Efter mässan hände det igen. En bekant kom fram och klagade: ”Katolska kyrkan blir så misshandlad i media. Ja, du vet …”
”Nej”, svarade jag. ”Jag tycker vi får den behandling vi förtjänar”. Det var naturligtvis ”fel” svar. Om detta vittnade bekantens tappade haka. Som journalist får jag ofta lyssna till påståendet att kyrkan behandlas orättvist och illvilligt i svenska media. Jag förväntas instämma. Tidigare har jag småfegt tagit mig ur dylika situationer genom att säga att svenska journalister nästan alltid vill väl, men inte är så kunniga om katolska förhållanden. Det är i och för sig sant. Men bristande kunskaper och illvilja är inte samma sak.
Numera säger jag som det är. Katolska kyrkan behandlas i allmänhet mycket väl av media. Och när vi får kritik är den nästan alltid välförtjänt. Undantagen är få.
Min bekant tittade förvånat på mig och bytte ämne. Kritik är en känslig fråga i kyrkan. För att accepteras skall den vara konstruktiv, som det nyligen stod i en ledare i Katolskt Magasin.
Men vad skiljer då vanlig kritik från så kallat konstruktiv kritik. Efter 35 år som katolik har jag kommit fram till ungefär följande: Vanlig kritik är när man säger att någonting är dåligt eller fel. Konstruktiv kritik däremot är när man säger att allt visserligen är bra, men att det på marginalen finns ett par detaljer som kan bli ännu bättre. Men varför är då så många katoliker så missnöjda med bilden av kyrkan i svenska media?
Vi kritiseras för att vi diskriminerar kvinnor. Och det gör vi ju. Att diskrimineringen motiveras med att män och kvinnor är lika mycket värda, men har olika uppgifter gör inte saken bättre. Så motiverades apartheidsystemet både i Sydafrika och i USA:s sydstater.
Vi kritiseras för att vi diskriminerar homosexuella. Och det gör vi ju det också. Att hänvisa till katekesens förbud mot diskriminering hjälper bara så länge det finstilta förblir oläst. I katekesen står att ”varje tecken på orättfärdig diskriminering av dessa människor skall undvikas”. Vad är då rättfärdig diskriminering?
Det dokument som publicerades den 29 november och som förbjuder homosexuella män att bli präster även om de avser att leva i celibat är tyvärr bara det senaste.
Den 23 juli 1992 publicerade nuvarande påven Benedikt XVI, då chef för troskongregationen dokumentet ”Considerations Concerning the Response to Legislative Proposals on the Non-discrimination of Homosexual Persons”. I dokumentet försvaras diskriminering av homosexuella på bostadsmarknaden! Vidare skriver dåvarande kardinalen Ratzinger att det inte är orättfärdig diskriminering att ta hänsyn till sexuell läggning när lärare eller idrottsledare skall anställas eller soldater rekryteras. Varför inte det? Vi kritiseras också för att bidra till spridningen av HIV och Aids genom totalförbudet mot kondomer. Men det är ju också sant – eller?
Vidare kritiseras vi för att vara odemokratiska, vilket även det är sant. Stockholms katolska stift styrs efter samma principer som Sverige under det karolinska enväldet vid slutet av 1600-talet och början av 1700-talet. Detta kan inte vara en nödvändig konsekvens av att Gud blev människa.
Så varför klagar vi? Kanske för att vi vet att katolska kyrkan inte bara har en utsida utan även en insida. Och vi katoliker har för vana att snabbt gå förbi anslagstavlan. Vi vet att kyrkan är som en gotisk katedral, ett virrvarr av strävpelare på utsidan, men Guds himmelska stad innanför portarna. Att vi alla har vår favoritkatedral, som vi snabbt slinker in i, är dock ingen ursäkt om vi stillatigande accepterar diskriminering och andra grova missförhållanden. Och ser vi inte själva skall vi inte klaga när media ropar att kejsaren är naken.
Gert Gelotte