Skall jag taga vara på min syster och broder?
1962 presenterades planerna för Angered. En helt ny och fungerande stad för 300.000 invånare, ett cityannex, skulle byggas. Redan på planeringsstadiet var det stark kritik mot projektet. Det raljerades över ”Angereds Manhattan”. Samtidigt var det nödvändigt med ett omfattande bostadsbyggande. Det var stor brist på bostäder i Göteborg. De som fanns var små, omoderna och slitna. Nu skulle man sanera och få bort slummen i city.
Hela tanken med byggandet av den moderna förorterna var från början något positivt. I förorten skulle den den nya människan bo, som varken var borgare eller proletär, landsbygdsbo eller stadsbo. Förorten blev en symbol för svensk framtidstro – ett vapen mot det gamla klassamhället. Genom miljonprogrammet skulle Folkhemmets ideal uppfyllas. Alla skulle få bra bostäder och därmed skulle andra sociala problem lösas. Smutsen skulle bort och arbetarklassen skulle bli moderna människor och flytta in i svenska standardiserade lägenheter. I dag är miljonprogrammet ett skällsord.
Planeringen skedde under 1960-talets ekonomiska expansion med omfattande arbetskraftsinvandring. Fattigdom tillhörde det förgångna, nu var det tillväxt och expansion som gällde. Men samtidigt med den omfattande byggnationen genomgick samhället drastiska förändringar. Varvskrisen skakade om Göteborg och många arbetskraftsinvandrare återvände till hemlandet. Kvar blev kommunala bostadsbolag med outhyrda lägenheter. På sätt och vis kom flyktingarna och räddade situationen för bostadsbolagen. Förorterna fick nu en etisk dimension i sin problemformulering. Men man får inte glömma att stigmatisering och marginalisering fanns redan innan flyktingarna flyttade till förorten.
I början av 90-talet kom den kraftiga lågkonjunkturen med hög arbetslöshet och välfärdsstatens institutioner började nedmonteras.
Det som skett är en omstrukturering av samhället. Detta samhälle har ett ökat behov av högutbildade, medan traditionella arbeten i industriproduktion som tidigare bars upp av outbildad arbetskraft mer eller mindre har försvunnit. Tillverkningsindustrin har idag inte samma behov av en reservarmé av arbetslösa. De som är inne på arbetsmarknaden tvingas arbeta mer än någonsin. Samtidigt är arbetslösheten för andra grupper i det närmaste permanentad.
Kombinationen av ekonomisk omstrukturering och det starka inslaget av människor från jordens alla hörn med mångfald av kulturer och religioner har skapat en stad, Göteborg, med tydliga mönster av segregation såväl ekonomisk, social och kulturell ojämlikhet.
Hjällbo
Bostadsområdet Hjällbo ligger i nordöstra Göteborg, cirka åtta kilometer från centrum och en spårvagnsresa på 11 minuter. Hjällbo avgränsas i norr av ett större naturområde, i öster gränsar Hjällbo till stadsdelen Eriksbo, med 2233 inv. och i nordost till stadsdelen Hammarkullen med 7687 inv. Mellan Hammarkullen och Hjällbo tar spårvagnen 3 minuter och till Angered Centrum 6.
Hjällbo började uppföras 1966 som en del av det så kallade miljonprogrammet. Nordöstra Göteborg med stadsdelar som, Hjällbo, Hammarkullen, Eriksbo, Gårdsten, Lövgärdet, byggdes för arbetarklassen. De som flyttade in i stadsdelen kom från Göteborgs innerstad, Majorna, Masthugget, Olskroken, Gårda och Landala Där de bott i trånga och dåliga lägenheter.
Hjällbo var det bostadsområde i Angered som byggdes först. 1968 kom de första hyresgästerna, 1970 var Hjällbocentrum klart och samma år började spårvagnen att tas i bruk.
Det bor 7.250 invånare i stadsdelen därav är 1.622 ( 23%) personer under 19 år. Invånarna kommer från 89 länder och det talas 102 språk.
· 90% av de boende har utländsk bakgrund och 80-85% är muslimer
· I åldrarna 25-64 år saknar 60,7% av de boende ett lönearbete.
· Medelinkomsten är 119.500 per år för samtliga, där männen har 143.000/ år och kvinnorna 98.000 kronor per år.
· Ohälsotalet 16-64 år ersatta dagar per person (RFV) är 47.6 dagar per år.
· 34.5% ( 1.171 personer) har endast grundskola.
· Ej gifta kvinnor eller män med barn är 31% ( 720 personer) därav har 15% ( 329 personer) fler än tre barn.
· 49.2% ( 966 familjer) av familjerna har försörjningsstöd ( socialbidrag).
Här bor människor från 89 olika länder, här bor människor från många av världens oroshärdar, här bor människor som upplevt det ofattbara, det vi nästan inte orkar höra talas om. Här bor människor som är födda i Sverige – och människor som kommit alldeles nyss.
Här bor människor som levt storstadsliv och här bor människor som kommer från en nomadtillvaro. Här finns akademiker såväl som hantverkare och en stor mängd andra yrken representerade. Här finns människor som lever ett välbeställt medelklassliv och här finns människor som lever i både fysisk, psykisk och social misär. Här finns djupt troende människor från många olika religioner och riktningar – och här finns människor för vilken religionen spelat ut sin roll. Här bor en del som har jobb – och alldeles för många som inte har.
Här bor många som trivs alldeles utmärkt – men också många som intensivt längtar bort. Raderna av parabolantenner på balkongerna mot öster och söder talar ett tydligt språk. Som stora längtande öron pejlar de in TV-kanaler från fjärran. Ett av de viktigaste faktorerna som styr bostadsefterfrågan är just parabolläget.
Här arbetar människor som älskar sitt jobb och har svårt att tänka sig att arbeta någon annanstans. Och här arbetar människor som vantrivs, är utbrända och helst av allt skulle vilja byta mot ett jobb i centrala Göteborg.
Här finns eldsjälar som vill förändra världen - och här finns människor som gärna skulle hjälpa grannen att vattna blommor.
Några enkla sanningar går inte att hitta i Hjällbo. Livet är så mångfasetterat och fyllt av motsägelser och ju mer jag tränger in i det, ju fler människor jag pratar med, desto mer komplext och rikt på nyanser framstår det.
Enkelt är det däremot för alla dem som aldrig varit här och som med säkerhet vet att Hjällbo är detsamma som kriminalitet och brutalitet, ett ställe dit man aldrig skulle vilja flytta och inte ens vågar besöka. Enkelt kan det också vara för dem som varit här några gånger – och sett det exotiska, sett alla färgerna, känt alla dofterna och hört alla språken talas och som romantiserar och vägrar se baksidorna.
Jag har med detta försökt förmedla några människors meningar om livet i Hjällbo. Det är inte hela sanningen – men en bit på väg.
Generellt sett har invånarna låga inkomster, låg utbildning och många saknar sociala kontakter och nätverk som kan hjälpa dem att komma in på arbetsmarknaden. Många saknar också grundläggande kunskaper i svenska språket och kunskap om hur det svenska samhället är uppbyggt och fungerar.
Arbetslöshet, språksvårigheter, barnens brist på möjligheter i livet , där hälften av alla barn enligt Rädda Barnens utredningar lever i fattiga familjer eller med socialbidrag, och spänningar mellan etniska grupper är de största problemen.
Flera talar om etniska konflikter, om en social och religiös klassuppdelning. Många har med sig svåra trauman, här finns utanförskap och relationsproblem. Många arbetslösa vandrar mellan hemmet, föreningen eller källarmoskén. Många känner sig trygga i Hjällbo, men inte utanför stadsdelen. Det finns grå verksamhet i Hjällbo, rådgivarverksamhet, subkulturer, spelklubbar och prostitution.
Religiösa motsättningar har ökat, pappor tar inte alltid sitt ansvar och det brister med vuxna som förebilder. Det finns en okunskap hos många vuxna om det svenska samhället. Det fria skolvalet förstärker segregationen. Kvinnor som vill integreras utsätts för hot eller blir mobbade, liberala muslimer flyttar från förorten, även många av de ortodoxa kristna.
I Hjällbo är 23% av de boende under 19 år.
Det blir ofta problem när vuxna blandar sig i barns och ungdomars konflikter och istället för att lösa konflikter förstärks dessa.
Hjällbo består av fem kvarter där varje område har sin speciella bebyggelse och en segregation i segregationen. Alltså som exempel, i fyra av de fem kvarteren bor inga somalier, latinamerikaner samlade i ett område och irakier hittar man i två kvarter dock är kurder nogsamt separerade från irakiska araber. Så när jag hör hur viktigt det är att det finns möjligheter till karriärboende, då tänker jag på Hjällboborna som ser som ett steg på väg uppåt att bo i ett kvarter utan somalier.
Det finns 2352 lägenheter som ägs och förvaltas av ett kommunalt bostadsbolag.
I Hjällbos två ytterområde ligger ett villaområde och två radhusområden med totalt 231 småhus.
Skillnaderna är enorma. I Hjällbo är andelen höginkomsttagare 5%, i Hovås 60%. I Hjällbo är andelen socialbidragstagare 49%, i Hovås 1%. Är staden, Göteborg, på väg att falla sönder??
Detta är inte unikt för Göteborg eller Sverige. Tendensen är densamma över hela Europa. En del av globaliseringen är att många, speciellt ungdomar, känner större samhörighet med liknade stadsdelar i andra delar av världen. Man delar mycket av kultur som hip-hop och Internet möjliggör en direkt kontakt med människor i dessa stadsdelar.
Naturligtvis upplever inte alla de 43. 000 invånare i Angered eller de dryga 7.000 i Hjällbo på det sätt som jag ovan har berättat. Men det går inte att blunda för de gigantiska problem som finns i förorterna. Just på grund av problemen som det har satsats många, många miljoner för att åtgärda.
Politik
Stadsdelsnämnden i Lärjedalen har politiskt ansvar för Hjällbo, Hammarkullen, Eriksbo och landsbygden Bergum-Gunnilse.
Nämnden består av 11 ordinarie ledamöter och sex ersättare. Sedan 1998 har majoriteten respresenterats av socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet med sex ordinarie platser. Oppositionen består av moderaterna, folkpartiet och kristdemokraterna med 5 platser, ordförande i nämnden är socialdemokrat.
De 21 stadsdelsnämnderna i Göteborg är inte direkt valda utan utses av respektive parti.
Under mina 12 år i Hjällbo har jag på mycket nära håll varit engagerad i regeringens tre stora satsningar. ”Blomman-pengar” 5 milj. 1997, Nationella exemplet 16 milj.1999–2000, Storstadssatsningen 76,3 milj. 2001-2004 vilket har inneburit drygt 97 milj, till Hjällbo.
1998 beslutade den socialdemokratiska regeringen att satsa på en ny och sammanhållen politik för storstäderna.
· att ge storstadsregionerna goda förutsättningar för tillväxt och därmed kunna bidra till att nya jobb skapas såväl inom regionerna som i övriga delar av landet.
· Att bryta den sociala och etniska segregationen i storstadsregionerna och att verka för jämlika levnadsvillkor för storstädernas invånare.
Staten skrev separata Lokala utvecklingsavtal med 7 storstadskommuner i 24 ”utsatta bostadsområde” där regeringens uppfattning var att ett framgångsrikt lokalt utvecklingsavtal förutsätter att man använder sig av följande 4 metoder:
· underifrånperspektiv
· en dialog med dem det berör, det vill säga invånarna i det aktuella bostadsområdet
· samverkan
· långsiktighet och målstyrning/ utvärdering
Avtalet gällde till och med 31 december 2004, uppgörelsen innebar totalt 345 miljoner för 4 bostadsområden i Göteborg. Finansieringen bestod av en statlig ekonomisk insats och en likvärdig ekonomisk motprestation från Göteborgs kommun.
Hjällboforum
Det första konstituerande mötet med HF hölls den 19 maj 1998. Under drygt ett år bestod ledamöterna av beslutsföra representanter för Förvaltnings AB Framtiden ( koncernen av samtliga kommunala bostadsbolag i Göteborg), AB Hjällbobostaden, Göteborgs kommun, kommunalråd (s), Länsarbetsnämnden – Försäkringskassan – Polismyndigheten samtliga Västra Götaland, två forskare från Socialhögskolan, stadsdelschefen, 3 lokala stadsdelspolitiker ,Lokala näringslivet Handelsbanken och ICA, 6 boende och 4 verksamma (föreningar).
I Hjällbo har storstadspengarna fördelats i 120 projekt på följande sätt:
· Stadsdelsförvaltningen 48% = 36.5 miljoner
· Hjällbobostaden 44% = 33.5 miljoner, här ingår projektledning och Tidningen Mångfald med 6.9 miljoner
· Föreningar,företag 8% = 6.3 miljoner
Totalt: 76.3 miljoner
Den enskilda förening som fått mest av storstadsmedeln är Caritas, c:a 1,5 milj.
Hjällboforum las ner maj 2005
Resultat
Av de 7 kommuner med 24 stadsdelar i Sverge som ingick i Storstadssatsningen har Hjällbo högst andel med utländsk bakgrund. Ca 90% har utländsk bakgrund om man även inräknar barn med en eller två föräldrar födda utomlands.
Flykting- och invandrargrupper befinner sig av flera skäl i en mer utsatt och marginaliserad position än de som en gång betraktades som den inhemska reservarmén av arbetslösa. Marginalisering eller socialt exkluderade ”inhemska” grupper och de utanförstående invandrarna har uppenbara gemensamma intressen, men den faktiska politiska situationen är en annan.
Många som lever i förorten lever med känslan av att inte vara önskvärda, att inte passa in, att inte ha en respekterad plats att utgå ifrån – att bo i en utsatt förort har blivit lika med att man är utestängd från ”det svenska samhället” – framtiden, möjligheterna att ta sig in i samhället ter sig inte ljus. Man är svensk men ändå inte – man upplever sig sällan vara svenskar – många ser inte heller att de har någon framtid i Sverige – invandrarskapet är ett utanförskap som samtidigt ges en positiv laddning genom att det bidrar till att forma grunden för en ny ”gemenskap”.
I grunden har alla dessa miljoner inte förändrat någonting eftersom problemen inte är lokala problem och kan inte lösas lokalt. Det är inte Hjällbos problem. Det är inte Göteborgs problem, det är Sveriges och Europas problem och dom löser man inte genom att pumpa in ett antal miljoner i lokala områden.
Ju mer staten investerar i kosmetiska uppfräschningsåtgärder i områden som Hjällbo syns statens oförmåga att avhjälpa den underliggande ekonomiska marginalisering av områdets invånare som är en grundläggande orsak till utanförskap.
Segregationen i Sverige har ett mycket tydligt geografiskt ansikte, strukturella faktorer och en förd politik i samhället samlar mycket effektivt de fattigaste och resurssvagaste i vissa områden.
Försöken att förbättra situationen och lindra verkningarna riskerar dessvärre att bidra till problemen, som all selektiv politik riskerar den att bli stigmatiserande.
Ungdomar
Hjällbo är inte en del av Sverige, det är ett reservat, dvs en plats dit man är förvisad. Relationen mellan Angered, Hjällbo och resten av Göteborg beskrivs av några unga som ett neokolonialt förhållande där man ser sig som en del av tredje världen mitt i den första världen. Socialarbetare, lärare, fritidsledare, psykologer, bibliotekarier, administrativ personal utgör en ”ockupationsmakt” – när arbetsdagen är slut tar de sina bilar och åker den dryga milen in till Göteborgs innerstad eller någon kranskommun där de bor. De ersätts då av vaktbolag och polis.”Ockupationsmakten har vaktavlösning”.
Kommer dom upp hit med sina batonger och har en tyken attityd så har vi en tyken attityd tillbaka – bara för att vi är nån sorts underklass tolererar vi inte vad som helst, fattar du kompis?”
Människorna lever med så skilda villkor och det blir allt svårare att se vad som förenar och för dem samman – även om många unga kan framstå som kompromisslösa i sina attityder och avståndstagande till det officiella politiska systemet finns det en strävan att bli synliggjord, respekterad och delaktig – vägen dit är kantad av hinder och svårigheter.
Många Angeredsbor ser sig inte som göteborgare. Samtidigt är det andra delar av Göteborg som inte heller uppfattar Angeredsborna som ”riktiga” göteborgare.
Citat av ungdomar:
Muhammed 20 år Somalia:
”Sverige behöver inga apartheidlagar, det behövs inga lagar, som tvingar invandrarna att bo på vissa ställen. Det är ju ändå så att alla svartskallar bor för sig, så det blir ändå så som det var i Sydafrika. Förstår du kompis, så man kan ju säga att Hjällbo är som Göteborgs Soweto, men det finns en skillnad, vi har ingen Mandela”
Anna 24 år Bosnien:
”I förorten, där är det bekvämt att leva för man behöver inte anstränga sig, man behöver inte ta itu med sitt liv, man behöver inte möta det svenska samhället. Man snackar sitt snack och gör sina grejer och bara fortsätter utan att ha en vilja till att bryta med förortsvärlden.
Nu har ju förortsstilen blivit mode också så nu blir det ju ännu svårare. Det är som att leva i ett reservat, det är att leva vid sidan om, det innebär att man placerar sig själv i en situation där man inte räknas”.
Milton 19 år Irak:
”Alla tror att Angered bara är en massa rån och misshandel å sån skit, men dom har inte varit här. När jag frågar, Dö har du varit i Angered? Då säger dom att jo, jag åkte förbi en gång å det såg för djävligt ut, en massa folk, det såg ut som någon jävla afrikansk by, sånt skitsnack, att det finns olika kulturer här är ju inget att vara rädd för”
Alexander 20 år Peru:
”Vi är inga som man ska tycka synd om, jag hatar när det blir diskussioner å alla säger att det är så synd om oss, det är inte synd om oss. Vi är svartskallar, du vet, å vi har vår stolthet du vet, vi e inga mesar”
Många här kommer inte att rösta, det är som de bor i ett annat land. De har sitt liv och det dom pratar om i politiken har inget att göra med dem. Citat av Ali 20 år:” man hör på TV och radio att invandrarna måste integreras och vi måste göra det ena och det andra men hur f-n ska vi integreras i samhället när dom inte ens vill att vi skall komma in – dom stänger dörren för oss, fattar du kompis – så uppfattar jag det – dom ställer mig utanför samhället – så vill dom att jag skall medverka i samhället”.
I 2002 års riksdagsval röstade endast 40% av invånarna i Hjällbo. Inför 2006 års val har de fyra stadsdelarna, Hjällbo, Gårdsten, Bergsjön och Norra Biskopsgården, som deltog i Storstadssatsningen beviljats 775.000 kronor av regeringen för att höja valdeltagandet. För Hjällbos del innebär det 180.000 kronor. Ur denna ”pott” kan föreningar söka maximum 5.000 kronor till valprojekt.
Det bristande engagemanget i den demokratiska processen är inte ett resultat av okunskap eller ointresse- det är en produkt av utanförskap – det är i första hand resultatet av det övriga samhällets förhållningssätt.
Intresset för etnicitet tenderar att på ett farligt sätt göra sociala villkor till en fråga om kultur. Studie efter studie visar hur klyftorna i det svenska samhället ökar – det syns som om arbetarrörelsen anser att det är viktigast att värna om dom som redan har arbete och dom som redan är inne i systemet än att solidarisera sig med de grupper som bär upp ”det moderna nya eländet” – vi kan inte blunda för utvecklingen – det politiska systemet har en förhoppning att det som pågår bara är en parentes – den gamla ordningen kommer snart att återställas – att det gamla goda folkhemmet skall återskapas – men detta är det nya Sverige.
En Frivilligcentral är en mötesplats, som är öppen för vuxna – seniorer - barn och ungdomar. Caritas har två Frivilligcentraler i nordöstra Göteborg, i Bergsjön och Hjällbo.
April 1994 öppnade Caritas en Frivilligcentral i ”Gula Stugan”, en tvättstuga på 15 kvm, i Hjällbo. Från januari 1998 finns vi i mer ståndsmässiga lokaler som vi kallar ”Vita huset” och på en golvyta av 80 kvm. Frivilligcentralen har utvecklats till en mångkulturell mötes- och arbetsplats med en central placering vid Hjällbo torg.
Till Frivilligcentralerna kommer cirka 230 människor i veckan. Av dessa är 75 procent kvinnor som inte deltar i någon övrig föreningsverksamhet eller ett frivilligt socialt arbete.
Vad, hur och i vilken omfattning ”brukarna” deltar är upp till var och en. Valet står mellan öppen och strukturerad verksamhet eller som de stora flertalet väljer, både-och.
Hälften av deltagarna kommer en eller flera dagar i veckan och deltar i svensk språkträning och samhällsstudier. En stor mängd av deltagarna har varit i Sverige mellan 5 till 15 år. Därutöver har många en asyltid av 2 till 6 år innan de erhöll uppehållstillstånd.
En allt större grupp Angeredsbor söker Caritas hjälp för myndighetskontakter, problem och svårigheter för den enskilde eller inom familjen.
Frivilligcentralen är öppen måndag till fredag kl. 09- 17. Vi är fyra anställda som har Caritas Angered som arbetsgivare men såväl våra löner som verksamhen är helt finansierad av kommunala- och statliga medel.
Arbetslösa, volontärer, studenter.
Caritas har under tio år med glädje och respekt öppnat sina dörrar för alla människor med god vilja oavsett etnicitet, religion eller kön som vill ge av sin tid, lust och engagemang i ett ömsesidigt lärande.
När de gäller de arbetslösas situation har under tio år drygt ett 50-tal personer av utländsk härkomst som tidigare aldrig varit på en svensk arbetsmarknad haft en praktikplats på Frivilligcentralen. Konkret innebär det att den arbetslöse spontant söker sig till Caritas med en fråga om det finns ett arbete för henne/ honom eller genom att AF/ Angered har tagit kontakt med oss.
De arbetslösa brukar stanna på Frivilligcentralen 6-10 månader.
Studenter kommer från Institutionen för Socialt arbete (Socialhögskolan), Burgårdens Utbildningscenter med dess 3-åriga gymnasieprogram Barn- och Fritid, samt Mångkulturella Folkhögskolan som bland annat ger utbildning till behandlingspedagog.
Socionomstuderande stannar upp till 6 månader. Gymnasieprogrammet har endast en månads praktik samt folkhögskolans elever fyra månader.
Volontärer kommer genom annonsering på Pedagogiska Institutionen, Studenttidningen ”Spionen”, Handelshögskolan samt insändare och reportage i media.
När det gäller volontärer skrivs ett enkelt kontrakt med innehåll av; tystnadsplikt, Caritas människosyn, organisering, mål och syfte med Caritas arbete. Strävan är att volontären skall ”knytas upp” med deltagande på regelbundna dagar under en termin. Antal volontärer varierar mellan 10 till 15, sorgligt nog enbart kvinnor.
Vad gör då alla dessa människor, volontärer, studenter, arbetslösa och medarbetare på Frivilligcentralen?
Dagarna är mycket intensiva med ett omväxlande innehåll. De strukturerade verksamheterna såsom Språkträningsgrupper, Samhällsstudier, Läxklubbar för mellanstadieelever, Seniorkontakten och Telefonjour för kvinnor fungerar mycket bra. I de enkäter som vi varje år delar ut till ”brukarna” kan vi se att de är mycket nöjda med Caritas arbete och sitt deltagande och i sina egna försök i att ge ”hjälp till självhjälp”.
Vissa dagar är arbetsmiljön mycket tung på Frivilligcentralen. Dagligen möter vi människor som har en mängd av problem och sorger, många, många lever i ett utanförskap till majoritetssamhället. Trots att flertalet har varit många år i Sverige, 5 till 15, har de svårigheter att förstå och uttrycka sig på svenska språket. De saknar kunskaper och förståelse i och hur samhället fungerar.
För dessa människor betyder Frivilligcentralen oerhört mycket och fyller ett stort tomrum. Caritas underlättar vardagen för såväl den enskilde som hela familjen.
Caritas möjligheter att ekonomiskt hjälpa ”brukarna” är obefintliga. Men det psykosociala stöd och gemenskap som Caritas ger innebär att många, många av ”brukarna” överlever en tid genom ett stödjande och bärande socialt nätverk.
Vid Frivilligcentralen finns en språkkompetens av femton språk vilket kommer till stor användning vid följande verksamheter: Social rådfrågning, Seniorkontakten, Telefonjour för kvinnor samt besök av Asylsökande. I allt övrigt arbete är det svenska språket som gäller.
Alla organiserade verksamheter bedrivs som studiecirklar vilket innebär 25 kronor per studietimma à 45 minuter och studiegrupp som vi använder till material och studiebesök.
Att bedriva verksamheter i studiecirkelform är inte enbart en ekonomisering utan ger unika möjligheter därutöver.
Gruppen är Caritas pedagogiska verktyg. I arbetet deltar till övervägande del kvinnor. I gruppen blir individen synliga. Individen behövs i arbetet och är saknad om hon/ han inte finns med i gruppen. I gruppen startar processer av gemenskap, ansvar för helheten, solidaritet och utbyte av livserfarenheter. Att vara sedd och respekterad!
Totalt når Caritas cirka 65 nationer av de 89 som är boende i Hjällbo. ”Brukarna” skapar nätverk och får en ökad självkänsla, en insikt och ett hopp om att förändring är möjlig även om det är i en framtid.
· Språkträningsgrupper
· Samhällsstudier
· Social rådfrågning
· Jourtelefon för kvinnor
· Systuga
· Seniorkontakten
· Volontärer medverkan vid äldreboende
· Studiebesök
· Självhjälpsgrupper
· Stöd i asyl- och anknytningsärenden samt samhällsinformation till asylsökande/ flyktingar
· Servering av luncher till boende och förvaltningspersonal
· Barn- och ungdomsarbete
Det ligger mycket arbete bakom den verksamhet som Caritas har i Hjällbo och det krävs minst lika mycket arbete för att upprätthålla och utveckla verksamheterna vid Frivilligcentralen.
Egentligen är det ett Guds under att Frivilligcentralen överlever i stadsdelen. Vi utför ett i det närmaste omöjligt arbete med såväl ekonomi som medarbetare och där alltför många människor söker och är i ett stort behov av gemenskap, hopp och stöd.
Vad är det då som gör att vi orkar med vårt arbete? Finns det speciella skyddande faktorer i luften och väggarna i ”Vita Huset”? Ja, det är vi övertygade om!
Vi är många, vi stöttar varandra och vi delar varandras glädje och sorg samt all den kärlek och omtanke som vi får från ”brukarna”. I ett ständigt flöde mellan människor från jordens alla hörn där vi kan dela våra livserfarenheter, lära av varandras kulturer och religioner. Alltså en lokal globalisering och den ”mix” som är av medarbetare, arbetslösa, studenter och volontärer. Som när någon ställer frågan;” vem och vilka är det som får hjälp av Caritas”? Vi stannar upp och svarar : ”Vi finns i en ström, där det inte går att svara enkelt på frågan, det är ett givande och tagande i ett möte människor emellan, En dag får jag hjälp, nästa dag ger jag hjälp”.
OM det blir ett panelsamtal vore det trevligt med en dialog med publiken.
Det som jag ser som ett huvudproblem i Hjällbo är lokalsamhället. Eller snarare bristen på ett lokalsamhälle. Det handlar om svaga invånare i ett svagt samhälle. En svaghet som leder till rädsla, etnisk konservatism och missämja.
Detta ser jag som ett större problem än den höga arbetslösheten. Löser man enbart arbetslösheten men inte lokalsamhällets problem; kommer de som får ett lönearbete att fortsätta fly från Hjällbo och lokalsamhällets problem kommer att bestå
Jag tror att utvecklingen i s.k invandrartäta områden kan gå i tre riktningar: en svensk, en etnisk och en mångkulturell.
Den svenska skulle innebära att göra som förut, man fortsätter att organisera samhället och dess verksamheter som om ingenting hade hänt.
Det svenska handlar inte bara om enskilda verksamheter som posten, apoteket, banken, socialkontoret osv.osv
Det handlar om tankemönster och samhällskultur/ organisation i stort. De flesta har nog insett att den svenska vägen har passerats för länge sedan. Vi kan inte återvända till den tiden! Det som återstår är den etniska och /eller den mångkulturella vägen.
Den etniska vägen kan med elaka ord beskrivas som: låt dom göra som dom vill. Eftersom den svenska vägen har havererat är det lika bra att de olika flykting- och invandrargrupper får ta hand om lokalsamhället på sitt vis. Låt irakierna bo på en gård, ett kvarter och somalierna på en annan. Stöd de etniska föreningarna och låt dem ta hand om fritidsgården, daghemmet och skolan. Hur konflikter mellan olika grupper och etniciteter skall hanteras ingår sällan i den etniska linjen.
När folk får göra som dom vill blir dom nöjda och slutar att tjafsa, bråka och slåss. Här finns det knappast något utrymme för infödda svenskar i den etniska modellen - det talas i alla fall inte om dom.
En aning av samma modell kan jag uppleva i våra katolska församlingar, när jag som svensk på kyrkkaffet vill få kontakt med t.ex polacker, kroater osv. Ingen bryr sig om att tala svenska fast majoriteten har varit i Sverige i 20-30 år.
Det mångkulturella samhället bygger på en medvetenhet om skillnader och respekterar olikheter. Här kan mottot vara: låt folk få göra som dom vill, så länge ingen annan har ont av det. Här är hänsyn till helheten större än den till gruppen. I det mångkulturella samhället finns individer, det bygger inte på gruppers vilja. Där finns katoliker från jordens alla hörn, lutheraner, stränga muslimer, feminister, ateister, irakiska kommunister, liksom det finns somalier, europeer och asiater som individer.
I det mångkulturella lokalsamhället arbetar man för att göra det möjligt att bo tillsammans. Man pratar och diskuterar med varandra om sina gemensamma problem. Här får det gemensamma svenska språket en stark ställning. Man har insett att man måste kommunicera med varandra. Det innebär inte att man ger upp sitt hemspråk eller tanken på flerspråkighet. Men att man ger vart språk sin plats och sin tid.
Det mångkulturella är ett pluralistiskt samhälle med många olika sätt att vara en god, hedervärd och respekterad människa på. Där man måste acceptera andra människor även om de är olika. Detta nya samhälle, det mångkulturella, är inte enbart exotiskt kryddoftande mat, magdans och sambakarnevaler nästan som att vara i Orienten endast 11 minuters spårvagnsresa från centrala Göteborg. Det är ett nytt sätt att tänka, att medvetandegöra och gemensamt bygga det goda samhället. Det är utveckling, både av individer, grupper och samhället i stort.
Den etniska vägen är konservativ och bakåtsträvande. Här hyllas det gamla, gruppen stärks men det sker på individens och samhällets bekostnad.
Ingen människa är van att leva i ett samhälle som Hjällbo med 89 olika nationaliteter och 102 språk. Vi kan inte inbilla oss att de flyktingar- och invandrare som finns i de segregerade förorterna är vana vid mångetniska samhällen av denna typ, varken de eller majoritetsbefolkningen är vana vid denna situation.
För att samhället skall fungera krävs en medvetenhet om situation och en vilja till samarbete med alla människor av god vilja. Det är svårt och det kommer att krävas mod, tålamod och kärlek.
Det är inte Hjällboborna som arbetar i Hjällbo. Det är svenska ”vitskallar” från radhusområden i centrum eller kranskommunerna som servar de fattiga ”svartskallarna” i det segregerade Hjällbo.
Det är dels en orättvisa och dels en social fara. Orättvisan är lätt att förstå men den sociala faran? Jag menar att detta ger avgrundsdjupa förtroendeklyftor. En slags kolonialism där några utifrån har hand om de med etniskt och socialt annorlundahet, ”de andras” barn, gamlingar eller alla blanketter. Genom att man inte lever tillsammans eller har samma kulturella, sociala eller religiösa bakgrund utvecklas ett förakt ”mot de annorlunda, de andra” och en oförståelse mot de hjälpta.
Gun Holmertz
Angered 16 augusti 2006