---
Debatt nr 41 2005
http://www.kyrkanstidning.com/opinion/debatt/2005/debatt41/debatt41_01.asp
Betongdogmatism på bokmässan
Så var då årets Bok- och biblioteksmässa över. Som vanligt var det intensiva dagar. För egen del känner jag mig ovanligt tillfreds i år. Jag fick tillfälle att hålla tre seminarier om min senaste bok, Med tanke på Gud. Ett par hundra personer visade sig vara intresserade av att reflektera kring de ”eviga frågorna” om förhållandet mellan tro och förnuft. De tycktes mena att man bör använda sig av sitt förnuft när man funderar över livets grundläggande frågor.
Dessa erfarenheter motsvaras av en klar tendens i dagens intellektuella landskap. Filosofer och teologer talar numera med varandra på ett annat sätt än för femtio år sedan. Förändringen beror delvis på utvecklingar inom kunskapsteorins och religionsfilosofins egna domäner. Men den beror också på att ganska många av vår tids ledande filosofer själva är troende. Gamla dogmatiska låsningar har ersatts av en öppen och respektfull dialog. Internationellt är trendväxlingen tydlig, och långsamt börjar den visa sig också i Sverige.
Men på sina håll har man fortfarande svårt för att diskutera religion på ett sansat sätt. En av debatterna på bokmässan blev en obehaglig påminnelse om det, den mellan ärkebiskop KG Hammar, Ordfronts generalsekreterare Gertrud Åström och folkhälsominister Morgan Johansson, som refererades i förra veckans Kyrkans Tidning.
Diskussionen kretsade kring kyrkornas roll som opinionsbildare i samhället. Temat kunde ha bäddat för en intressant diskussion. I stället blev det en beklämmande uppvisning av en betongdogmatikers oförmåga att lyssna till argument.
Bakgrunden var en debattartikel av Morgan Johansson i Svenska Dagbladet om religionernas roll i samhället. Folkhälsoministern kände sig oroad av det växande intresset för religion. Särskilt problematiskt fann han att katolska kyrkan och islam fått så stort utrymme i svenska massmedier under senare tid. I artikeln varnar han för att släppa in religionen i samhällsdebatten. Religion är nämligen dogmatisk och oförnuftig. Religionens dogmer får inte ifrågasättas och den som tror på dogmer lyssnar inte på argument. Därför ska samhällsliv och politik hållas rena från religiös påverkan.
På ett förlegat 1800-talsmanér ställer Morgan Johansson vetenskap och religion mot varandra. Han vet uppenbarligen inget om vår tids fackfilosofiska debatt om religion och rationalitet. Men det må vara honom förlåtet. Värre är hans fördomsfulla uppfattning om troende människor. Fram tonar bilden av en hop imbecilla fundamentalister som inte kan tänka själva. Men det går faktiskt mycket väl att vara religiös utan att vara fundamentalist. Och dogmatiskt sinnade människor finns också i sekulära sammanhang.
Men allra värst är Johanssons försök att strypa debatten och sätta munkavlar på dem som inte tänker som han själv. När man börjar tillrättavisa journalister bara för att de skriver för mycket om vissa ämnen är man ute på farliga vägar. Och uppmaningen att inte ta några religiöst motiverade övertygelser på allvar i den offentliga debatten går inte att förena med ett demokratiskt tänkesätt. Muslimer, kristna och judar skulle därmed kunna utestängas från det offentliga samtalet bara genom hänvisning till att deras åsikter har en religiös bakgrund. Men även om man har så lite respekt för det fria ordet borde man åtminstone betänka att om man driver in religionen i ett marginaliserat getto så främjar man därigenom framväxten av fundamentalistiska och fanatiska strömningar.
En tröst i all bedrövelse var publikens reaktion. Inget av folkhälsoministerns inlägg föranledde några bifallsyttringar. Gertrud Åströms intelligenta och engagerade försvar för allas rätt att uttrycka sina åsikter offentligt och att bli tagna på allvar lämnade däremot ingen oberörd. Även KG Hammar inhöstade flera längre applåder. Så till exempel när han påminde om att många troende människor varit med om att bygga upp arbetarrörelsen och att just deras tro inspirerat till solidaritet med de svaga och utsatta i samhället.
Allra vassast blev Hammar när han pekade på det starkt dogmatiska inslaget i Morgan Johanssons eget sätt att resonera. Folkhälsoministerns vägran att lyssna till synpunkter bara därför att de framförs från ”fel” håll är ren och skär dogmatism. Dogmatikern lyssnar ju bara på resonemang som stöder hans egen uppfattning. Han vill inte störas av andras sätt att resonera.
Jag känner mig förvirrad. När jag åkte ner till Göteborg trodde jag fortfarande att demokrati handlar om att argument får framföras fritt och att de ska bedömas utifrån sitt innehåll, inte utifrån vem som framför dem. Oj, så fel man kan tro!
Ulf Jonsson
Doktor i religionsfilosofi och chefredaktör för kulturtidskriften Signum
---
Debatt nr 42 2005
Replik/dogmatism
http://www.kyrkanstidning.com/opinion/debatt/2005/debatt42/debatt42_02.asp
Stenkastning i katolskt glashus
Utifrån förra veckans debattartikel ”Betongdogmatism på bokmässan” där jesuitpater och religionsfilosofen Ulf Jonsson utnämner folkhälsominister Morgan Johansson till ”betongdogmatiker” känner jag som katolik en inre uppfordran att påminna om att man inte ska kasta sten när man sitter i glashus. Vad jag menar i klartext är att jag som katolik saknar en inomkyrklig självkritisk debatt där katolska företrädare tar till orda och kanske först och främst brännmärker all den ”betongdogmatism” som frodas och ensidigt officiellt ges tolkningsföreträde inom de egna leden. Med andra ord, för att vinna trovärdighet i det offentliga rummet gäller det att först ta ut bjälken ur det egna ögat.
Termen ”betongdogmatism” är ju dessutom en högst subjektiv beteckning som utifrån en given kontext och tidpunkt endast avslöjar betraktarens egna värderingar utan att för den skull säga något objektivt om den eller det betraktade. Därför måste det från motståndarhåll te sig smått löjeväckande när just en katolsk präst i dessa tider gör anspråk på att vara objektiv smakdomare med självskrivet mandat att utnämna någon utanför de egna leden till ”betongdogmatiker”.
Exempelvis medverkade nämnde Morgan Johansson nyligen också i en debatt på Sigtunastiftelsen under temat ”Vetande, tro och samhällsansvar” tillsammans med bland andra professorn i systematisk teologi och tillika katoliken Gösta Hallonsten. Som liberaliseringsivrande katolik sympatiserade jag under just den debatten mer med Morgan Johansson – utifrån hans uppfattning i kvinnoprästfrågan, ansvarsmedvetna hållning till preventivmedel och icke-diskriminerande syn på homosexuella – än med den konservativt katolske trosfränden Gösta Hallonsten. Om jag skulle ta mig samma frihet som Ulf Jonsson, jag säger OM, skulle jag utifrån min horisont under den debatten inte utnämna Morgan Johansson men däremot Gösta Hallonsten till ”betongdogmatiker”. Jag avstår dock från denna frihet.
Jag förstår och instämmer helt med KG Hammar i dennes hårda kritik av folkhälsoministerns försvar av regeringens inhumana flyktingpolitik och övertro på vetenskap på religionens bekostnad. Men jag finner det samtidigt intressant att Ulf Jonsson som katolsk präst i sin artikel använder sig av KG Hammar som kristet tillhygge mot Morgan Johansson. Detta med tanke på att samma ärkebiskop knappt ansågs som kristen av Ulf Jonssons överordnade biskop Anders Arborelius då denne allierade sig med pingströrelsens Sten-Gunnar Hedin mot nämnde ärkebiskop i den så kallade Jesusdebatten för inte alltför länge sedan.
Förklaringen kanske ligger däri att tidens tecken inte bara pekar mot en ökad klyfta mellan religion och sekularisering utan även mot en ökad polarisering mellan olika falanger inom den egna religionen eller kyrkofamiljen. En oundviklig konsekvens blir att olika falanger intresse- och lojalitetsmässigt dras mot varandra över samfundsgränserna beroende på vad frågan gäller.
Inom alla religioner (liksom politiska partier och organisationer) finns alltid en spännvidd i åsikter. Det finns alltid olika falanger. Tyvärr är problemet likartat inom katolska kyrkan och inom islam. Det är de konservativa falangerna och deras krav på absolut tolkningsföreträde som styr och härskar runt om i världen. Detta medför att reform- och liberaliseringsförespråkare såväl i Sverige som annorstädes har svårt att utan repressalier göra sig gällande.
Irène Nordgren
socionom, leg. psykoterapeut
Stockholm
---
Debatt nr 43 2005
Replik/Betongdogmatism
http://www.kyrkanstidning.com/opinion/debatt/2005/debatt43/debatt43_04.asp
Biskoparna eniga om mycket
Irène Nordgren skriver i ett inlägg i Kyrkans Tidning 43/05 att den katolske biskopen Anders Arborelius i samband med Jesusmanifestdebatten sagt att KG Hammar knappt är kristen. Ett påstående helt taget ur luften. Biskop Anders ville med Jesusmanifestet föra fram att vi är många som fortfarande omfattar en klassisk kristen tro. Samtalet om vad som är avgörande för en kristen tro har förts sedan urkyrkans tid och präglar alltjämt samvaron individuella kristna och kyrkor emellan.
Biskopen har ofta samarbetat med KG Hammar i hans egenskap av Svenska kyrkans ärkebiskop och offentligt uttryckt sin tacksamhet över att han tog initiativ till påskuppropet och för hans engagemang för samhällets svaga och utsatta grupper.
KG Hammar och biskop Anders är helt eniga om det som Ulf Jonssons artikel i 42/05 egentligen handlade om: att det är märkligt att en svensk minister vill inskränka yttrandefriheten för dem som motiverar sitt samhällsengagemang utifrån en gudstro. En inskränkning som skulle drabba även insändarskribenten.
Maria Hasselgren
pressansvarig
Stockholms katolska stift
---
Debatt nr 44 2005
Replik/Betongdogmatism
http://www.kyrkanstidning.com/opinion/arkiv/ledare/2003/ledare51.asp
Förtryck alltid förkastligt
Jag vill gärna bemöta Maria Hasselgrens replik i Kyrkans Tidning 43/05 även om jag helst hade önskat att Ulf Jonsson själv hade svarat. När jag något tillspetsat skriver att KG Hammar ”knappt ansågs som kristen av biskop Anders i den så kallade Jesusdebatten” syftar jag på biskop Anders uttalande om sin ”oro för dennes svaga Kristustro” (SvD 18/3 2003). Förstår att biskop Anders i dag helst inte vill skylta med denna uppfattning. KG Hammar har ju i praktiken visat upp alla de ”klassiskt kristna” egenskaper som Maria Hasselgren själv räknar upp. Detta lustigt nog utan att så att säga ha fått godkänt av biskop Anders på den kristna teoridelen, i kursmomentet ”kyrkans dogmer”, under Jesusdebatten.
Det är beklagligt att Maria Hasselgren inte uppfattat att ”gudstrons yttrandefrihet” var temat inte bara i Ulf Jonssons artikel utan även i min. Poängen där var just att visa en gudstros olika svarsyttringar i frågor runt till exempel kvinnliga präster, preventivmedel och homosexualitet.
Vem avgör vilka svar som är rätt eller fel? Gud? Om vi svarar ja på den frågan uppkommer omedelbart nästa. Vem ska ha företräde i att bäst kunna tolka Gud? Det är nu Guds barn delar upp sig i två falanger, varav dock den ena, som jag försökte peka på, ständigt skapar sig herravälde över den andra just genom att inskränka dess yttrandefrihet.
Varför vill inte Ulf Jonsson och Maria Hasselgren se att de fula intentioner de tillskriver folkhälsoministern i Sverige sedan länge funnits förverkligade inom de egna leden och därför kanske borde förtjäna samma kritik. Ulf Jonssons uttalande att ”det går faktiskt mycket väl att vara religiös utan att vara fundamentalist” stämmer. Det intressanta är snarare hur det går.
Ett exempel: Kardinal Ratzinger/påven Benedictus XVI såg till att Thomas Reese, chefredaktören för den ansedda katolska tidskriften America, sade upp sig för ett halvår sedan. Dennes brott: att inte gå med på att ”strypa debatten och sätta munkavlar” på dem som inte tänker ”rätt”.
Jag känner mig som katolik sorgsen över att ej av biskop Anders få medhåll i att förtryck av oliktänkande är förkastligt och ska bekämpas oavsett om förtryckaren är troende eller icke-troende.
Irène Nordgren
socionom, leg.psykoterapeut
Stockholm