Kärlekens och konstens skygga

[Agneta]

Ur Eva Ströms text om Thea Ekström vars konst nu ställs ut på Kristianstad konsthall.

"Vi kan se denna spricka som ett brott och ett hot mot hennes inre värld (Thea's) som hon inte förmår hålla fullständigt intakt. I vissa verk kan sprickbildningar täcka hela ytan, som när en flodbädd torkar ut och landskapet krackelerar. Sprickbildningen kan kanske (alltför lätt) läsas symboliskt som ett mönster för hot, åldrande, döende. Men man kan också se sprickan mer positivt som förbindelser mellan världar som annars skulle hållits åtskilda. Sprickorna texcknar ett sprött mönster som av fågelvingar, som tycks beredda att lyfta för att lämna bildytan, också denna sprickbildningens destruktivitet kan rymma frihetslängtan och
hopp"

Och när det gäller den översinnliga kärleken så skriver samma Eva Ström så överjordiskt fint om detta... tycker jag. Och då även om denna skygga målarinna... nu återupptäckt. Här hennes kärlek till en Oscar Reutersvärd men lika väl till en Gud.

Jag citerar "Ungefär lika iögonfallande som spår av lätta fåglars fotavtryck i snö är de tillägnanden som smugit sig in i bildvärlden , som en tunn knyppling, ett knappt röjt andetag, en kärleksförklaring nästan dold för alla utom för det älskande ögat. I denna djupt hemlighetsfulla konst ( här lägger jag Agneta till: religiöst mystika) anar man att varje liten figur kan ha sin direkta eller indirekta berättelse av ett skeende för ömtåligt för att obönhörligt visas fram. Strategin blir att på samma gång framhäva som att dölja för att inte det känsliga jagets utsatthet ska blottas"

Thea Ekström levde starkt i mig under tågresan hem idag från Kristianstad. Lövens färger pockade på där de kantade slutändan av åkrar som tåget rusade förbi. Och allt blev en linje av rött. Och jag tänkte på henne; Thea vars liv var udda, skyggt och innerligt. Och jag tänkte på konstnärsvännen vars vernissage jag besökte. Skyggheten och hederligheten. De vackra små poetiska abstraktionerna. Utsökta. På att han fick arbeta som städare sex timmar om dagen (för att kunna överleva) men nu var pensionär med hela 5.500 i pension. Jag tänkte på det vackra han målade. Tysta stilla och utsöktheter i en virvlande värld. Och på henne, Thea, utställd i samma stad, samma andetag.

Och i knäet låg en dikt av ytterligare en skygg. Fattig. Ivan Malinovski. Och ögonen föll på kärleksdikten (se livsdikten)

"Du som är så olik
allt som har skett och skall ske
fjärran vid min sida
du den sjukes längtan:
trädet utanför fönsterrutan

glömmer jag dig
är det för att jag minns dig alltför väl
måtte jag aldrig minnas dig
som jag minnas världen"

och lite längre fram

"händerna skäms
som stod det en tredje i rummet
plötsligt gråter någon på arameiska
plötsligt är himlen ett öppet tjut
jag vet det: någonstans
står detta hus redan uppfört
som två tal på en förlustlista

och på goda grunder tankspridd
kommer jag till dig"

Alla helgons dag. Alla själars dag. Höstfärger och livsgnista som ett streck i farten. Vad jag är tacksam för alla de som vågat ge av sig själva genom konst, musik och poesi! Vad jag är tacksam Herre för de stunder då jag tar emot dina gåvor genom dem! Även de så helgonlika.



Ville bara dela med mig:
Agneta