[Tillbaka]

Kyrkan i politiken

Affären Buttiglione handlar inte om religionsfrihet eller om förföljelse av oss katoliker. Den handlar om den politiska demokratin. Ett trossamfund som omsorgsfullt instruerar sina medlemmar att i sin politiska gärning – också som valda politiker – politiskt och genom lagstiftning förverkliga trossamfundets uppfattningar – också mot väljarnas vilja i en högre morals tjänst – måste acceptera att bli bemött som en politisk kraft. Den Katolska kyrkan är ett sådant samfund. Vatikanen har nyligen utfärdat tydliga instruktioner för hur katolska politiker skall agera t.ex. vad gäller äktenskapsrätt för homosexuella och abort. Påven har förklarat att t.ex. abortlagstiftning som strider mot kyrkans moraluppfattning egentligen inte gäller som lag. I Sverige har bl.a. den Katolska kyrkan uppvaktat riksdagen för att förhindra en rent sekulär könsneutral äktenskapslagstiftning.

En politisk uppfattning blir inte immun mot politisk kritik bara för att den rättfärdigas med religiösa argument. En katolsk politiker som Buttiglione måste tåla att hans uppfattningar granskas och kritiseras som andra politikers. Om det finns plats för personer med hans uppfattningar på politiska poster inom EU bestäms av EU:s politiska mekanismer – där Parlamentet tillför ett annars illa tillgodosett demokratiskt element. Detta inkräktar inte på Buttigliones eller min religionsfrihet. Att däremot förse religiösa politiker med immunitet är att inkränkta på medborgarnas religionsfrihet (ev. frihet från religion). En religiös politiker har inte rätt att inneha vissa poster – medborgarna har rätt att, om de så vill, slippa representeras av en religiöst motiverad politiker lika väl som av en politiker som drivs av andra hänsyn. Ett trossamfund har inte rätt att få sin moraluppfattning inskriven i lagstiftningen vare sig det gäller homosexualitet, bestraffning av otrohet eller olika sorters kätteri. Om personer som ogillar min inställning till abort inte vill att jag skall besluta i abortfrågor har de rätt att dels ge sin uppfattning till känna, dels att låta bli att rösta på mig. Min religionsfrihet har inte därigenom angripits.

Trossamfunden är inte eftersatta eller diskriminerade i Sverige eller i övriga europeiska länder; de är tvärtom privilegierade. Den svenska staten lämnar på vaga villkor om ”respekt för det svenska samhällets demokratiska grundvärderingar” i princip villkorslöst ekonomiska bidrag till teologisk utbildning och annan religiös verksamhet. Staten ställer hårdare krav på demokratisk organisation på sekulära organisationer. På ett unikt sätt kan vissa religiösa föreningar – registrerade trossamfund – på samma vaga grunder få hjälp av staten med uppbörden av avgifter från både medlemmar och icke-medlemmar. Om trossamfundet och den som av trossamfundet anmälts till skattemyndigheterna som betalningsskyldig har olika uppfattningar om betalningsskyldigheten, tar skattemyndigheterna föreningens uppgifter för goda och driver in avgiften (avgiften bestäms som en procentsats av inkomsten). Enskilda hänvisas till att i efterhand söka rättelse hos domstol. Motsvarande möjlighet att tvångsvis driva in krav som bestrids erbjuds inte några andra privata föreningar. Religionsfriheten kräver inte att trossamfunden får privilegier som andra saknar.

Det finns anledning att också här i landet kritiskt granska trossamfundens verksamhet vad gäller t ex bidrag, uppbördshjälp, politisk aktivism och skolor. Även svenska skattebetalare har rätt att ställa krav på hur deras pengar används, inte minst (men inte enbart) om mottagarna agerar politiskt. Religionsfriheten kräver att religiöst klädda politiska argument bedöms på samma grunder som andra politiska argument: att ge vitsord åt (vissa) religiösa argument kränker religionsfriheten för andra religiösa åskådningar och för dem som inte har någon religiös övertygelse.

Dan Hanqvist

(Artikeln har tidigare publicerats i Frisinnad tidskrift)