"Från slagfältet till sovrummet", så inledde Amnestys generalsekreterare Carl Söderbergh sitt anförande vid Amnestys årsmöte. Vad talade han om? Jo, om mäns våld mot kvinnor.
"Låt oss sluta att tala om kvinnomisshandel", sa Mona Sahlin strax efteråt. "Låt oss benämna det med dess rätta namn: Mäns våld mot kvinnor". Genom hennes långa, engagerade anförande begrep jag vad jag inte tidigare riktigt förstått, jag som inte är en fundamentalistisk feminist. Det gäller inte alla go«a, härliga, ansvarstagande män som du och jag känner. Det gäller det strukturella våld som män som grupp utövar över kvinnor som grupp och som är en konsekvens av en samhällsstruktur som överordnar män och underordnar kvinnor. Vi vet till exempel, sa Mona, att 90 procent av allt gatuvåld utövas av män mot män. Det vanligaste våldet mot kvinnor sker i hemmet oftast av en nära anhörig. Myter lever också att alkohol, fattigdom och social missanpassning ligger bakom de våldsbenägna männen. Det blir till en myt som befriar männen från ansvar för sina handlingar. Samtidigt bagatelliseras och osynliggörs våldet mot kvinnan.
När nu Amnesty med sina en och en halv miljon medlemmar över hela världen går ut med en kampanj om våld mot kvinnor ("Stop violence against women"), så tillåter man enligt nya överenskommelser att medlemmarna får agera också på sitt eget land och dess strukturer.
Den svenska rapport som Amnesty publicerade den 19 april är en sammanställning av den forskning och den lagstiftning som finns i Sverige och som bland annat visar att nästan var tredje kvinna under sin livstid har misshandlats, tvingats till sex eller utsatts för andra övergrepp. Redan i åldern 18-24 år har en femtedel utsatts för övergrepp.
Ingen kan vara okunnig om bristerna i den svenska lagstiftningen genom medias rapportering av vissa våldtäktsfall samt morden på två tonåriga kvinnor under vintern och våren. Regeringskansliet har utsett en arbetsgrupp som arbetar med en förändring av lagstiftningen. Så skall det alltid betecknas som våld när flera män utnyttjar en kvinna, liksom när det gäller övergrepp på barn. "Trafficking" är ett av brotten mot unga kvinnor som uppvisar en skrämmande ökning över hela Europa. Mona Sahlin gav ett exempel från arbetet mot detta. Man visar filmen Lilja Forever och följer upp den med diskussioner i flera länder i Europa. I Sverige, sa hon, köper 15 procent av männen sex. I Spanien är motsvarande siffra 50 procent och där urskuldade man sig genom att säga att det inte var "deras flickor" som utsattes.
Ett belysande exempel på strukturellt våld tycks många religioner erbjuda. På årsmötet redovisade en forskare, Diana Amnéus, hur den islamska sharialagstiftningen utgjorde en del av en patriarkal kultur i de muslimska länderna, där kvinnorna görs beroende av männen. Det kan tyckas avlägset om det inte var för att den också sätter sina spår i Sverige där kulturella mönster inom vissa familjer utövar förtryck, isolering, hot och mordförsök mot unga kvinnor.
Även kristendomen utövad på ett fundamentalistiskt vis utgör en lika kvinnoförtryckande miljö. Vi erfar det dagligen genom rapporterna från Knutbyrättegången. Det riktigt tragiska är att såväl män som kvinnor förnedras i denna miljö. Dessvärre är det säkert inte begränsat enbart till Knutby utan förekommer inom andra sektliknande miljöer.
Den skakande BBC-dokumentären "Katolska kyrkan och kondomerna" som sändes i vintras visar på en annan form av strukturellt förtryck av kvinnor i tredje världen, där preventivmedel förbjuds så att fattiga, outbildade kvinnor inte kan skydda sig mot oönskade graviditeter vare sig inom äktenskapet eller vid våldtäkter eller aidshot. Rätten att värna om sin egen kropp och den egna sexualiteten är en grundläggande faktor i kampen för kvinnans rättigheter och hennes integritet. Den dubbelmoral som framkommer inom katolska kyrkan härvidlag, tror jag att vi nordbor är särskilt känsliga för. I länder som Italien och Spanien med Västeuropas lägsta barnafödande (1,23 resp 1,25 barn per kvinna) tiger katolska kyrkan stilla, medan i fattiga u-länder kan manliga präster styra såväl landets lagstiftning och maktelit, som de enskilda troende. Kvinnorna får bära konsekvenserna, liksom de oönskade, fattiga, svältande eller HIV-smittade barnen. Särskilt tragiskt blir det när man tar Gud till intäkt för kvinnoförtrycket. Då har man kommit långt ifrån evangeliet om en kärleksfull fader och en nådig och barmhärtig Gud och allas vår jämlikhet inför Honom.
Ytterligare ett exempel är de amerikanska övergreppen på irakiska fångar i Abu Ghraibfängelset (med flera!), vilket visar att dessa manliga strukturer kan pervertera också unga kvinnliga soldater som leende ställer upp bredvid sina offer. Våldtäkter på såväl manliga som kvinnliga fångar har också rapporterats. Detta våld som berör personens hela integritet är särskilt kränkande i muslimska länder och en del av ett manligt härskarmönster. Detta var en del av mina reflektioner med anledning av att Amnestys årsmöte ägnats åt arbetet för mänskliga rättigheter för kvinnor. Där fanns mycket mer att lära, men det viktigaste var att börja känna igen strukturerna som förtrycker. Att agera för en förändring är konsekvensen. Om Amnesty under sin långa kampanj kan sätta strålkastarljuset på behovet av utbildning, lagstiftning, skydd och bistånd åt kvinnor över hela världen så är det en god början.
(Läs gärna mer på hemsidan www.amnesty.se och gå sedan in på Kvinnor, så finns alla dokument om kvinnors rättigheter där)
Ann-Marie Cervin, Katrineholm