Bakgrundslitteratur?

[Elisabet]

Tommy Olofssons presentation av Åke Lundqvists Vildåsnans flykt.

guide till
halva Bibeln

EN BOK FÖR ALLA Det är kvinnan som sätter sprätt på skapelsen genom sitt nyfikna bett i äpplet. Det konstaterar Åke Lundqvist i sin lärda genomgång av Gamla testamentet. Han skriver djupt engagerat om vår äldsta urkund, menar Tommy Olofsson.

Rabbiner, exegeter, hebraister och spränglärda forskare har ägnat oerhörda mödor åt att försöka förstå de äldsta urkunderna inom den tro som från början var bara en judisk stamreligion men som sedan har spritts över hela den västerländska kulturen, i två huvudfåror: den ena är judendomen, den andra är kristendomen med sina två största bifloder, katolicismen och protestantismen.

En sak är klar. Judisk fundamentalism är otänkbar. En annan sak är lika klar. Kristen fundamentalism är otänkbar. Så fort man möter någon som är "bokstavstroende", kan man lugnt utgå från att det är en person som inte har läst Bibeln.

Första Moseboken inleds med två varandra radikalt motsägande skapelseberättelser. I den ena skapas man och kvinna i samma allting benådande gudasvep: "Och allting var gott."
I den andra skapas mannen först, att vara Guds avbild, men han känner sig ensam, varpå Gud söver ner honom och gör ett av sina
största underverk: av en karls revben framställer han en kvinna. Bra?

Javisst, kvinnan är den judiska och kristna motsvarigheten till den grekiska mytologins Prometheus. Det är hon som sätter sprätt på skapelsen, nappar på ormens lockelser och tar sig en tugga av kunskapens frukt.
Kvinnan är den första som blir intellektuell. Är det därför hon anses olämplig som präst?

Genom hennes kunskapstörst kan Adam inte längre lugnt slå sig till kreaturlig ro med att vara sin skapares avbild utan kommer plötsligt i konflikt med honom. Schas ut ur paradiset! Nu blir det syndafall och prövningar...

Den som liknar Eva vid den judiskt-kristna motsvarigheten till de gamla grekernas Prometheus är Åke Lundqvist i sin nya bok Vildåsnans törst, med undertiteln "En bok om den hebreiska bibeln". Den hebreiska bibeln? Man känner igen upplägget från Jack Miles fantastiska "Gud, en biografi" (1997), en av de mest inspirerande och tankeväckande böcker som har skrivits om Gamla testamentet i vår tid. Ändå ligger Åke Lundqvist inte
nära Jack Miles. Han gör andra saker och är inte, som Miles, inriktad på att läsa Bibeln från litteraturvetenskaplig synpunkt eller som en patografi över en gud som ger upp efter Jobs bok och sedan drar sig undan hela verksamheten för att låta den uppstudsiga mänskligheten sköta sig själv, efter bästa förmåga.

Anledningen till att jag associerar till Miles, som Lundqvist i många avseenden skiljer sig från, är helt enkelt att Åke Lundqvist liksom Miles följer den judiska kronologin i Gamla testamentet och inte den kristna.
Inte med en enda rad avslöjar Åke Lundqvist var han står i religiöst hänseende. Efter att ha läst hans bok vet jag inte om han är ateist, katolik, protestant eller konverterad jude. Jag har ingen aning. Det enda jag vet är att det hos honom finns ett starkt engagemang och en kunskap som man sällan ser.

Åke Lundqvists bok är ett slags Reader"s Guide till Gamla testamentet - eller rättare sagt till Tanak. Tanak är den judiska versionen av Gamla testamentet. Jag vet inte riktigt varför
Lundqvist håller sig till den (här finns kanske en outtalad antydan om hans ståndpunkt). Den judiska versionen skiljer sig från vår kristna enbart genom kronologin mellan de olika böckerna. Båda börjar med Moseböckerna. I Tanak följer sedan Profeterna, därefter Skrifterna. Efter Moseböckerna har vi de Historiska skrifterna, därefter de Poetiska (Job, Psaltaren, Ordspråksboken, Predikaren, Höga visan) och slutligen Profeterna.

På något sätt måste det naturligtvis uppfattas som ett partitagande att följa den judiska kronologin och inte den kristna, men det är i så fall ett partitagande som författaren aldrig offensivt pläderar för. För läsaren är det avgörande att man kan läsa hans bok vare sig man är jude, kristen, agnostiker eller ateist. Det är en bok för alla.

Vad Åke Lundqvist betonar i sin bok är att det i Tanak (och GT) aldrig artikuleras någon föreställning om ett evigt liv för den enskilde individen. I den nya Bibel 2000 är också alla sådana antydningar utrensade. För våra kyrkofäder existerade
helt enkelt inte idén om ett evigt liv för den enskilda människan.

Vad man på sin höjd kunde hoppas på var att släktet, stammen, rasen eller familjen skulle leva vidare och välsignas i en oändlig stafett.

Föreställningen om ett evigt liv för den enskilde, för själen, är ett senare påfund, ett påfund som gjorde att kristendomen vann en konkurrensfördel och som bidrog att sprida den som religiös övertygelse.

Nya testamentet bygger visserligen på det gamla, men är i många hänseenden, till och med i grundläggande sådana, ibland nästan som en gensaga riktad mot det. Redan Gamla testamentet är mångtydigt nog. Det är en bok som tillkom under en tidrymd av tusen år. De äldsta delarna, till exempel Deboras sång i Domareboken, lär vara från 1100-talet f Kr, medan den allra yngsta boken, Daniels, lär vara från 100-talet f Kr.
Konstigt är att Åke Lundqvist inte dröjer längre vid de spår av gammal polyteism som finns i de äldsta delarna av Gamla testamentet. Han är visserligen inne på ämnet, men försummar att ta upp
den vers i Femte Mosebok där "Den Högste" fördelar folken mellan "gudasönerna" och åt en av dem, Jahve, ger israeliterna. Fler invändningar av samma art kan riktas mot Åke Lundqvists bok. Jag saknar till exempel ett ställningstagande till Hesekiel, en av de mest mångordiga och skrymmande profeterna och dessutom den som har betytt mest för den kristna mystiken, dessutom den ende profet som Gud visar sig för, ända sedan han trädde fram på berget Sinai.

Med tanke på den gravt misogyne Hesekiel saknar jag dessutom en rejäl diskussion om kvinnosynen i Gamla testamentet. Författaren noterar Predikarens kvinnoförakt, och det är väl i sin ordning, men Predikaren anför ju vid närmare eftertanke reservationer mot hela skapelsen. Vissa frågor, som till exempel just synen på kvinnan, borde ha kunnat locka till en mer sammanhängande framställning. Det räcker inte med att mobilisera positiva kvinnobilder i Ruts bok och i den ena av de två skapelseberättelserna. Här kokar en het potatis som Åke Lundqvist bara
sporadiskt närmar sig.

I boken finns ett utmärkt kapitel om Höga visan. Åke Lundqvist ställer sig den befogade frågan hur denna erotiskt laddade växelsång har kunnat få "entrébiljett" till vår heliga skrift. Han avvisar den snöpliga föreställningen om att Höga visan egentligen skulle handla om människans trängtan efter sammansmältning med Gud. I stället är han helt klar över att vår Bibel verkligen innehåller en hyllning av kärleken mellan könen - och att denna bör uppfattas som en hyllning till skapelsen och dess meningsskapande eggelser.

Åke Lundqvists bok om Gamla testamentet följer kronologin i den judiska versionen, men det hindrar inte att den också är en suverän guide till Gamla testamentet. Det är lätt att orientera sig i hans framställning. Hans bok bygger på en vidsträckt beläsenhet och bakom framställningen finns ett djupt engagemang. En eller annan reservation kan man alltid resa, framför allt beträffande hur han förlägger tyngdpunkterna i sin framställning, men klart är att hans bok formar
sig till en fullkomligt suverän introduktion till vår äldsta religiösa urkund.
Redan tidigare har Åke Lundqvist visat sig vara en av vår samtids främsta essäister, inte minst i en bok om Goethe som han gav ut häromåret, men frågan är om han inte genom "Vildåsnans törst" har skrivit sin allra bästa bok.

Den angår inte bara kristna, judar och ateister utan även muslimer och buddhister och allt vad som nu finns i Vår Herres hage.

 
TOMMY OLOFSSON
litteratur@svd.se