Från debatten om Dei Verbum, en av Andra Vatikankonciliets häftigaste och viktigaste, har jag livliga minnen. Den startade den 14 november 1962, redan en månad efter konciliets början. Officiellt rådde då ännu sekretess, men journalisterna hade sina beredvilliga informatörer. Mina var den dagen en fransk benediktin och en irländsk dominikan samt en engelsk biskop som efteråt läste upp sina anteckningar för mig.
"Om Uppenbarelsens två källor" var den ursprungliga titeln på dokumentet som blev Dei Verbum. Det var utarbetat av den extremkonservativa teologikommissionen under ledning av kardinal Ottaviani, den romerska kurians mäktigaste man, van att bli åtlydd. Han hade räknat med att schemat, utkastet, skulle antas utan svårighet, men så blev det inte. Uppenbarelsens två källor: dokumentet hävdar att traditionen är likvärdig med Skriften som grund för kyrkans tro, att det alltså kan finnas uppenbarade sanningar som inte ens underförstått står att finna i Skriften. En av koncilieteologerna har lätt karikerat denna syn med ett exempel: evangelisterna ville inte skriva om Marias upptagning i himlen, men denna händelse fördes vidare som en viskning från generation till generation ända till Pius XII, som proklamerade den som dogm.
Det gjorde han verkligen, 1950, men sin största insats som påve gjorde han 1943, med encyklikan Divino afflante Spiritu, som gav katolska exegeter fritt fram för att använda moderna historisk-kritiska metoder. Det var inte för tidigt. I mitt exemplar av den latinska Vulgatan, tryckt vid samma tid som jag konverterade, finns en inledning på tio sidor med ofta återkommande frågor som besvaras av den romerska Bibelkommissionen. Ett exempel: på frågan "får man hävda att Moseböckerna inte hade Moses själv till författare?" blir svaret: Negative. Kyrkfolket uppmuntrades heller inte att läsa Bibeln, snarare tvärtom. En sådan inställning var långtifrån utrotad när Andra Vatikankonciliet samlades tjugo år senare, 1962. Tvärtom var den särskilt starkt representerad just i Rom, där man alltid tycker sig veta bäst, ibland även bättre än påven. Men i Rom finns lyckligtvis också motkrafter. Just denna höst rådde akut konflikt mellan å ena sidan påvliga Bibelinstitutet, som tillsammans med Gregorianska universitetet arbetade under ledning av jesuiterna, å andra sidan Lateranuniversitetet, påvligt även det men med lägre intellektuellt anseende och ärkekonservativt.
Bibelinstitutet misstänkliggjordes därför att man där använde de historisk-kritiska metoder som Pius XII släppt lös. Man lyckades rentav få två av institutets främsta professorer formellt avsatta, men deras undervisning fortsatte ändå. Striden väckte allmänt uppseende; jag hörde om den inte minst av den livligt engagerade professor Skydsgaard från Köpenhamn, Lutherska världsförbundets observatör vid konciliet.
Där distribuerades – mot gällande föreskrifter – en skrift som tog heder och ära av institutet, utpekat som "centrum för rationalismen". Institutet svarade i stor stil. En ung tysk exeget fick hålla sin disputation i ett gammaltestamentligt ämne i stora salen på Gregorianska universitetet. Konciliefäderna var inbjuda – det var just vid tidpunkten för debatten om uppenbarelsen - och salen fylldes av hundratals biskopar med sexton kardinaler i främsta raden – en mäktig demonstration för den moderna bibelforskningen. I detta klimat kom debatten i konciliet i första hand att gälla det framlagda dokumentets negativa inställning till modern exegetik. Den 14 november stod elva kardinaler först på talarlistan; tre ville godkänna utkastet för vidare diskussion; de övriga åtta avvisade det.
Ett godkännande, sade kritikerna, skulle innebära slutet på varje fortsatt samarbete med protestantiska exegeter. Schemat intar en ståndpunkt som är oförenlig med den moderna bibelforskningens principer. Denna ståndpunkt hävdas som om den vore kyrkans lära – men den representerar bara en teologisk skola, och inte en av de bättre. Konciliet skall inte ta ställning till teologiska tvister, men det är just vad dokumentet gör. Det är inskränkt, negativt och polemiskt, fullt av urmodiga formuleringar från motreformationens och antimodernismens dagar. "En god herde kan inte göra schemat till sitt", sammanfattade kardinal Frings. Det var en gruvlig salva, som fick stöd av konciliets majoritet.
Den fortsatta debatten avslöjade en hel del om de metoder som hade använts under utarbetandet av schemat. De ledande i teologiska kommissionen hade inte tagit hänsyn till någon opposition vare sig från kommissionsmedlemmar eller från teologiska konsulter, utan körde på utan att göra några rättelser. Resultatet såg man här.
Den 20 november stoppades debatten oväntat av generalsekreteraren, som deklarerade att presidiet beslutat om votering, men inte enligt den normala ordningen med ja (placet) för godkänt och nej (non placet) för underkänt, utan tvärtom: vill fäderna avbryta debatten? rösta ja; vill fäderna tvärtom godkänna schemat? rösta nej. Trots att detta förkunnades flera gånger på sex språk (själva debatten fördes helt på latin), var det svårt att inte tolka förfarandet som ett försök att förvirra fäderna. Det lyckades såtillvida som den erforderliga trefjärdedelsmajoriteten inte uppnåddes. Men påven ingrep och beslöt att ett nytt dokument skulle utarbetas av en blandad kommission, där ordförandeskapet skulle delas mellan kardinalerna Ottaviani och Bea. Kardinal Bea var ordförande i det nyinrättade ekumeniska sekretariatet, men han var också före detta rektor för Bibelinstitutet och till på köpet huvudförfattare till Pius XII:s bibelencyklika!
Det nya utkastet kom upp till behandling vid tredje och fjärde sessionerna. Debatten kom då till stor del att gälla frågan om konciliet skulle ta ståndpunkt till de två stridiga meningarna om förhållandet mellan skrift och tradition. En skola hävdar att alla trossatser har sitt ursprung i Skriften och så att säga vaskas fram genom traditionen. Skriften själv är ju fastlagd av traditionen. Denna uppfattning omfattas av konciliets majoritet. Den andra skolan hävdar, som sagt, att det finns uppenbarade trossatser som inte kan härledas ur Bibeln utan har sin källa enbart i Traditionen. Den övertygelsen hade få men outtröttliga försvarare, som följdes av några tiotal anhängare. Under konciliets gång skulle det visa sig att det var i stort sett samma personer som systematiskt motsatte sig varje reform och varje förändring överhuvudtaget.
Dei Verbum talar inte om två källor utan förklarar att Skrift och Tradition samverkar och flyter ur en och samma gudomliga källa. Det var med största möda man så småningom kom fram till slutresultatet; varje ord blev vägt på guldvåg, och nog var det en teologikurs på högsta nivå för biskopar som i vardagslag hade helt andra problem att kämpa med. Resultatet visade sig i slutvoteringen, som ägde rum den 29 oktober 1965, vid konciliets 155 generalkongregation. Dokumentet som helhet fick 2.081 jaröster och 27 nejröster. Dei Verbum är Andra Vatikankonciliets viktigaste dokument vid sidan av Lumen Gentium, konstitutionen om Kyrkan.
Det hade kostat oändligt mycken möda. Men ingen hade burit en tyngre börda än påven, Paulus VI. Från och med hösten 1964 utsattes han bokstavligen för en belägring från den ultrakonservativa minoriteten, som förföljde påven med oavlåtliga klagomål att man inte lyssnade på den och att kyrkan skulle gå under om påven inte ingrep. Att Paulus VI, trots många stormar och hot om myteri, lyckades hålla kursen och segla konciliet i hamn, är hans oförgängliga historiska insats. Med rätta har det sagts att han blev Andra Vatikankonciliets martyr.
Avslutningsvis får jag kanske komma med några reflexioner när det gäller Bibelns användning i kyrkan.
Under debatten påtalades en katolsk tendens att framställa uppenbarelsen och tron alltför ensidigt som något intellektuellt – men Bibeln framställer tron som Guds tilltal och människans svar, hela människans, med hjärta och förstånd. Man anmärkte också på en utbredd ovana att använda Skriften för att stötta teologiska utsagor i stället för att först gå till Bibeln för att söka en grund för teologin.
Men jag har också en egen fundering. När det gäller regler och ordningar i kyrkan – varför händer det så sällan, nästan aldrig, att man utgår från frågan: hur skulle Jesus handla i en sådan situation? Evangelierna är ju fulla av konkreta exempel på hur Jesus handlade och hur det bedömdes av hans kritiker, de skriftlärda och fariséerna. I den pastorala situationen söker sig säkert flertalet präster till Jesu levande exempel och följer det. Men när kyrkan officiellt argumenterar är det kyrkorätten som gäller – lagen, juridiken. Jag tänker förstås särskilt på reglerna för vilka som skall få del av nattvarden, eukaristin. Där ställs kända villkor som måste uppfyllas. Frågar man sig vilka villkor Jesus skulle ställa om han finge bestämma?
Det finns ett återkommande mönster i evangelierna. Folk tränger på för att få komma fram till Jesus. Apostlarna försöker hindra dem. Jesus tar emot dem. Den kananeiska kvinnan blir inte nekad smulorna som faller ned från bordet. Finns det några exempel på att Jesus inte tog emot någon som behövde honom?
En stående kritik från fariséer och skriftlärda är att Jesus har måltidsgemenskap med publikaner och syndare. Sådant var emot judisk lag och ordning. Men Jesus väljer ändå att handla så. Det finns slutsatser som ligger nära till hands.
Gunnel Vallquist