Skämtsamt beskrivs ibland katolska kyrkans inställning till ekumenik så här: Sanningen finns i Rom. Alla icke katoliker har att inställa sig i Peterskyrkan – långsamt och med händerna över huvudet.
Gudstro, tolkning, sanning och auktoritet. Om bland annat dessa fenomen handlar boken ”Tron är ingen privatsak”, som Verbum i sommar gett ut. Syftet är att låta minnet av KG Hammars (KGH) betydelse ”för det offentliga samtalet kring liv och tro leva vidare” med anledning av att han 31 juli lämnat sin post som svenska kyrkans ärkebiskop.
13 par olika ögon ger läsaren sin syn på det decennium som gått sedan KGH tillträdde. Som katoliker läste vi med särskilt intresse bidragen från Werner G. Jeanrond (WJ), professor i systematisk teologi vid Lunds universitet och tillika katolik samt från vår egen biskop Anders Arborelius (AA).
Det är bara AA som skriver ur ett tydligt ekumeniskt perspektiv. Det är intressant i en tid som trots stora framsteg, inte minst den gemensamma katolsk-lutherska deklarationen om rättfärdiggörelseläran, ändå ger AA anledning att fråga:
”Men hur kommer det sig då att så många ändå tycker att vi nära nog har gått in i en ekumenisk istid?”
Det enkla svaret torde vara att vi har det ekumeniska klimat vi (som kyrkor) vill ha. Det mer komplicerade svaret bottnar i vårt förhållande till tolkning, sanning och auktoritet.
WJ slår redan i sin rubrik ”Trons gåva och tolkningens mångfald” an tonen för sitt bidrag och exemplifierar på så vis vad professorn i filosofi, kultur och företagsledning Bengt Kristensson Uggla (BKU) i sitt inlägg talar om då han karaktäriserar vår tid som ”hermeneutikens tidsålder”. ”Den fanns redan där” då KGH blev ärkebiskop, påpekar BKU och det gällde att ”förhålla sig” till den. BKU citerar KG Hammar:
”Man kan inte säga rätt eller fel tolkning. Man bejakar att alla har sin tolkning. Tolkningen är rätt om den är personligt förankrad”.
BKU beskriver hur Paul Ricoeur ”understrukit att man faktiskt måste välja mellan hermeneutik och absolut kunskap”. Har vi förstått WJ rätt att man också kan befinna sig i ett spänningsfält mittemellan? WJ skriver:
”Eftersom tron är en gåva från Gud till den enskilda människan, måste det alltid finnas utrymme för en personlig gestaltning av tron inom de troendes gemenskap. Spänningen mellan den enskilda troende och gemenskapen av troende kan bara upplösas till priset av antingen en radikal trosindividualism eller en radikal kyrklig tyranni”.
Denna formulering är särskilt intressant för katolska kyrkans vidkommande, som å ena sidan framhåller det egna samvetets tolkningsföreträde och å andra sidan tillhandahåller för tron obligatoriska och odiskutabla trosdogmer och lärosatser via sitt Läroämbete. Det tar på krafterna att befinna sig i ett spänningsfält men WJ budskap till oss tycks ändå vara att vi måste hjälpa varandra att stå ut med detta. Alternativet, att hamna i någon av de två nämnda destruktiva ytterlighetspositionerna, är annars överhängande.
När KGH hävdar att ”tolkningen är rätt om den är personligt förankrad” kan det tolkas som en radikal trosindividualism – men inte nödvändigtvis. Tolkningen är naturligtvis rätt som tolkning om den är personligt förankrad. Frågan är om vi kan nå djupare än så? Om det finns tolkningar som är mer riktiga än andra? I ett annat av bokens inlägg svarar Mats Svegfors (MS):
”Insikten om att mycket av vår kunskap är ungefärlig och provisorisk innebär inte att allt kan vara sant, ej heller att allt som uttrycks i ord kan betyda vad som helst”.
AA lämnar dock knappast något utrymme alls för tolkningar. Mot bakgrund av vilken positiv betydelse begreppet konsensus har för den världsvida katolska kyrkan är det märkligt att läsa hur han med, som det tycks, avsmak beskriver ett Sverige präglat av samarbetsavtal och konsensus, ”där sanning är ett fult ord” (sic). För vem? AA konstaterar:
”I ett sådant klimat är det svårt att tala om tron som en uppenbarad och förpliktande sanning, som vi alla måste böja oss för, hur otidsenlig och krävande den än är”.
”En uppenbarad och förpliktande sanning”, vad kan vi veta om den? All kunskap, all sanning, den vi bär inom oss som tankar, känslor och erfarenheter, den vi vill förmedla till andra, är beroende av språket. Och språket är summan av hur vi tolkar verkligheten omkring oss och inom oss. BKU konstaterar utifrån sin syn på det reciproka sambandet mellan språk och erfarenhet:
”Det har på senare år blivit en allt mer spridd insikt att vi inte kan komma åt verkligheten som sådan, utan alltid måste hantera just tolkningar”.
Så länge ekumenik handlar om vem som innehar sanningen, lär vi aldrig nå enhet. Men om vi byter perspektiv och säger oss att ekumenik handlar om hur vi hanterar tolkningar i spänningsfältet mellan den enskilda troende och gemenskapen av troende öppnar sig nya möjligheter.
En sådan perspektivväxling kräver omprövning. WJ konstaterar att ”den klassiska kristna tron … aldrig funnits. Den har bara uppfunnits för att undvika trons gestaltningspluralitet och bibeltolkningens nödvändiga mångfald. Pluralitet är ett kännetecken för den ansvarsfulla gestaltningen av tron”. I god ”hermeneutisk” anda skulle WJ här ha vunnit på att förklara vad han just i detta sammanhang menar med ”klassisk kristen tro” för att få bredare förståelse för sitt påstående.
AA:s trostolkning är ”uppenbarad och förpliktigande” – icke förhandlingsbar. Den lämnar inget utrymme för en ekumenik i ömsesidig respekt och medvetenhet om att vi alla hanterar tolkningar av trons sanningar.
En kyrka, som den katolska, där själva begreppet ”tradition”, dvs traditionell tolkningstradition, gjorts till en hörnsten i trosbygget, har det inte lätt i ”hermeneutikens tidsålder”. I Sverige kan Jesusdebatten ses som det tydligaste tecknet på hur denna hörnsten blev till en stötesten. Bevekelsegrunderna för alla teologiska tolkningsföreträden genom historien granskas, kritiseras, ifrågasätts och publiceras av hermeneutiskt skolade forskare från även icke-katolskt håll.
Till ”hermeneutikens tidsålder” hör per definition olika former av gränsöverskridanden som påminner oss om att begreppet ”hermeneutik” (av grek hermeneuein) är förknippat med Hermes i den grekiska mytologin. Hermes, med bevingad huvudbonad och bevingade sandaler, det vill säga snabb som själva tanken, var budbäraren mellan gudar och människor. Obehindrad överskred han alla gränser och förflyttade sig med lätthet mellan olika nivåer och dimensioner då han tolkade gudarnas budskap och översatte det till människornas språk.
I trosfrågor är Jesus en professionell tolkningskonstnär med djup förankring inom rabbinsk midrash-tradition, en i ”hermeneutikens tidsålder” förbisedd men uråldrig tolkningstradition. Likt en nutida hermeneutiker uppmanar han folket att själva tyda tidens tecken och inte bara spå väder och vind: ”Hycklare, jordens och himlens utseende kan ni tyda, men vilken tid det är, varför kan ni inte tyda det? Varför avgör ni inte själva vad som är rätt?” frågar Jesus uppfordrande, inte bara sin samtid utan alla ”samtider”, alltså även vår. (Lukas 12: 56-57).
Saulus, fariséen, som gått i lära hos sin samtids främste bibeltextuttolkare Gamaliel, talar efter sin omvändelse som Paulus ur egen erfarenhet när han anspelar på den hermeneutiska konsten att kunna särskilja bokstav från andemening. ”Ty bokstaven dödar men Anden gör levande” 2 Kor 3:6.
Insikten om språkets komplexitet, att orden sällan betyder bara det vi tror och vill, att den som lyssnar och läser avgör vad den som talar och skriver förmedlar, att språket på en och samma gång är både bro och barriär borde göra oss ödmjuka inför sanningens svårgripbarhet i stället för att rutinmässigt göra anspråk på den.
Ekumenik i hermeneutikens tid innebär därför att avstå från enhetlighet för att i stället söka enhet i mångfald och öppenhet för olika sätt att tolka trons mysterier.
Skämtet, det där om att alla icke katoliker har att inställa sig i Peterskyrkan – långsamt och med händerna över huvudet är, som den uppmärksamme läsaren noterat, tyvärr inte alltid och enbart en skämt. Så mycket bättre att WJ visar oss en annan och bättre väg:
”Kärleken öppnar vägen till en form av kristen enhet som växer från den barnsliga längtan efter enhetlighetens trygghet. Hoppet koncentrerar alla kristna energier kring Guds stora skapelse- och försoningsprojekt och befriar oss människor på så sätt från de prestationsneuroser som uppstår när vi felaktigt menar att vi ensamma måste bära ansvaret för Guds rike.”
Irène Nordgren och Gert Gelotte