Presidentvalet i USA och turerna kring den italienske kommissionärskandidaten Rocco Buttiglione satte strålkastarljuset på moralens roll i politiken. I USA blev abortfrågan en av de avgörande valfrågorna. Vi fick höra katolska biskopar hota sina församlingsbor med exkommunicering om de röstade på politiker som är för kvinnans rätt att välja själv.
Ett sådant tonläge i abortdebatten är kontraproduktivt. Om den katolska abortdebatten skall bli mera meningsfull krävs mod snarare än ryggmärgsreflexer och att vi tydligare håller isär vad som är önskvärd moral från vad som är önskvärd lagstiftning. Naturligtvis finns det ett samband. Men att kräva av katolska politiker att de skall omsätta en önskvärd moral till en för alla förpliktigande lagstiftning är att gå mycket för långt.
Men visst går det att förstå moralpaniken. Det är naturligt att den som känner sig trängd bjuder motstånd. Är det havet man tror sig höra bakom ryggen blir reaktionen gärna: Inte en meter till! Och i en rad moral- och livsstilsfrågor tror sig den katolska kyrkans ledning stå med ryggen mot havet.
Därav den totala bristen på dialog och det tilltagande intresset för raka krav på lydnad: Här står vi och kan icke annat. Är ni inte med oss, så är ni mot oss.
Detta är en strid som kyrkan kommer att förlora – på det ena eller andra sättet. Den tid då kyrkans ledning kunde kommendera i tros- och moralfrågor är för länge sedan förbi. Även kyrkans biskopar måste argumentera för sin sak och inse att ingenting i denna världen är antingen svart eller vitt – inte ens abortproblematiken.
För vad är det kyrkans ledning kräver? Läser man svaren om abort under rubriken ”Fråga prästen” på Stockholms katolska stifts hemsida kan intrycket bara bli ett. Kyrkan tillåter under inga omständigheter abort, punkt slut! Men varje någorlunda beläst katolik vet ju att detta inte är sant. Kyrkan har i alla tider, så vitt jag känner till, undantagsvis godtagit abort. Då efter principen att vi i situationer där liv står mot liv, legitimt intresse mot legitimt intresse är förpliktigade att efter bästa samvete välja den minst dåliga lösningen. Dessutom är kyrkans entydiga uppfattning att livet börjar vid befruktningen inte evigare än från 1869. Dessförinnan var det mycket omdiskuterat om tidiga aborter var synd. Detta eftersom kyrkan då delade Aristoteles uppfattning att människan fick sin själ, och alltså blev människa, först en bra bit in i graviditeten. Och något slags skillnad är det onekligen mellan ett embryo, med de genetiska förutsättningarna för en människa, och ett fullgånget barn.
Härav följer att en lagstiftning som entydigt förbjuder abort varken är möjlig eller önskvärd. Men helt fri abort är naturligtvis inte heller önskvärt. Dock har jag aldrig träffat någon som velat ha bokstavligen fri abort, det vill säga oinskränkt rätt till abort oavsett graviditetsmånad. Även de mest engagerade abortförespråkarna försvarar i praktiken en reglerad rätt till abort.
Återstår alltså frågan hur en lagstiftning för reglerad rätt till abort skall se ut. I Sverige genomförs 30 000 till 35 000 aborter varje år. Med katolskt perspektiv är det svårt att föreställa sig att det årligen uppstår så många nödsituationer där abort verkligen är den minst dåliga utvägen. Men detta är min moraliska bedömning. Och det finns tyvärr inget entydigt svar på frågan när en abort är det mindre onda. Detta måste avgöras från fall till fall. Och den kritiska frågan blir då: Vem får/måste avgöra detta? Skall en domstol eller Socialstyrelsen göra det? På vilka kriterier i så fall? Skall Vatikanen eller Stockholms katolska stift göra det? Hur, efter vilka principer och med vilken rättssäkerhet i så fall? Den svenska abortlagstiftningen reglerar rätten till abort efter almanackan.
Upp till 18:e graviditetsveckan råder fri abort. Efter 18:e graviditetsveckan krävs Socialstyrelsens tillstånd för abort och tillstånd får inte ges om fostret bedöms vara livsdugligt utanför moderns kropp.
Detta är långt ifrån någon idealisk lösning. Valet av tidsgränser styrs ju ytterst av den medicinsktekniska utvecklingen. Resultatet är en föga logisk, men praktiskt hanterbar lagstiftning – som fungerar och kan accepteras av människor med olika syn på abort. Även de mest hängivna abortförespråkarna föredrar en tidig abort framför en sen.
Av erfarenhet vet vi också att den gamla indikationslagstiftningen inte fungerade, eftersom det inte fanns någon moralisk konsensus om när en abort är försvarbar.
Den som vill ändra nuvarande lagstiftning bör alltså föreslå en bättre, samt reflektera över hur och med vilka sanktioner den skall genomdrivas. Men ingen av de svenska katoliker som tycker att den svenska abortlagstiftningen är gräslig har, så vitt jag kan minnas, någonsin föreslagit ett alternativ. Gör gärna det i stället för att beskriva Sverige som en dödens kultur. Ett konkret alternativ till gällande abortlagstiftning skulle dessutom öppna för diskussion – på allvar.
Att aborträtten ytterst regleras av den medicinsktekniska utvecklingen är i och för sig absurt. Men vi skall komma ihåg att lagstiftningen bara gör abort möjlig. Beslutet om abort eller inte fattar varje enskild kvinna, och förhoppningsvis man, efter moget övervägande. Vem kan annars göra det? Vem måste annars bära det slutliga ansvaret? På ett generellt plan, i den politiska debatten, är det i detta moraliska övervägande kyrkan borde delta – med ödmjukhet inför problemets djup och bredd. När börjar livet? Vad är en människa? Vad kan vara tillräckligt starka skäl för abort? Vilka alternativ finns? Hur kan vi stärka dessa? Särskilt viktigt är att kyrkan/vi inte väjer för frågan: Vad kan vara tillräckligt starka skäl för en abort?
Låtsas vi att sådana inte finns far vi med osanning. Och vågar vi inte ta upp frågan blir det mycket svårt att möta mer oreflekterade abortförespråkare i debatt. Vad finns i så fall att diskutera? Kyrkan står inte med ryggen mot havet, snarare med ansiktet in i ett hörn. För att komma ut ur detta måste biskopar och andra inse att den tid är förbi när de kunde påverka världen, även den katolska, med hot om uteslutning, lag och polis.
Politik är det möjligas konst med de spelregler demokratin ger oss. Och som katoliker måste vi ta hänsyn till och respektera dem som står under samma lagar som vi men inte har samma tros- och moralövertygelse.
Gert Gelotte
(Artikeln har tidigare varit publicerad i tidskriften Signum)