Det oerhört grymma mordet på Johan Pettersson i Katrineholm (nu aktualiserat genom John Hiltons bok ”No tears for queers” och Kalla Fakta-programmet på TV) fick mig att rannsaka min inställning till dessa ”hatmord”. Frågan kom mig nära genom att jag känt Johan och hans familj. Mordet tycktes mig helt obegripligt och skakande - och inte bara för mig utan för många, många i stan. En manifestation med ett demonstrationståg genom stan och tal i stadsparken samlade 800 människor – en djupt känd solidaritetshandling.

Jag skrev då en insändare till Katolskt Magasin, som avslutades med en fråga till Kyrkan och ”Hur tänker jag själv en gammal människa uppvuxen med en gången tids fördomar? Dessutom präglad av bibeln och kyrkans undervisning. Latent finns dessa fördomar, detta avståndstagande kvar i samhället. Låt oss erkänna att kyrkan har en skuld i hur samhället (vi alla!) ser (ned!) på homosexuella. När får vi höra ett ”mea culpa” från kyrkan så att kränkningar, hot och våld mot homosexuella aldrig kan rättfärdigas med hänvisning till kyrkans attityd och lära?”

Jag fick också tillfälle att närmare motivera mitt ställningstagande genom att ge detta svar till en person som bemött min insändare:

Det är svårt att ge ett kort svar på bemötandet av min fallbeskrivning. Det skulle kräva mer kunskaper än jag har om homosexualitetens historia genom århundraden. T o m ordet homosexualitet är en sen företeelse – 1800-tal. Dödsstraff för homosexuella handlingar har funnits sedan 500-talet. Kyrkans syn på hs blev den dominerande. Synen var mycket fördömande och hård. Häxprocesser mot homosexuella var en av följderna.

Förföljelserna av hs eskalerade under Hitlertiden. Tiotusentals homosexuella avled i koncentrationslägren. Även kommunismen straffbelade homosexuella från 1934. Denna grymma och inhumana inställning grundades i n d i r e k t på bibelns utsagor och kyrkans bud och fördömande. Även i Sverige var homosexualitet straffbart under århundraden. Det avkriminaliserades 1944, möjligen genom att man insåg hur fel det var genom förföljelserna i Tyskland.

Det enda jag kan likna kyrkans fördömande inställning med är förföljelserna av judarna. Parallellen haltar. Det har funnits skydd och uppskattning av judarna från upplysta kyrkans män. Men fördomarna, ja hatet, och diskrimineringen av såväl judar som homosexuella har byggt på en onyanserad och auktoritär tolkning av bibeln. Vad gäller judarna, så har kyrkan erkänt sitt felande och bett om förlåtelse. Det är det jag efterlyser när det gäller förföljelsen av homosexuella :ett ”mea culpa” för de lidanden och den förföljelse som drabbat tusentals människor under ett par tusen år.

Problemet med Katolska Kyrkans Katekes är i någon mån att den ger svaren innan frågorna har hunnit ställas. Man har s a s facit i handen och det hindrar en förutsättningslös diskussion av många frågor och därmed nya lösningar. Nya sociala, politiska, ekonomiska och psykologiska kunskaper och förhållanden påverkar kyrkan. Under min tid de senaste 50 åren har stora förändringar skett. Mässan firas på vårt eget språk, nattvarden delas ut under både bröd och vin, vi har fått gifta diakoner, ekumeniken har erkänts som en integrerad del av kyrkan, lekmännen har lyfts fram med eget ansvar och egen kompetens. Synen på dödsstraffet har ändrats bara under de senaste tio åren. Vi har verkligen blivit ”ett folk på vandring”.

Vad gäller synen på bibeln och den bibelkritiska forskningen har en revolution skett. Där ligger många katolska exegeter numer i förgrunden. En framträdande katolsk representant är Raymond Brown, som i sin ”An Introduction to the New Testament” (1997) skriver (i min övers): ”Alla utsagor av människor, inberäknat dem i bibeln, begränsas av den syn på världen som de har/hade. - Vår uppmärksamhet har fokuserat på det som Paulus fördömer under det första århundradet. En annan fråga är hur bindande den paulinska fördömelsen är för kristna idag. – Vi vet mycket mer om sexuell aktivitet både fysiologiskt och psykologiskt än vad Paulus gjorde.” Jag är för okunnig i exegetik för att uttala mig, men inser att det finns mycken spännande och nytolkande forskning att ta del av och omsätta i en ny praktik

Homosexualiteten har omgivits av en tystnadens och skammens kultur. Utan att själv ha några nära vänner som är homo, kan jag ändå tänka mig hur alltifrån det tysta ogillandet och avståndstagandet till hån, hot och förföljelser faktiskt lever kvar i befolkningen. Johans tragiska död blev för mig ett uppvaknande och ett tecken på hur många homosexuella har det.

Därför ser jag det som ett friskhetstecken att de homosexuella nu kommer fram i ljuset och talar om sig själva och sin sexualitet. Även kristna homosexuella! De kräver respekt för sin identitet och sin integritet. Vi måste våga anta den utmaningen.

Ann-Marie Cervin, Katrineholm

(För dem som vill läsa en biografi om en av vår tids främsta katolska profeter och andliga ledare, vill jag varmt rekommendera Michael Fords bok: ”Wounded Prophet. A Portrait of Henri J M Nouwen” Image Book 2002. Där beskrivs hur Nouwens homosexualitet präglade hela hans liv i en oavlåtlig kamp.)