Detta är ett svar på en Kd-insändare inför valet, där
man tar starkt avstånd från att homosexuella ska få adoptera.
Jag vill på intet sätt gå in i den teologiska/bibliska tolkningen av detta. Det skulle föra för långt och åsikterna är mycket motsatta.
Däremot skulle jag vilja bemöta detta med adoption.
Många barn – alltför många säkert – fostras av en ensamstående förälder. Det är en oerhört utsatt position. De föräldrar som klarar det bra och ofta arbetar dygnet runt med föga stöd har min stora beundran. Förr i tiden var det inte ovanligt – åtminstone på landet – att barnen framförallt fostrades av kvinnorna i familjen –i hushållet. Det fanns ogifta släktingar eller anställda som hjälptes åt med barnen - ofta kanske äldregenerationen. Så det är inget nytt att barn huvudsakligen fostras ”enkönat”. I ämbetsmannafamiljer var fadern egendomligt (efter vårt sätt att se) ”frånvarande” med arbete och försörjning. Mamman bar huvudansvaret.
I valet mellan en ensamstående förälder eller två av samma kön som älskar varandra och sitt adopterade barn, skulle jag föredra det senare. I denna diskussion om enkönade föräldrars lämplighet som föräldrar, tror jag att de flesta skulle tycka att det var i sin ordning med två kvinnor som mammor (den ena kan ju dessutom vara biologisk mamma till barnet!). Problemet tycks uppstå när det är två män. Jag har fått ändra mina gammaldags synpunkter på mäns förmåga att ta hand om barn, också mycket små barn. Mina söner och svärsöner har helt omvänt mig på denna punkt. De är superkompetenta. Lyckligtvis har de också stöd av barnens mammor!
Hur är det nu med adoption? För detta krävs en gedigen prövning med utförliga frågor och rekommendationer. Det är inte bara att säga att man vill adoptera, om nu någon trodde det.
Jag har varit med om att ta ställning både till tillstyrkande och till avslag på adoption efter utredning. Däribland tillstyrkt att en ensamstående kvinna har fått adoptera. Man tar stor hänsyn till nätverket runt familjen. Jag är därför positiv till homoadoptioner efter sedvanlig prövning av lämplighet. Att föredra framför ensamstående föräldrar till och med!
Jag är gammaldags nog att tycka att termen ”äktenskap” gott kan behållas för relationen man-kvinna. Vad är det för fel på ”partner”? Vi har en sambolagstiftning som tillförsäkrar parterna och barnen liknande och jämställda rättigheter som gifta par har.
Dock har jag förstått att det är de förfördelade, de
diskriminerade, som bör få bestämma terminologin – och inte vi utomstående.
Ann-Marie Cervin,
Barnpsykolog