Kyrkans syn på homosexualitet, på onatur och omoral etcetera, kan förvisso diskuteras. I dag menar många att homosexualitet inte är onaturlig, bara mindre vanligt förekommande variant. I Bibeln finns mycket få ställen som nämner samkönad sexualitet, och de handlar inte om homosexuell kärlek som man i dag uppfattar den; något sådant fanns inte på Paulus tid. Generellt är kyrkan fortfarande påverkad av den gamla (augustinska) uppfattningen att det enda riktigt godtagbara motivet för sexuellt umgänge är barnalstring. Så sent som på Andra Vatikankonciliet fick man kämpa för att detta motiv inte längre skulle sättas i främsta rummet, före den ömsesidiga kärleken. Värderingar kan förskjuta sig även i kyrkan, fast långsamt.
De senaste månaderna har nervösa rykten gått kring ett aviserat romerskt dokument angående homosexuella prästkandidater. Det började med en global undersökning av prästseminarierna i USA, där en av huvudfrågorna - men alls inte den enda - gällde frekvensen
av homosexuella elever, och därefter skulle Rom utfärda ett dokument i ämnet. Ingen hade sett detta dokument, men det hindrade inte medier att producera sina teser.´
Nu föreligger dokumentet, "Instruktion", utfärdat av Vatikanens utbildningsdepartement. Det gäller då först att gradera dokumentets vikt och auktoritet. Det är inte ett påvligt dokument, alltså vare sig en dogm, en encyklika eller ett motu proprio; det är heller inte ett dokument som påven godkänt in forma specifica, vilket betyder att han engagerar sin egen auktoritet. Han har helt enkelt läst och godkänt det in forma communi, för publikation. Det innebär att ämnet kan komma att behandlas igen i annan form.
Instruktionen inskärper kyrkans tradition, som lär att prästen skall vara i Kristi ställe för församlingen och därför måste uppnå "emotionell mognad". "Djupt rotade homosexuella tendenser" betraktas som "objektivt felaktiga", att leva ut dem stämplas i Bibeln som allvarlig synd, och kyrkan har alltid betraktat dem som "djupt omoraliska och stridande mot den naturliga lagen". Men de är också en svår prövning, framhåller instruktionen; de som drabbats av den måste "bemötas med respekt och finkänslighet" och får inte utsättas för "orättfärdig diskriminering".
Så är man framme vid kärnpunkten: Vatikanens utbildningsdepartement "anser det nödvändigt att klart framhålla att kyrkan, med djup respekt för vederbörande personer, inte kan ta emot till seminarium och prästvigning den som är utövande homosexuell, visar djupt rotade homosexuella tendenser, gynnar den så kallade gay-kulturen". Det tilläggs att om de homosexuella tendenserna bara är uttryck för övergående problem, exempelvis i ungdomsåren, så måste de vara klart övervunna sedan minst tre år.
Slutligen påminner instruktionen om att prästkallelsen är helt och hållet biskopens respektive högste ordensledarens ansvar. Denne måste komma fram till ett klart moraliskt omdöme om kandidatens kvalifikationer. Men också den andlige ledaren eller biktfadern spelar en viktig roll. Han är bunden av tystnadsplikt och representerar kyrkan i det så kallade forum internum, den relation där ingen, inte ens påven själv, har insyn. Han skall upplysa och vägleda kandidaten, som själv är den som i första hand har ansvar för sin utbildning. Allt detta måste ske i förbehållslös ärlighet, "för kandidaternas eget bästa och för att kyrkan alltid skall få rätta präster och sanna herdar i enlighet med Kristi hjärta." Så slutar instruktionen.
Det är ett faktum att det på sina håll i seminarier och kloster har uppstått en "homosexuell subkultur" som kyrkan inte rimligen kan tolerera. Den allmänna hypersexualisering som råder i västerlandet berör också kyrkan, i synnerhet sedan det blev mode att "komma ut" med vad man tidigare betraktat som mycket privat. Den här instruktionen är långtifrån den första förmaningen i ämnet; flera romerska biskopsbrev har varnat för prästvigning av homosexuella. Nu kommer en kraftfull påminnelse, men ingen nyhet.
Eftersom hela frågan hör hemma inte bara i kyrkorätten utan också och framför allt i forum internum, går den inte att få grepp om. Det kommer slutligen alltid att bero på människors samveten: prästkandidatens, biktfaderns och biskopens. Där har bara Gud insyn.
Det finns en fråga av största vikt som över huvud taget inte berörs: hur blir det med de många homosexuella som redan är prästvigda? Den frågan kan helt enkelt inte behandlas. I de flesta fall rör det sig om präster som bejakar sitt celibat precis som deras heterosexuella medbröder. Om dem sägs ingenting, och de skall självfallet stanna kvar.
Här kan heller inte göras någon åtskillnad mellan den ena och den andra läggningen; samma celibatsregler gäller för båda. Det gäller också två av de tre förbuden: att utöva sin sexualitet och att umgås på dåliga ställen - stripteaseklubbar är inte bättre än gayklubbar. Ingenting för präster.
Det tredje förbudet är problematiskt och har redan satts i fråga. I en tidigare "läckt" version av dokumentet talas om en homosexuell inriktning tillräckligt "stark, bestående och entydig för att en helt maskulin miljö skall utgöra en risk." Så som texten nu står där, tycks man faktiskt vilja refusera även sådana kandidater som redan visat sig kunna bemästra sin homosexualitet. Det verkar knappast troligt att vare sig själasörjare eller biskopar kommer att gå in för en sådan tolkning. På de flesta håll säger man sig redan tillämpa den samvetsgranna bedömning som instruktionen föreskriver.
Gunnel Vallquist
Artikeln har tidigare varit publicerad i SvD 2 december 2005