- lyssna och samtala
kring frågorna som berör prästkallelsen (och utbildningsvägen)
Kanske har du någon gång funderat på att bli präst? Du är inte ensam
Dina funderingar är viktiga för oss. Denna helg skulle kunna vara avgörande
för din livsväg.
Sankt Sigfrids katolska prästseminarium i Stockholms katolska stift inbjuder
till en informationshelg med möjligheter till fördjupad reflexion.
23-25 mars
Hjärtligt välkommen
rektor Göran Degen







Plötsligt insåg jag vad där fattades. "Om du är man och kanske någon gång funderat på......." etc skulle det naturligtvis ha stått. Göran har du funderat på vad unga katolska tjejer tänker när de läser uppmaningen? Tjejer som är uppfostrade i jämställdhet i världens mest jämställda land? Tjejer som kanske varit ministranter och skulle vilja gå vidare ? Katolska unga tjejer som FÖRVÄNTAS förstå att uppropet UNDERFÖRSTÅTT riktar sig endast till män utan att det ens behöver framhävas..........Eller hur har du tänkt hantera om någon kvinna nappar på uppropet ? Har du ens tänkt tanken att en kvinna skulle kunna känna sig tilltalad av ditt upprop?
Flickor ministerar idag tillsammans med pojkar och närmar sig alltmer altaret. Frågor måste uppstå bland flickorna och just därför blev jag konfunderad då jag läste artiklarna om och med dig i senaste KM. Att du som nybliven rektor låtsas som om det regnar och inte på minsta sätt antyder att du är medveten om att du blir rektor för en enkönad verksamhet som alltmer inom kyrkan inte anses som den självklarhet den varit under 2000 år.
Du refererar i KM till en predikan från Bengt Almstedt till en nyvigd präst. "Kristus har rört vid ditt hjärta. Du har låtit dig gripas av kärlek till Herren, gett dig hän åt honomoch ställt dig i hans tjänst, det du har att komma med är det största någon människa har att förmedla till en annan människa." Jag blev lite mörkrädd då jag inser vidden av att du inte ens försöker problematisera det faktum att det även finns flickor vars "hjärta Kristus rört och som låtit sig gripas av kärlek till Herren " och som skulle kunna förmedla mycket till en annan människa.
En katolsk mamma frågade mig häromdagen vad hon skulle säga till sin lilla dotter på 6 år som älskar att gå i kyrkan och som har en bergfast övertygelse att hon ska bli präst när hon blir stor. "Att hon i så fall måste "byta kyrka" när hon blir stor och tillhöra en annan kyrka än mamma och pappa?" "Att det finns så mycket annat fint en flicka kan göra i kyrkan när hon blir stor." "Jag vill inte bli nåt annat fint. Jag vill bli präst" svarade flickan sin mamma. Vad/ hur skulle du svarat den lilla flickan ?
Ditt upprop är diskriminerande utan att du ens verkar medveten om det. Det är diskriminerande såväl ur vår tids syn på jämställdhet som ur Jesu egen jämställdhetssyn. Jag betraktar Jesus som sin tids "jämställdhetsombudsman". Förebilden för vår JämO.
Göran jag ser fram emot ditt svar.

Med vänliga hälsningar
Irène

************************************************************


- Göran, min första fråga. Skulle du kunna beskriva din reaktion på mitt brev ?


"I ärlighetens namn, måste jag säga att jag inte hade tänkt på att någon tjej skulle reagera så som du anför i din fråga. Men nu när du ställer frågan, så förstår jag hur det skulle kunna kännas för en tjej. Och jag minns mycket väl samtal med unga tjejer/kvinnor som uttryckt sin stora längtan efter att kunna få bli präst. Det har alltid tvingat mig till ödmjukhet inför det faktum att jag tillhör en priviligierad grupp som får bli präst. Jag minns fortfarande många samtal med mina kvinnliga förbundssekretare under tiden som ungdomspräst för SUK. Deras kärlek till mässan och prästämbetet - och deras djupa respekt för dessa sakrament fick mig ibland att bäva. Och jag fick ofta påminna mig om att det inte är min förtjänst att jag är präst. Jag har inte utvalt det själv utan jag har svarat på en kallelse.

Helt nyligen sade en ung nunna helt frankt att hon gärna skulle velat bli präst - om Kyrkan skulle tillåta det. I detta hittar vi pudelns kärna. Prästkallelsen är en kallelse från Herren själv, men genom och i Kyrkan.
Och kring denna fråga går givetvis diskussionsvågorna höga. Men det är nu inte min uppgift att diskutera kvinnoprästfrågan - utan frågan är hur jag bemöter den tjej eller kvinna som verkligen känner sig kallad till att vara präst.

Och liksom i en parantäs ett litet svar till den 6-åriga flickans mamma. Du behöver inte sätta några gränser för flickans önskningar eller visioner. Stöd bara det som kan vara en äkta andlig kallelse. Om framtiden vet vi ingenting. Det är att leva i tro och förtröstan. För flickan får allt vara möjligt.

Men tillbaka till din direkta fråga om min reaktion på ditt brev. Diskriminerande eller inte! I många år har prästseminariets rektor - alltså redan långt före min tid - årligen inbjudit till liknande informationshelger om prästkallelsen. Men samtidigt har han tillsammans med stiftets kallelseteam alltid inbjudit både män och kvinnor till en kallelsereträtt. Så "i min enfald" trodde jag att den tjej som går och bär på en längtan efter att bli präst - märk väl katolsk präst - i stort sett vet vad det handlar om och vilka regler som gäller!!!

Vid närmare eftertanke ser jag att hon (som affischen är utformad) inte är utesluten från möjligheten att anmäla sig till informationshelgen. Jag tror att hon! - finns hon? vem är hon? vem är du? - inte skulle vara rädd för att lyfta luren eller skicka i väg ett sms eller mail. Får jag kanske också drista mig hoppas och tro att både en och annan tjej tagit upp just din fråga Irene och bråkat med sin präst eller (förhoppningsvis!!) sin ungdoms/kyrkkaffegrupp. Om inte annat så kan jag bara hoppas att få möta utmanaren.

- Tack för ditt ärliga svar.
Din egen väg till att bli katolsk präst och fram till din nya tjänst som rektor för prästseminariet hur har den sett ut?


Född 1944 . Småskola i Södra Ängby(Stockholm), realskola i Blackeberg och gymnasium i Spånga (Stockholm) 1963. En del känner mig fortfarande från träffarna och skidlägren med katolska Sankt Eriksföreningen eller gymnasistkvällarna uppe hos Pater Hornung på Norra Smedjegatan. Senare blev det även Juventus och CCH (katolska studentföreningen).

Uppvuxen i katolsk familj som farfarsfar Jozef Degen från Basel i Schweiz lade grunden till. Därifrån det konstiga namnet som betyder värja - vilket jag under min uppväxt mycket hellre hade burit - som namn. Har massor av syskon, syskonbarn och flera syskonbarnbarn. Så träffar du en Degen så är det med största sannolikhet släkt.

Tanken på prästkallelsen gjorde sig allt tydligare under gymnasisttiden. Genom kontakter med den dåvarande apostoliske nuntien Bruno Heim från Schweiz fick jag ett "pröva på år!" på ett prästseminarium i Schweiz i väntan på att göra lumpen senare. Jag hann med fyra månaders havsseglatser med ´Svenska Amerikalinjens MS Gripsholm direkt efter studentexamen. Lyckades avancera från köksbiträde till kontorspiccolo - uniform med tre rader silverknappar - nästan som Monsignoresoutanen! Efter ett år i lumpen - soldat 65 - kände jag mig redo att börja på riktigt. Studerade två år filosofi och fyra år teologi i Frankfurt (-68), Muenster och Trier.

Under semestrarna blev det Taxi och "kusk" på Freys hyrverk - cortegekörning med gamla kungabilar och dylikt roligt och pastoralt givande. Diakonvigning 10 mars i gamla Eugeniakyrkan på Drottninggatan och prästvigning den 11 september i gamla katolska Domkyrkan Sankt Erik 1971.Så satte prästlivet igång på riktigt.

Kaplan i Göteborg fram till 1978.
1979 till och med 1984 riksungdomspräst med säte i Stockholm och årskort på SJ. Våren 1985 sabbatstid i Det Heliga Landet med höjdpunkt: Vandring från Nazareth över Västbanken till Jerusalem - med pater Carls. Sedan 8 år på min första kyrkoherdetjänst i Sundsvall omfattande en sjättedel av Sveriges yta -med Norge och Finland som grannförsamlingar och 22 mil närmaste församling och präst. Den stora chilenska flyktingströmmen gav spanska på köpet och vi byggde en riktig kyrka som nu efter sjutton blivit alldeles för liten. Friskt vågat.
1993 gick flyttlasset tillbaka till Göteborg. Efter femton år blev jag kyrkoherde i min hemförsamling som kaplan. jag fick göra en god upptäckt. Flera av de gamla konfirmanderna satt nu i kyrko- och församlingsråd, skolstyrelse och dylikt. Jag fick konfirmera dem jag döpt och senare även viga och döpa barn....Stor församling, stridiga viljor, många debatter om språk, liturgi, Vaticanum II, kvinnliga ministranter - gjorde debut med bravur. Enhet och mångfald blev temat. Frivilligcentral och bokhandel och kronan på verket det sista året. Natthärbärge för hemlösa, två nätter i veckan i den gamla skolans gymnastiksal.

7 oktober 2006 firade vi avslutningsmässa på dagen tretton år efter min installation som kyrkoherde. Därmed har jag varit 20 år av mitt prästliv i Göteborg på Sveriges framsida som har blivit ett andra hem för mig. Men när jag blev ombedd att bli rektor för prästseminariet och sovit en natt på saken, såg jag det som en naturlig fortsättning på kallelsens väg. Och där är jag nu med hopp och tillförsikt.

-Ja och där i din rektorstjänst på prästseminariet tycks du ju också vara beredd att möta som du uttrycker det "utmanaren". Underförstått du räknar med och till och med hoppas, låter det som, att en vacker dag en tjej / kvinna, som anser sig ha en prästkallelse som hon inte vet hur hon som katolik ska hantera, tar kontakt med dig och ber om vägledande samtal.
Låt oss föreställa oss att detta nu sker och att en av hennes frågor till dig under dessa samtal, blir en undran över hur du förklarar att Gud kallar en kvinna till präst i sin kyrka, när det är
omöjligt att förverkliga denna kallelse i verkligheten.
Hur skulle du svara?

Ja det är som du säger. Det vore underbart att få möta denna tjej med ett sådant kallelsemedvetande. Varenda möte med en människa som upplever en stark kallelse från Gud, är för mig en djup erfarenhet. Det finns alltför många som inte bryr sig!

Jag skriver detta svar på kvällen den 11 september. Är det inte på något sätt så, att allt har fått en ny dimension efter detta datum. Inte bara frågan var fanns/finns Gud, utan också var finns jag och var finns min kallelse i den framtid som när som helst kan drabbas, raseras eller utmana till bristningsgränsen. För mig är den 11 september ett speciellt datum sedan 36 år tillbaka. Det var den dagen som jag med mycken bävan, på stapplande steg och darrande knän sade mitt "Jag är beredd" och mottog prästvigningens sakrament. Jag var sannerlig
en medveten om att prästkallelsen är inte något man tar för sig eller bara själv väljer. Den måste bli en given. Dominikanpater Henrik Alberius sade något slående i en TV-intervju onsdagen den 5 september "Europa" i Kunskapskanalen. Det handlade om celibatsfrågan. Han sade att prästkallelsen och celibatet är en gåva som man inte bara tar av sig själv. Nej den blir given. Given av Gud som kallar. Sedan är utmaningen där och valet är fritt!! Jag satt och såg programet med mina seminarister. Det gav sannerligen ett givande samtal.

Jag får inte så sällan höra tankar som: " Jag känner mig kallad till att bli präst men inte kallad till ett liv i celibat." Det närmar sig tjejens fråga "Kallad till präst men kan inte få förverkliga kallelsen i kyrkan eftersom kvinnor inte får bli präster." Alltså: Kan Gud kalla en man till präst utan att kalla honom till liv i celibat? Kan Gud kalla en kvinna till att bli präst i den kyrka som inte tillåter kvinnliga präster.

Här börjar det intressanta - andliga - samtalet. Vem är Gud? Vad är kyrkan? Vad är kallelse? Jag är övertygad om att Herren känner sin kyrka. Han är säkert inte överens om allt som sker i världen. Kyrkan lever också i världen - "i världen men inte av världen!" Men Herren känner sin kyrka. Det är min övertygelse att Han önskar arbetare i sin vingård. Det vore emellertid inte speciellt kärleksfullt att kalla människor till tjänster de inte får utföra. Och Han bör väl sannerligen veta vilka förutsättningar som gäller.

Därför måste jag i ärlighetens namn säga att jag inte kan tänka mig att Gud idag kallar en kvinna till att bli präst i katolska kyrkan. Men jag är övertygad om att den tjej vi föreställer oss skulle kunna känna en stor längtan efter att bli präst och kan känna sig kallad av Gud därtill. Jag har också förståelse för att hon kan känna en frustration och att det är orättvist. Det kan också var en äkta sorg. Här får nu samtalet fortsätta. Vad döljer sig bakom kallelsetanken? Här är jag beredd att fortsätta samtalet om gåvan som blir given. Hur kan hennes kallelselängtan förverkligas. Kanske får jag möta en ny moder Theresa?


-Jag håller med dig. Det intressanta andliga samtalet börjar med dina tre frågor "Vem är Gud? Vad är kyrkan? Vad är kallelse?" Dessa tre frågor hänger intimt samman. Hur man svarar på den sistnämnda frågan säger därför mycket om hur man uppfattar vem Gud och vad kyrkan är.

Om jag förstår dig rätt så menar du att utifrån förutsättningen att Gud alltid är kärleksfull, så kan han inte kalla en katolsk kvinna till präst därför att detta underförstått vore kärlekslöst och sådan är inte Gud och följaktligen kan inte kallelsen vara från Gud.
Låt oss föreställa oss att utmanartjejen som sitter mittemot dig tolkar problemet på annat sätt. Nämligen att kallelsen hon känner kommer från en oändligt kärleksfull Gud, men att kärlekslösheten hon också känner snarare kommer från människorna inom kyrkan som lägger hinder i vägen för henne att förverkliga sin kallelse. Tjejen ger exempel och påminner dig om de många människor i kyrkans långa historia ( bland dem till och med helgon) som Gud bevisligen kallat till banbrytande uppgifter inom sin kyrka, i en tid då samma kyrka vägrat att acceptera att dessa människors kallelse var autentisk och därför förkastade dem. Det lidande som därigenom drabbade dem visade sig sedan i efterhand enbart förorsakats av människors okunskap, prestige eller maktspel inom kyrkan.

"Det tycks ibland ta lång tid för kyrkan tills poletten ramlat ned och kyrkan förstår vad Gud menar", säger tjejen.



Kul att du fångar upp mina tre viktiga frågor "Vem är Gud? Vad är kyrkan och vad är kallelse. " Och du har helt rätt när du säger: "Hur man svarar på den sistnämnda frågan säger därför mycket om hur man uppfattar vem Gud och kyrkan är". Men jag vill gärna också vända på det och pröva denna tanke: Hur man svarar på de två första frågorna säger mycket om hur man uppfattar vad kallelsen är. Här kommer vi säkert till olika tolkningar. Jag vill säga så här - om det sedan är mer dröm än verklighet så kan det bli nästa fråga. Kallelsen till att vara vigd präst idag, är Guds kallelse i och genom kyrkan som kyrkan är och ser ut idag! Sedan kan vi inte komma ifrån att att olika former av kärlekslöshet har förstört mycket genom tiderna. Det är sannerligen att beklaga djupt. Men det ändrar inte något på att kallelsen är något mycket mer.

Du säger ungefär så här: att det är kyrkan med sin kärlekslöshet som lägger hinder i vägen för tjejen att förverkliga sin kallelse som kommer från en oändligt kärleksfull Gud. Jag påminner mig Pär Lagerkvists ord ur "Ahasverus död" eller var det "Pilgrim på havet" där han talar om att så mycket kyrkligt bråte ligger i vägen och hindrar oss från att nå fram till den klara källan (jag tolkar det som Gud). Och frågan kvarstår. "Vad är en autentisk kallelse?" När det gäller kyrkan och poletten som behöver lång tid... på slutet av din fråga! Så får vi nog ta oss ett snack om hur lång tid det får ta för kyrkan - för dig och mig! - att förstå vad Gud menar!!!

Jag är inte beredd attt sätta mig till doms över tidigare släkten. Visst vet jag att mycket förtjänar mycken kritik.
Det är emellertid helt klart att Gud har kallat kvinnor till profetiska uppgifter och ofta svåra sådana - samt att många har fått utstå svåra lidanden. Du nämner själv helgon. Men klart är också att ingen av dessa säger sig ha varit kallad till präst. Och även om någon/några ochså tänkt åt det hållet, så vet vi ingenting om att de skulle ha haft en autentisk prästkallelse - och de lät sig sannerligen inte förkastas. Men säkert var de kallade till de profetiska uppgifter de utförde. Kallelsen är alltså mycket mer än kallelse till vigningssakramentet. Jag borde kanske nämna att vi alla män som kvinnor genom dopet är kallade till det så kallade "gemensamma prästämbetet". Så utifrån allt detta måste jag vidhålla att Gud, som likaväl som vi känner till vår nuvarande situation, utifrån sin kärlek, vishet och allomsorg säkert kallar män och kvinnor till mycket mer än vi kan ana - men i dagens läge inte kvinnor till det sakramentala prästämbetet i katolska kyrkan.

Utifrån det vill jag hänvisa tjejen i fråga att uppsöka någon andlig vägledare som ledsagar henne vidare. Det finns gott om lämpliga människor, inte minst ordenssystrar som säkert har god erfarenhet. Viktigt är att kallelsen aldrig är något jag söker för min egen skull. När den är en sann kallelse liksom prästkallelsen, är den alltid förbunden med offerberedskap -celibat eller något liknande. Frågan blir ovillkorligen - är du beredd till det? Och jag hoppas att moder Theresa snart blir helgonförklarad.



”Celibat, offerberedskap, hänvisning till ordenssystrar?”

Jag kan tänka mig att tjejen med prästkallelse blir besviken och misstänker att intentionen nu är att hon ska få hjälp med att "konvertera" sin prästkallelse till en kallelse att bli nunna.

- ”Är det så här man gör med katolska kvinnor som uttrycker ett kall att bli präst” tänker tjejen. Man undersöker om kvinnan har "offerberedskap" och visar det sig att hon har det, blir nästa steg att få henne att förstå att det i själva verket rör sig om en kallelse att bli nunna.

- "Jag förstår inte hur katolska kyrkan tänker" säger hon till dig. "Vare sig det rör sig om en katolsk man eller katolsk kvinna som anser sig ha en prästkallelse, så undrar jag över katolska kyrkans celibattvång " fortsätter hon.
- "På vilket sätt menar du att "en sann kallelse alltid måste vara förbunden med offerberedskap - celibat eller något liknande? Denna tankegång är mycket svår att förstå utifrån att obligatoriskt celibat är ett påbud endast för katolska präster med romersk rit. För katolska präster med orientalisk rit är ju celibat frivilligt och likaså för ortodoxa präster. Och nunnor är ju ett bevis på att även kvinnor är "offerberedda", OM nu detta skulle vara ett utslagsgivande kriterium för en så kallad "sann prästkallelse."

- "Antingen eller" säger utmanartjejen.
- "Antingen förblir den icke - celibatäre man, som Jesus valde som den klippa på vilken han ville bygga sin kyrka, en förebild för all framtid inom kyrkan i dess helhet, inklusive präster med romersk rit eller så har "kyrkan i Rom" genom århundradenas lopp funnit skäl och ansett sig ha rätt att modifiera den ursprungliga förebilden och i så fall är det svårt att förstå varför inte modifieringsprocessen skulle kunna fortsätta till kvinnors fördel."

- "Om sanning utmärks av konsekvens i tid och rum så stämmer inte här kyrkans inkonsekventa kanon med Jesu intention och därför blir "den sanna kallelsen" du beskriver än mer plågsam att höra talas om" säger tjejen.



Denna din nya fråga blev lång och innehåller många olika frågor. Till att börja med får jag förtydliga utgångspunkten för vår dialog, nämligen att en tjej såg min inbjudan till infohelg om prästkallelsen och prästutbildningen. Utmaningen blev: vad säger jag till henne om hon nu känner att hon är kallad? Det är klart att det berör många teologiska frågor som kvinnoprästfrågan och nu också frågan om katolska kyrkans celibattvång. Blir frågorna mer av "akademisk art" så kräver det mycket av studier etc. Det kan ta flera träffar av samtal och hänvisning till litteratur och olika debattforum för dessa frågor. Men det är inte min uppgift att genomföra det här och nu.

Nu handlar det om att nå fram till det andliga samtalet om prästkallelsens djupaste innebörd och - märk väl! dess konkreta realistiska genomförande idag här och nu. Likaså om dess svårigheter och eventuella omöjligheter. Det handlar absolut inte om att konvertera hennes övertygelse om en prästkallelse till att bli en nunnekallelse eller något annat. Och jag har redan nämnt nödvändigheten av mitt verkliga deltagande i tjejens eventuella sorg eller vrede inför den rådande situationen i kyrkan. Men sedan är det min uppgift att leda henne vidare till ett samtal bortom de frågor som vi inte hinner lösa före terminstarten! Detta blir också viktigt i vårt fortsatta samtal.

I detta sammanhang kommer frågan om offerberedskap in. Skulle det varit möjligt för henne att bli präst och börja studera till präst i mitt prästseminarium, så måste hon ställas inför samma fråga som alla andra som söker. Hon måste veta att celibatet är frivilligt för ortodoxa präster och katolska präster med orientalisk rit, men inte som det ser ut idag i romersk katolska kyrkan. Det är uppenbart att celibatstvånget kan ändras i framtiden också inom katolska kyrkan. Men det kan jag inte utlova någonting om idag. Celibatet måste alltid vara en fullständigt frivillig sak, som prästkandidaten innerligt bejakar som något positivt. I slutet av detta svar citerar jag ett litet stycke om celibatet som den gamle dominikanpatern Michel de Paillerets skrev i den svenska inledningen till Andra Vatikankonciliets dekret om Prästerna och prästutbildningen.

I det fortsatta fördjupande samtalet handlar det nu inte längre om teologiska dispyter eller kontroverser. Vårt samtal fortsätter när hon är beredd att lägga dem bakom sig och fortfarande har fortroende för kyrkan och fortfarande känner att hon är kallad till att bli präst. Är hon beredd att bejaka celibatet som en livsform som "har direkt att göra med offrets och kärlekens krav i likhet med Kristus" (de Paillerets se mer nedan).

Idag den 1:a oktober firar kyrkan helgonet Lilla Therese av Lisieux. Det sägs att hon så gärna ville bli präst. Hon insåg att hon inte kunde bli det i livet men var helt övertygad om att hon i himlen skulle få en sin längtan till fullo uppfylld. Kan det vara en tröst? Vi berör helgonens mark!

Mitt fortsatta samtal med dig som söker upp mig och vill följa Kristi kallelse, kommer att handla om möjligheten att gå in i kyrkans/världens tjänst , där man förverkligar den prästerliga kallelsen "...för att gå till världen och dela människornas villkor" (citat från nedan). I mitt möte med dem som söker sig till prästseminariet märker jag det bästa resultatet, när den sökande inte är fixerad vid att han måste bli präst. När den uppriktiga viljan finns där att söka kallelsen steg för steg, finns ett hägrande mål för var och som är beredd att ge sig ut på djupt vatten. Ja - vem kan egentligen vara säker på en prästkallelse i ett tidigt skede?

Jag minns samtalen med en chilensk präst från Santiago. Han berättade att han i varje viktigt samtal - ofta handlade det om svåra och nästan heroiska insatser för ickevåldskampen mot militärens tyranni - frågade den andre: "Vad är du beredd att offra? Vad är du beredd att ta på dig för vedermödor för att uppnå det du/vi eftersträvar?" Han levde och verkade under juntans tid och hans liv stod inte sällan på spel. Jag tror att han lärde mig något viktigt. Därför kommer jag inte ifrån frågan om offerberedskapen som en avgörande frågeställning. Är inte kallelsen innerst inne en fråga om kärlek och offer? I entrén till prästseminariet har jag satt upp en inramad filmaffisch: "Offret" av Tarkowski. Varför inte - en programförklaring!

På Lilla Therese dag

Göran Degen.


Citatet av Michel de Paillerets OP Inledning till Andra Vatikankonciliets dekret om Prästerna och prästutbildningen. Katolsk dokumentation nr 8.

"Är prästcelibatet ett hinder för Kyrkans mission? Man kunde göra gällande, att prästen för att gå tilll världen och dela människornas villkor borde vara gift som de allra flesta. Konciliet tror inte det. Vad som skulle vinnas i fråga om erfarenhet skulle gå förlorat i fråga om andlig frihet och öppenhet för alla...
Just därför att prästen måste vara en man för alla, som känner med alla och lider med alla, är det ytterst lämpligt, att han lever ogift. Detta har direkt att göra med offrets och kärlekens krav i likhet med Kristus. Människorna behöver visserligen präster, som lever nära dem, men det är framför allt fråga om en tjänandets och kärlekens närhet. Och en närhet av denna art fordrar inte, att prästen bildar egen familj, snarare tvärtom."


Efter ett par veckors semester i Israel är utmanartjejen åter hemma och har tagit förnyad kontakt med rektorn som under tiden begrundat nedanstående tankar hon delgav honom innan hon for.




- Du leder in mig på helgonens mark och undrar om det kan vara en tröst att Lilla Therese av Lisieux. fick upprättelse i himlen? säger tjejen.
-Jag tänker inte i sådana banor fortsätter hon.
- Även om utvecklingen accelererat snabbare under det senaste seklet jämfört med den oerhört långsamma utvecklingen i katolska kyrkans historia på det här området, så känns det som att jag ändå föddes lite för tidigt för att hinna uppleva att kyrkan till slut lever upp till sin stolta förkunnelse att "Gud har skapat man och kvinna till sin avbild " och att han därför också lika bra kan låta sig representeras av en kvinna vid altaret , säger tjejen uppgivet.

- Jag blev jättebesviken över ditt citat av Michel de Pailleret. Skulle han veta bättre än Jesus själv ?
-Vi sitter och samtalar om ett svårt ämne och jag påminde dig nyss om det faktum att Jesus själv förordade en gift man som "sin klippa". Det hade väl inte varit någon match för Jesus att välja en ogift man om han gjort samma bedömning som Michel de Pailleret, som du nu åberopar och vars bedömning om vilket civilstånd som skulle vara det optimala för en präst ju går stick i stäv med Jesu egen.
Allt annat runt Petrus som Jesus sagt och gjort har ju romerska kyrkan så noga, så noga tagit fasta på utom just detta med hans civilstånd.

-Jag accepterar "offertanken" även om Rom frångått "ursprungskonceptet" och tagit sig tolkningsföreträde att omdefiniera "offer" till termer av obligatoriskt celibat, men då finns ingen anledning att inte kunna göra ytterligare omdefinieringar" säger tjejen som nu hunnit bli både ledsen, besviken och upprörd.

-Jag diskuterar gärna "offertanken", men jag undrar först över en annan sak. Varje katolsk prästkandidat studerar Thomas av Aquino, som ju anses som en av sin tids lärdaste teologer, men på området som har med kvinnans plats i skapelsen att göra, så var han en man av sin tid och ingen visionär så att säga. Att han var influerad av Aristotelses teori om mannen som den fullkomliga företrädaren för människosläktet och kvinnan som en mer "ofullkomlig samhällsmedborgare " är ju vida känt med långlivade konsekvenser som följd. Därför skulle jag vilja veta om du som rektor för ett Prästseminarium skulle tycka det vore viktigt att dina seminarister också skulle få ta del av den nyaste feministteologin som skrivits av kvinnliga katolska teologer som gör en historiebeskrivning ur ett kvinnligt perspektiv?



Med positiv överraskning tar hon emot rektorns svar.





Tiden har rusat iväg. Men nu är vi igång igen. Jo, var så säker. Seminaristerna som studerar idag ska ta del av den nyaste feministteologin. Det är ju en del av teologin idag. Det var det inte på samma sätt när jag studerade. Mycket var i görningen och en hel del även i gungning när jag pluggade i Frankfurt åren kring 1968. Det var en spännande tid - men allt var förstås inte lika aktuellt på den tiden.
Feministteologin var inte lika stark som nu. Och det är klart att jag i detta samtal med tjejen, som vi tänker oss kommer med viljan att bli präst, ställs inför frågor som jag inte mötte lika tydligt under min studietid och inte möter nu till vardags. Spännande så. Men det blir också dags för mig att ställa frågor. För självklart blir det svårt att undvika att prata förbi varandra. Våra utgångspunkter är ganska så olika. Jag har också i annat sammanhang , inspirerat utifrån denna debatt, nu kunnat tränga djupare in i sådana tankar som finns med i tjejens frågor till mig denna gång. Det är inte lätt för mig att förstå alla tankar - men jag försöker. Så låt det bli en äkta dialog ; ja ett äkta samtal. Jag vill tänka mig att detta är viktigt som
förutsättning för talet om kallelsen.

Så här i efterhand kan jag tänka mig att pater de Paillerets tankar om celibatet kan tolkas som att celibatet är nödvändigt eller bättre till varje pris. För mig var aspekten viktig - att det kan vara bra att var ogift - att det kan ge en mycket speciell frihet. Men givetvis bara om det bejakas helt frivillgt. Sorry! Jag ville inte göra dig besviken. men så blev det. Kanske två skilda världar som möts. Men jag går in i mötet. Jag förklarar min syn på några av frågorna du tar upp och ställer frågor till dig. Frågan om Petrus är jättespännande. Han måste ha varit gift. Men det enda som säger något därom är att hans svärmor nämns i evangeliet. Frågan är om Jesus valde honom och gjorde honom till "sin klippa" just för att han var gift eller...Konstigt att vi inte hör något mer om hans fru. Om de elva andra vet
vi ingenting. Det sägs varken att de var gifta eller ogifta. Andra kvinnor nämns ju ofta och tydligt vid namn. Men intressant är fortfarande att Jesus valde just den gifte Petrus till sin klippa.

Offertanken är för mig mycket mycket mer än obligatoriskt celibat. Där måste kyrkan bli tydligare. Jag har förklarat att jag anser att celibatstvånget måste avskaffas. Men jag tror på nödvändigheten av personligt offer för att vara trovärdigt vittne för den lidande Herren. Du accepterar "offertanken". Är vi kanske överens på något sätt? Jag är nyfiken på att höra hur du ser på "ursprungskonceptet" du nämner.

Jag måste erkänna att jag inte är medveten om att Tomas av Aquinos kvinnosyn som du framför - om kvinnan som en mer "ofullkomlig samhällsmedborgare" har långlivade konsekvenser som följd - och som jag förstår ända in i vår tid. Du får ursäkta mig. Men jag har inte kunnat föreställa mig detta, likasom att kvinnans värde eller värdighet som skapad till Guds avbild skulle vara beroende av hennes möjlighet att representera Herren vid altaret. Jag förstår att du reagerar uppgivet. Hur tycker du att vi ska gå vidare?

Hälsningar Göran

PS. Får jag ta chansen att informera om en Informationseftermiddag om präst- och ordenskallelser kommande lördag den 10 nov kl. 14.30 - 18.00 i S:ta Eugenia katolska församling. Alla är hjärtligt välkomna.


Fort följer

[Gert]

Vänner,

Om ni vill kommentera och diskutera intervjun, så gör det gärna under rubriken Aktuellt och underrubriken Samtal med Göran Degen. Klicka på forumindex när nedan och sedan på aktuellt. Lägg alltså inte in några kommentarer här. Tack!

Gert Gelotte