Hur gestaltar sig livet för katolska ungdomar som lever i ett av världens mest sekulariserade länder, Sverige? Hur förhåller de sig till miljön i skola och universitet, och till kyrkan de tillhör? För att ta reda på detta har Minna Salminen-Karlsson, forskare vid Linköpings universitet företagit en serie intervjuer av unga katoliker i olika delar av landet.
De tjugo ungdomar – tolv flickor och åtta pojkar – som intervjuas är inga genomsnittskatoliker; det betonar de själva. De representerar ledarskiktet i SUK och imponerar genom sin tro och djupa fromhet. De uttrycker en tveklös tillit till läroämbetet - fast själva ordet inte förekommer - de har hämtat kraft och förstärkt identitet i SUK, särskilt genom de läger som ordnas där. Först och främst är de förankrade i söndagsmässan som veckans givna tyngdpunkt och glädjekälla.
Allt detta ger anledning till tacksamhet och hopp om framtiden. Men också till några allvarliga frågor. Det oreserverade instämmandet i "allt som kyrkan säger" riskerar att skapa en okritisk lydnad som kan bli farlig både för personligheten och gemenskapen. Jag minns alltid vad Bernhard Häring skrev om sina krigserfarenheter, om sin fasa inför vad tyska soldater kunde göra sig skyldiga till genom att de lärt sig "lyda order". Hans följdfråga blev: "Fostrar inte vi i kyrkan till samma krav på att utan invändningar lyda order? Vad blir det för kristendom av det?" Hemkommen skrev han det verk, Kristi lag, som förändrade den legalistiska undervisningen i moralteologi vid katolska seminarier och universitet och därmed också bekräftade många präster i en befriande själavård som de redan utövade. Men själva mentaliteten av okritisk lydnad är inte så lätt utrotad.
De betänkligheterna kommer inte till uttryck i intervjuerna, men vad ungdomarna klagar över är att de visserligen får lära sig vad som är rätt, men inte varför. En pojke väntar närmast patetiskt men tålmodigt på att någon skall ge honom svar på hans "varför?" och hoppas att kanske om några år få svaret av någon som har det. Och han är inte ensam: där finns en genomgående, sund önskan om att den egna lydnaden skall kunna underbyggas med rimliga och goda argument, som också behövs för att kunna ge svar på icke-katolikers invändningar och angrepp.
Helt okritisk mot auktoriteten är man ändå inte; ibland kan någon utbrista i ett "det där är ju bara dumheter!" Man reagerar också mot behandlingen av Katolskt Magasin, vars redaktör fann sig nödsakad att avgå därför att pastoralrådet ville bestämma över tidningens innehåll. Ett av flera exempel på att tongivande krafter i stiftet inte tål vetskapen om motsättningar som faktiskt finns.
Jag är förvånad över att de intervjuade ungdomarna inte tycks ha eller vilja ha någon förbindelse alls med andra engagerade kristna ungdomar. För ett par månader sedan hölls ett möte för unga vuxna på Bjärka-Säby. Det handlade just om hur man kan leva ett kristet liv i ett avkristnat samhälle. Alltså precis de frågor som sysselsätter oss katoliker. Sexhundrafemtio ungdomar hade kommit; ytterligare flera hundra fick inte plats. Borde inte våra katolska ungdomar ha kontakt och samverka med sådana unga kristna? Finns det inte i svensk katolicism ett överdrivet, lite sekteristiskt betonande av vår "katolska identitet" på bekostnad av gemenskapen med andra som mött Kristus och vill följa honom? Människa först, kristen sen, det var väl Grundtvig som lanserade den maximen. Vi kan väl adoptera den med ett tillägg: Människa först, så kristen, och så katolik!
"Två världar som inte går ihop" – på inget område är motsatserna så skriande som när det gäller sexualiteten. Den hejdlösa promiskuitet och den upplysningsverksamhet tillkallade sexualkonsulter utövar, som några av intervjuerna berättar om och vämjes vid, finns det bara en mening om. Mera tveksam kan en och annan ställa sig till förbudet för förlovade att leva tillsammans före giftermålet. Det är uppenbart att här finns reella problem. Och lika uppenbart att den officiella katolska linjen inte ger något svar. För en ogift katolik som vill undvika "svår synd" gäller munkens livsform. Inga mellanting erbjuds. Ingenting om hur en ung människa skall hantera upptäckten av sin egen kropp, och partnerns. Kloka och erfarna själasörjare har säkert ofta ett befriande inflytande, men den officiella doktrinen står oförändrad kvar, och resultatet blir kyrklig dubbelmoral: lagarna förkunnas även när de inte kan efterlevas annat än av ett litet fåtal, och prästerna agerar enligt Jesu princip att lagens bördor skall lättas.
Så ser mina reflexioner ut efter läsningen av Minna Salminen-Karlssons bok. Andra kommer säkert på andra tankar, och det är utmärkt. Det viktiga är att boken verkligen blir läst. För präster borde den bli obligatorisk läsning, följd av studiecirklar.
Gunnel Vallquist
(Recensionen har tidigare publicerats i Katolskt Magasin nr 2/2006.)