Vatikanen utfärdade nyligen ytterligare ett dokument i kampanjen mot de homosexuellas borgerliga rättigheter (dokumentet återfinns på www.vatican.va). Dokumentet upprepar vad man tidigare sagt (upprepningar präglar de allt gällare angreppen på de homosexuellas frigörelse). Dokumentet tillhåller katolska politiker att bortse från vad deras väljare önskar och i stället verka för den linje som kyrkoledningen dragit upp. Flera olika invändningar kan göras mot dokumentet, varav några behandlas i den här artikeln.
Vatikanen oroas av följderna av att det rättsliga erkännande man anser staterna ger åt ”äktenskapet” utsträcks också till homosexuella. Samhällsordningen skulle hotas. ”Äktenskap” betyder enligt kyrkans rätt och teologi det förbund som man och kvinna ingår att vara livet ut. Enligt sina naturliga egenskaper är detta instiftat för parternas väl liksom för att föda och uppfostra barn. Den svenska rätten erkänner inte något sådant förhållande. ÄktB handlar minst lika mycket om upplösning av äktenskap som om äktenskaps ingående. Det oupplösliga förhållandet mellan en döpt man och en döpt kvinna som av Kristus upphöjts till ett sakrament (som kyrkan kallar ett matrimonium) är en annan sak. Ursprungligen saknade svenska äktenskap samband med kyrkans lära. Istället erbjuds äktenskap som av hänsyn till barn under vissa begränsade omständigheter kan sägas upp med högst sex månaders varsel; huvudregeln är att det kan upplösas utan varsel och utan skäl. (Arvsreglerna skyddar efterlevande make mot de gemensamma barnen.) Samma regler har redan genom det registrerade partnernskapet införts för homosexuella par. Att rättstekniskt samla reglerna i äktenskapsbalken innebär knappast någon revolutionerande förändring.
Till skillnad från samboförhållanden förutsätter svenska äktenskap inte sexuellt umgänge. Med Vatikanens logik – som hårt knyter äktenskapet till fortplatningen – måste äktenskap förvägras inte bara homosexuella utan alla ofrivilligt barnlösa par. Enligt kyrkans rätt är följdriktigt impotens äktenskapshinder; å andra sidan är permanent ofruktsamhet (t.ex. p.g.a. hysterektomi) vare sig äktenskapshinder eller hinder för sexuellt umgänge.
Vatikanen gör stor poäng av att äktenskap skiljer sig från andra rättsliga mekanismer som står också homosexuella par till buds p g a det offentliga erkännande man anser att äktenskapet fått. I svensk rätt är den avtalsrättsliga bindningen i allmänhet starkare än äktenskapets: anställningsavtal kan t.ex. inte av arbetsgivaren sägas upp utan saklig grund; bolag kan inte likvideras annat än med vissa majoriteter; och avtalsmässiga rättigheter och skyldigeter kan exekveras genom offentlig myndighets försorg.
Vatikanen varnar för att ett ”erkännande” av homosexuella parbildningar leder till att ”fenomenet” homosexualitet sprids. Det är svårt att se hur ett homosexuellt samliv kan vara lockande för någon som inte är (mer eller mindre öppet) homosexuell.
Traditionell katolsk lära bygger bl a på ”vad människor och djur har gemensamt” (Thomas av Aquino). Vi vet att homosexuellt beteende är mycket vanligt förekommande bland andra djurarter, också i vilt tillstånd, och att homosexuellt beteende har förekommit bland människor så långt vårt gemensamma minne sträcker sig. Vi vet ännu mycket lite om hur den sexuella preferensen grundläggs. Man bör därför vara mycket försiktig med att – som Vatikanen tvärsäkert gör – uttala sig om vad som är förenligt med den naturliga ordningen. Kyrkans lära är ofta mer flexibel och föränderlig än vad många förväntar sig. Kyrkans tidigare fördömande av ränta kopplades samman med fördömandet av homosexualitet p g a penningmetallens ”ofruktbarhet”. Kyrkan har nu lärt sig mer om livet och fördömer inte längre ränta (utan är en aktiv aktör på finansmarknaderna).
Skriften tiger helt om hur monogama homosexuella parrelationer skall bedömas. Evangelierna vet inte att berätta något enda yttrande av Kristus själv beträffande homosexualitet. De fördömanden av samkönad sexualitet som ändå finns i Skriften måste som allt annat där behandlas utfrån en allsidig skrifttolkning. Den Katolska kyrkan fördömer t.ex. skilsmässa trots att Kristus själv uttryckligen tillät det vid otrohet.
Som Vatikanen riktigt påpekar är homosexuella i likhet med alla andra – ogifta lika väl som gifta – kallade till kyskhet (som inte är det samma som avhållsamhet) och att genom ”självbehärskningens dygder, som fostrar till inre frihet, ibland med stöd av osjälvisk vänskap och med hjälp av bönen och den sakramentala nåden” ”stegvis och beslutsamt närma sig den kristna fullkomligheten” (Katolska kyrkans katekes § 2359). Som alla andra är de kallade att ”förverkliga Guds vilja i sitt liv” (§ 2358).
Jag delar Vatikanens aktning för par som tillsammans kan uppfostra sina barn; denna relation är tveklöst av avgörande betydelse för samhället. Jag delar inte uppfattningen att skyddet för den svagare parten i ett parförhållande som det svenska äktenskapet ger skall förvägras homosexuella och andra ofrivilligt barnlösa par. Skyddet en äktenskapslagstiftning för homosexuella par ger den svagare parten följer av den kristna omsorgen om de svaga. Ett moraliskt ogillande av homosexuell samlevnad behöver inte stå i motsatts till ett stöd för homosexuella äktenskap. Ett sådant ogillande är förenligt med en reglering som stödjer den svagare parten när ett sådant (omoraliskt) förhållande upplöses.
Äktenskap mellan man och kvinna förlorar inte på att samma (höga?) krav ställs på andra relationer. I den mån det svenska äktenskapet ännu har ett symbolvärde kan detta endast förstärkas av att traditionella äktenskapliga dygder framhålls som mönster också för homosexuell samlevnad.
Dan Hanqvist
(Artikeln har tidigare publicerats i Frisinnad tidskrift)