Berit Bylund i Heta Stolen

[Irène]

Intervju med Berit Bylund fd chefredaktör för Katolskt Magasin
av Irène Nordgren

Bakgrund
Berit Bylund, Umeå, född 1945, gift, 3 barn, 4 barnbarn.
BB fick efter studenten på latinlinjen i Umeå sommarjobb på Västerbottens-Kurirens huvudredaktion och kom att jobba där i 28 år i olika arbetsuppgifter med avbrott för barnledigheter och universitetsstudier.
1994 övergick BB till frilansverksamhet. I jobbmixen ingick så småningom att layouta Katolsk Kyrkotidning under Pehr Thorells chefredaktörsskap. (KK övergick 1997 till tabloidformat och bytte samtidigt namn till Katolskt magasin, fortfarande med BB som layoutare.) När Per Thorell övergick till Caritas inträdde BB våren 1998 som chefredaktör. Våren 2003 sade BB upp sig och sommarnumret 2003 blev hennes sista som chefredaktör. BB accepterade dock tillfällig återanställning för arbetsledning och layout fram till att nya chefredaktören Margareta Murray-Nyman kunde ta vid i början på 2004.

Berit Bylund och Gert Gelotte initierade 2004 en mailinglista på Internet. 2005 deltog Berit Bylund och ytterligare ett antal personer från denna mailinglista i utformandet av det Manifest som i november samma år lades ut på nätet under namnet Katolsk Vision. Berit Bylund tillhörde också de ursprungliga undertecknarna av detta Manifest.
Under våren 2007 bestämde sig Berit Bylund för att lämna Katolsk Vision.


******************************************************************************



- Med anledning av att du meddelat att du vill lämna Katolsk Vision har du gått med på att sätta dig i Heta stolen och låta dig intervjuas.
Du har inte enbart lämnat Katolsk Vision utan 2005 "lämnade" du katolska kyrkan som du konverterade till 1979.
Vad var det som ledde dig in i katolska kyrkan och varifrån kom du ? Kan du beskriva din bakgrund ?

Mina föräldrar var och är medlemmar i Svenska kyrkan, troende på sitt vis men inte kyrksamma. Från barndomen minns jag vissa enstaka kyrkobesök och att de alltid gjorde mig ledsen. ”Aldrig har någon lidit som han” – jag tyckte inte det stämde mot bakgrund av vad jag snappade upp om Korea-kriget, och vad som så småningom gick upp för mig om Andra världskriget. (Jag är född 1945.)

När jag döptes som spädbarn var det inte i någon församlingsgudstjänst. I sexårsåldern gick jag dock i söndagsskola i en kvarterslokal. Jag fattade aldrig varför Fadern behövde Sonens död för att jag och alla skulle slippa helvetet och få vara med Fadern. Däremot kände jag en förfärlig skuld för att jag hade full pott av stjärnor på min närvarobilds terminshimmel medan en blek och försagd tjej hade bara ett par stjärnor. Jag avskydde alltihop och en dag låg jag kvar i sängen och sa att jag inte ville gå dit mer, för att jag tyckte det var så otäckt. Och jag slapp.

I småskolan (lågstadiet) läste vi om Samuel, att hans mamma Hanna lämnade bort honom till en präst för att uppfostras. Jag förstod det som att han var för jobbig för henne. Jag tyckte det var jättehemskt. Först i konfirmationsundervisningen gick det upp för mig att Hanna i hög ålder äntligen fått ett barn och i tacksamhet gav detta barn tillbaka till Gud. Fortfarande hemskt, eftersom en liten pojke tvingades bo hos en främmande gammal gubbe i stället för hemma, och ologiskt (Gud borde ha protesterat), men det var i alla fall en förklaring som lyfte bort skulden från barnet.

När jag var liten gruvade jag mig också för att Jesus skulle komma när vi var ute och lekte och peka på mig och säga ”Följ mig!”. Jag tänkte att jag skulle vägra och springa in till mamma i stället. Jag tänkte göra det även om det var den Yttersta Dagen och även om det var frågan om att rycka upp mig och lämna kvar mina föräldrar.

Min pappa hade alltid radions morgonandakt på, mest för att inte missa nyheterna, tror jag. Jag blev alltmer kritisk till vad som sades. När sedermera även min man lade sig till med denna strategi fick jag nog. Jag mådde illa av vad jag hörde, sa till mig själv att jag var ateist och utträdde i början av 1970-talet ur Svenska kyrkan.

Ändå hade jag med mig även positiva erfarenheter: t ex mina föräldrars sätt att tala, och inte tala, om Gud jämte ett par förbluffande bönesvar. Men det hjälpte liksom inte. Gud fanns inte, livet hade meningar men ingen Mening och det enda rätta vore att i protest ta livet av sig. Det gjorde jag nu inte, intellektet sade att det vore osolidariskt, och i ett visst ögonblick kändes det rent fysiskt som om någon sorts boll kastades in i hjärtat, sprack och planterade en vilja att överleva.

Krisen var över, ett resignerat lugn inträdde. Befrielsen kom i mitten av 1970-talet med Sir John Eccles. Jag jobbade då sedan något decennium på Västerbottens-Kuriren och blev skickad att intervjua Eccles när han besökte neurofysiologkolleger vid Umeå universitet. Eccles hade 1963 fått nobelpriset i medicin tillsammans med två andra för ”upptäckter rörande jonmekanismerna vid retning och hämning i nervcellernas perifera och centrala membranavsnitt”. Jag visste ingenting om detta, och det sade jag också sedan vi hälsat på varandra. Tur det, för denne vithårige och ytterst vänlige pensionär ville hellre berätta att han och filosofen Karl Popper var inne på att själen var hjärnans dator och att det vi ser och hör inte finns utan händer genom våra sinnen. Det där lät bra mycket mera spännande än psykologen Skinners mekanistiska idéer som var i svang just då och som handlade om att vi inte hade råd med frihet utan att ett rationellt elitstyre borde vetenskapligt ordna vårt beteende för mänsklighetens överlevnad. Sir John rasade den muren och jag såg ut i ett svart hål och var fri att... ja, vad då?

I samma veva såg jag en liten annons från Luleå stifts själavårdsnämnd. Man inbjöd till reträtt på en folkhögskola utanför Umeå. Det var tillräckligt exotiskt för att jag skulle få redaktionssekreterarens OK till att delta och se om det gick att skriva om. Där och då upptäckte jag oväntat att Gud fanns – Gud gav sig till känna som ett konkret durrande ljud inne i tillvaron. Och i det lilla reträttbiblioteket fanns en bok av Olof Hartman där han konstaterar att kyrkan tenderar att utveckla valkar i händerna mot det evangelium hon bär samt att man inte får förväxla de kristna och Kristus. Vidare bland böckerna: Simone Weil och C S Lewis Narnia-svit.

Några månader senare gick jag till en vardagsmässa i ett gammalt fiskarkapell tillhörigt Svenska kyrkan. Prästen var densamme som lett reträtten. Jag sade att jag hade upptäckt att Gud ”fanns” och att jag ville bejaka det genom att återinträda i Svenska kyrkan. Dock sade jag att jag inte ville skriva under på någonting utom att sanningen så att säga durrade högt i brödet och vinet. Det enda jag kunde lova var att sträva efter att vara ärlig om vad jag trodde och inte trodde.

Jag sökte mig aldrig till min geografiska församling utan till studentförsamlingen som experimenterade liturgiskt på ett sätt som tilltalade mig. Jag ville gärna skriva om livsåskådningsfrågor och började intervjua folk. För att få en bättre överblick tog jag tjänstledigt för att läsa religionskunskap på universitetet. Vid ett tillfälle gjorde kursen ett studiebesök i katolska kyrkan. Jag kände mig mycket attraherad, moderkyrkan har liksom havet och de stora skogarna en stark dragningskraft. Jag började mumla så smått om detta med vänner och bekanta, men ingen tyckte det var någon bra idé. När en präst i Svenska kyrkan undrade om det var för att jag träffat trevliga människor i katolska kyrkan blev jag arg. Jag bestämde mig för ett halvårs kyrkstrejk för att säkert utröna vad som var vad. Vid ett tillfälle stötte jag ihop med en EFS-predikant som undrade var jag stod. Jag sa att jag kände mig som en baptistisk katolik med kväkarideal. Han blev förskräckt: baptister och kväkare må vara, men katolikerna, dom var ju som mormonerna, sade han, inte kristna! Jag bara skrattade. Sedan gick jag till den katolske kyrkoherden och sade ironiskt att jag hört att katoliker inte var kristna – vad tyckte han att jag skulle läsa? Han skrattade också och jag fick ett par dokument från Andra Vatikankoncilie. När jag läst dem började vi samtala. Det slutade med att jag bad att få bli upptagen. Dock förklarade jag – i skämtsam ton men på fullt allvar – att jag antagligen skulle sluta som ett svart får. Vi enades om att ”den dagen, den sorgen”.

Hade jag någon tidigare erfarenhet av det katolska? Nja, det var ju läsefrukter och en och annan biofilm. Men tre skönlitterära böcker spelade verkligen en roll: Martha Sandwall-Bergströms ”Änglarnas bäck”, som jag läste om flera gånger som barn, och Graham Greenes ”The Heart of the Matter” och ”The Power and the Glory” som en insiktsfull klassföreståndare gav mig som premium i gymnasiet.

- Kan du beskriva närmare vad som så starkt attraherade dig i den katolska kyrkan så att du ville tillhöra just den istället för den svenska kyrkan?

Jag vill svara med vad jag skrev i Luleå Stifts Årsbok 1980, ett år efter att jag upptagits i Romersk-katolska kyrkan:

”Att jag konverterade hade inget att göra med att det finns trevliga katoliker precis som det finns sympatiska lutheraner. Det var inte estetisk fråga. Vulgariteten på katolskt håll är fullt ut i paritet med de lutherska smaklösheterna. Det handlade om längtan efter sammanhang, efter enhet. Och mångfald! När jag ser tillbaka tycker jag min väg till Katolska kyrkan liknat en resa mellan Kiruna och Narvik. Visst är landskapet mäktigt redan från början. och himlen är i sanning stor. Men när man träder in i fjordlandskapet slungar sig berget uppåt och himlen tränger ner och färgerna dånar i tystnaden.”

Vissa personer menade att katolska kyrkan ju var som ett hangarfartyg medan Svenska kyrkan var en mindre, mer lättmanövrerad båt som dessutom kunde gå in i småvikar. Då kontrade jag med att hangarfartyget var fullt av flygplan som sänds ut på spaning långt in över land.

Jag brukade också framhålla att det katolska biblioteket var så mycket större än andra kyrkors och innehöll kommentarer till allt upptänkligt.

Jag fann det också attraktivt att hur knäpp man än var, nog fanns det nåt helgon nånstans som var knasigt på samma vis...

Och jag ser ingen anledning att ta tillbaka något av det där.

- För att använda ditt bildspråk. Du har lämnat "det stora hangarfartyget". Upptäckte ditt "spaningsflyg" något just år 2005 som är orsaken?

Vad som har hänt är att jag har förlorat den kristna tron. Eller snarare: jag har inte lyckats tillägna mig den. Eller, för att se det från kristendomens håll: jag har inte kunnat förmå mig att ta emot trons gåva.

Det är kampen med försanthållandet kring grundbulten jag har lagt ner. Jag delar inte kristendomens verklighetsuppfattning: att Adams synd kräver ett offer till dennes och vår Fader i himmelen, vilket på Gud Faders befallning betalas av Gud Sonen, Jesus, genom döden på korset. Följaktligen delar jag inte heller kristendomens tro att Jesu död på korset frälser oss.

Men varför just 2005? Jag blev arbetslös 2004 och fick utrymme att mer systematiskt se över mitt liv. T ex: erkände jag för mig själv att jag upplevde kyrklivet som plågsamt och dämpande och gick min vana trogen ut i skogen och ropade i kosmos: "Hjääälp!" Den våren hamnade jag på en liten mailinglista som leddes av en eucharistic minister (kvinna, afroamerikan) i en katolsk församling i Chicago. Hon använde oss som bollplank och var en hejare på att ställa frågor, lyssna och fråga mer. Hon bad oss fundera över nicenska trosbekännelsen: uttryckte den vår tro? Om inte, vad skulle vi vilja säga istället? Hon hade samma effekt på mig som Eccles på 70-talet. Jag upplevde befrielse.

När Anders Arborelius blivit biskop intervjuades han i Moderna Tider. På frågan vad som var det värsta som skulle kunna hända, svarade han: att förlora tron. För mig är det det bästa som har hänt. Jag har slitit med knäckfrågan i drygt ett halvsekel. Jag har hållit mitt löfte till Gud och varit ärlig. Det känns bra.


- Kan du beskriva hur du tänker om sambandet mellan "Gud som ett konkret durrande ljud inne i tillvaron" och den kristna tron?

För ett par år sedan såg jag ett TV-program om strängteorierna, alltså att verkligheten är uppbyggd av strängar i rörelse. Det kändes väldigt bekant, jag tänkte på "durret".

Vem funderar inte på universums vadan, varför och varthän? Vem vill inte uttrycka sig om detta? Kristendomens verklighetsuppfattning är en variant på judendomens så som den uttrycks i vad kristna kallar Gamla Testamentet. Kristendomen närmar sig därför medmänniskan med en historielektion om Herren Gud, Adam och Eva, syndafallet, Abraham, Isak och Jakob. Och fogar till detta Jesus från Nasaret. I barn- och katekumenundervisning tillägnar man sig, om än rudimentärt, innehållet i ett kristet urval av GT-texter, läser dem i kristendomens ordning och med kristendomens ögon och förstår därefter verkligheten på ett visst sätt, till skillnad från exempelvis buddhister.

I kristendomen är det tillåtet att avbilda Gud. Hur mycket idealkristendomen än talar om "mysterium", "outsäglig", "ingen har sett", "ingen kan se" osv så är realkristendomens bild av Gud som person, som mansperson, inpräglad i våra hjärnor som vore de kopior av Sixtinska kapellet.

Lägg därtill Romersk-katolska kyrkans världskatekes och tankelåsningen går ner på detaljnivå.

Skulle påven kunna skriva en provtyckande bok med titeln "Gudsbilder i en hotfull tid" med kapitelrubriker som "Gud som mor", "Gud som kärlekspartner", "Gud som vän"? Nej, men den protestantiska teologen Sally McFague kunde (1987, sv övers Verbum 1994). Boken har prisbelönats av American Academy of Religion och rekommenderas envar som instämmer i att "den kristna traditionens patriarkala bildspråk blivit en avgud och förlorat sin relevans i vår tid".

- Kan man säga att du tagit av dig den kristna "hörapparaten" och de kristna "läsglasögonen"?


Haha, ja, det är ingen dum beskrivning. Men, allvarligt, det innebär ju inte att jag plötsligt ser något annat eller ens på något annat sätt. Man byter inte världs- och/eller livsåskådningskultur genom en enkel fingerknäppning. Hjärnan och kroppen minns. Personligen har jag inga dåliga minnen. Jag har bara tagit för givet att det är meningen att man ska begrunda och ta ställning. Det är det har jag gjort, hela tiden, och fortsätter att göra.

-Hur fångar du i så fall upp det "durrande ljudet i tillvaron" ?


Jag är ju tillräckligt gammal för att ha fått kristendomsundervisning i skolan. Däri ingick kristendomens historia. Kväkarnas inställning grep mig som inget annat. "Någonting av Gud i varje människa." "Det inre ljuset." Att slippa ord i förbönen, att bara "hålla den andra i Ljuset". Att slippa själva ordet "gudstjänst", att mötas i tyst andakt. Att göra det som behöver göras, utan åthävor, i det tysta. Enkelhet, jämlikhet, vänskap. Kväkarnas egentliga namn: Vännernas samfund. Durr. Durr!

Jag har alltid känt mig dragen till kväkarna. När jag upptäckt att Gud fanns och ville utforska följderna tillsammans med andra läste jag mer om kväkarna och hade också kontakt med dem. Men jag hade också ett behov av att söka samband (durr) där jag tidigare brutit gemenskapen; det kändes därför naturligt och rätt att gå tillbaka till Svenska kyrkan.

Jag känner mig fortfarande dragen till kväkarna, som om jag hade varit kväkare i ett tidigare liv. Men jag är tveksam till att överhuvudtaget organisera mig igen, vi får se. Ett par katolska präster har kommenterat mitt avfall med antagandet att jag inte kan underordna mig, inte vill binda mig. Självklart vill jag inte underordna mig eller binda mig till vem eller vad som helst. Jag vill vara trogen mitt löfte att vara ärlig om vad jag tror och inte tror om världen och livet. Det klarar jag inte om jag till exempel på grund av mitt yrke reduceras till en funktion. Jag är trött på att ses som kallad att skriva fint om kyrkan och häcklande om samhället i tidningen. Eller att fastna i protokollförande bara för att jag "kan skriva".

Överhuvudtaget kan jag tycka att det är färre störningssändare för durret utanför den organiserade andligheten.

- Du får mig att tänka på Martin Bubers ord "Inget skymmer Guds ansikte så som religionen". Om jag förstår dig rätt så menar du att den starkaste "störningssändaren" för dig utgörs av "kristendomens tro att Jesu död på korset frälser oss."


Ja, närmare bestämt verklighetsuppfattningen att Guds helighet kräver att den syndande mänskligheten dödas totaliter, men att Gud i sin kärlek själv i form av Son tar straffet och betalar vår skuld till sig själv. Enligt i varje fall västerländsk liturgi är detta ett kristet försanthållande. Jag har nu landat på den enklare uppfattningen att Jesus från Nasaret var en profet bland andra. Och det tycker inte jag är så "bara"!

- Vilka fler "störningsmoment" inom de kyrkliga institutionerna skulle du främst vilja nämna som orsak till att du nu väljer att ställa dig utanför allt vad
"organiserad andlighet" beträffar ?


Jag förstår inte varför det behövs präster, vare sig kvinnliga eller manliga, för att genomföra en tacksägelsemåltid och leda en gemenskap av Jesus-inspirerade. När det gäller Romersk-katolska kyrkan tyckte jag det blev kvävande med ett läroämbete som skickar laviner av yttranden om absolut allt och alla med ett enda undantag: man törs inte (just det!) vända sig specifikt till Mannen med några sanningens ord.

- Kan du utveckla dina tankar lite närmare?

Som man ber så tror man, heter det, och då avses inte din eller min privata bön, utan vår kristna gemenskaps offentliga bön.

Ta den Romersk-katolska mässboken och läs prefationerna (s 836–869). Jag saxar: "Frälst genom Kristi lidande på korset; det frälsande lidandets dag; denna tid då Kristus vårt påskalamm blivit slaktat (upprepas i varje mässa från påsk till pingst); med hans död har vi blivit friköpta från döden; När han frambär sin kropp på korset fullbordar han alla det gamla förbundets offer, och när han för vår skull överlämnar sig i dina händer är han själv både präst, altare och offerlamm; genom sitt lidande har han renat oss från våra synder; genom Sonens lydnad förenas vi åter med dig; Han frambar sig själv som ett felfritt offerlamm, och du tog emot hans fullkomliga offer; genom sitt blod på korset stiftade han fred och försonade allt, på himmelen och på jorden. Därför har han blivit upphöjd över allt annat, och till alla som lyder honom bringar han evig frälsning."

Min förbannelse är att jag faktiskt lyssnar uppmärksamt i mässor och andra gudstjänster och andakter och funderar över innebörden. Eftersom jag också tycker att tillhörighet ska manifesteras regelbundet så har det blivit ganska mycket input. Jag kan inte förstå annat än att det är ovanstående man förutsätts försanthålla. Men jag kan inte det, har aldrig kunnat. Det stämmer inte med min andliga erfarenhet.

Vem är då Jesus från Nasaret för mig? En profet bland andra. Och det tycker inte jag är så "bara"!

Det rituella borde enligt min mening vara så enkelt att vem som helst kunde leda den. Och den skulle aldrig ledas av någon ensam utan av minst två och de skulle vara i någon mening olika: kvinna och man, ung och gammal, svart och vit, hetero och homo, kritstreck och baggy jeans osv. Olika varje gång. Gäster skulle också få äta – ingenting om att personer "med en falsk ton i sitt liv" ska hålla sig borta.

Det organisatoriska borde också vara enkelt: kommuniteter, huskyrkor, aktionsgrupper, vänkretsar. Bäst lämpad väljs till ev ledartjänst för begränsad tid. Kontakt utåt upprättas genom individers och gruppers nätverkande och samarbete. När stor lokal behövs, hyrs den. Behövs det ägas eller drivas något av format, bildar man något lämpligt slag av juridisk gemenskap.

När det gäller Romersk-katolska kyrkan tyckte jag det blev kvävande med ett läroämbete som skickar laviner av föräldrabeskäftiga yttranden om absolut allt och alla med ett enda undantag: man törs inte (just det!) vända sig specifikt till Mannen med några sanningens ord. Enda gången det har hänt var i det svenska synodspexet i Vadstena... Du kan (åter)uppleva detta aha-inslag genom att själv läsa Johannes Paulus II:s Brev till Kvinnan som om det vore till Mannen.

Jag kände mig också liksom jagad upp i bergen av en troskongregation som allteftersom ofelbart slog ned på alla som jag tyckte var spännande att lyssna på efter Andra Vatikankonciliet. Efter konciliet var RKK ödmjukt nyfiken på världen, nu är ordningen, den arroganta självgodheten, återställd.

Varför inte stanna och kämpa? Därför att det är vad den arroganta självgodheten hoppas på. Att man ska flagellera sig med lojalitet. "Kristendomen har överlevt och kommer att överleva i samma mån som den har funnit respektive kan finna uttryck i beteenden, inte främst i nya idéer," som en svensk katolik skrev. Kanske gällde det kärleksgärningar, men jag har för mig att det mera avsåg en trogen liturgisk närvaro. Det är i alla fall trenden idag: om man inte duger till att ställa upp som kateketisk apologet i paneldebatter återstår ett upptrappat deltagande i mässan, tidgeärd, ständig sakramental tillbedjan, rosenkransbön etc. Kärleksgärningar? Duger bara om de är förknippade med ett tydligt martyrium. Kritik? Bara om den är hövisk och sker på ett fint språk och inte antyder någon grundläggande kris.

- Även om du motsätter dig "organiserad andlighet", skissar du nu ändå på en form av "organisation", om aldrig så "enkel". Utifrån utgångspunkten att människan tycks ha "inneboende" makt- bekräftelse- och rättvisebehov som aktiveras i aldrig så små grupper, undrar jag hur du tänker dig att dessa behov ska kunna "avaktiveras" i en organisation om aldrig så "enkel" ?


Jag är inte emot organiserad andlighet. Det är naturligt för människor att gå ihop om saker. Det viktiga är att ha ett klart syfte och stadgar som stöder detta samt utifrån stadgarna en vettig arbetsordning. Även om man inte bildar en formell förening måste man uppträda föreningsmässigt, annars går det åt fanders.

Jag delar inte uppfattningen att folkrörelsedemokrati skulle vara mossigt och behöva bytas ut mot ämbete och karisma. Jag tycker att just en kristen gemenskap borde känna en naturlig drift att ligga i framkant när det gäller att skicka varandra på kurser i föreningskunskap jämte gruppsykologi och demokratiskt ledarskap.

- Friska upp vårt minne av "brevet till Mannen."


Det var under Stiftssynoden i Vadstena 1995, den stora samling vid pumpen som biskop Hubertus kallade till. Jag minns den med entusiasm, inte minst för uppkörssträckan. BÄ bad församlingar och andra gemenskaper att fundera på vad som vore viktigt att ta upp. Det som kom in ordnades till frågor i ett nytt utskick som vi svarade på. Processen resulterade i ett underlag för själva synoden, ett underlag som förstås också diskuterades ute i landet.

Själva Synoden var en sammandragning av en bred representation för hela stiftet. Jag deltog som representant för sekularfranciskanerna, men hade också varit med i min församlings samt Justitia et Pax-kommissionens förarbete. Det kändes som om vi gjorde en viktig insats för hela gemenskapen och det var roligt både under och utanför förhandlingarna. Även de ekumeniska observatörerna verkade trivas och hördes förundrade över bristen på dystert gravallvar t o m när vi var oeniga.

Synoden avslutades med en fest. Där framfördes ett spex som några hade förberett. Ett inslag bestod i JP II:s autentiska Brev till Kvinnan, fast justerat så att samma innehåll fick Mannen som adressat. Det blev väldigt kul, inte minst för benediktinbroder Ingmar Simonssons mästerliga uppläsning. Vi låg alla dubbla av skratt. De ekumeniska observatörerna hördes avundsjuka över att vi katoliker kunde skämta på detta vis.

Det är bara tolv år sedan, men känns som hundra. Det har skett ett paradigmskifte. Stiftet, kanske hela RKK, har mist förmågan att skämta om och med sig själv. Nu är det pikar åt världen för hela slanten. Att de klassiska ordnarna alltjämt verkar driva med varandras egenheter tror jag är en synvilla, det är gammal skåpmat som idisslas.

- Kan du berätta lite om innehållet i brevet?


Nja, jag minns inte just något konkret av det. Det var positivt, uppmuntrande, men när det framfördes som ställt till Mannen lät det verkligen som den patriarkala klapp på huvudet det var. Men jag tycker var och en kan bilda sig en egen uppfattning, brevet bör finnas på Vatikansajten. Det kunde faktiskt vara intressant att läsa det på nytt och jämföra med troskongregationens Ratzinger-undertecknade skrivelse till världens biskopar för ett par år sedan, "Om mäns och kvinnors samarbete i kyrka och samhälle", som jag blev ordentligt besviken på.

- Du nämner "paradigmskifte". I Stockholms stift ? I kyrkan i stort ? Kan du närmare beskriva?


Paradigmskifte är kanske en överdrift. Men... jag tänker på något dåvarande kardinal Ratzinger framförde i samtalsboken "Salz der Erde: Christentum und katolische Kirche an der Jahrtausendwende" för några år sedan, att vi möjligen står inför en ny epok i kyrkohistorien där vi helt får ta avsked från tanken på en folkkyrka. Kyrkan kommer att bli mer ett tecken, som senapskornet i bibeln, menade han. I "Kallad till gemenskap – Att förstå kyrkan idag", sid 79, säger han vidare: "Om vid en viss tidpunkt en majoritet skulle uppstå mot kyrkans tro under alla tider, så vore detta ingen majoritet: kyrkans sanna majoritet är diakron, tidsövergripande, och endast om man lyssnar på denna absoluta majoritet förblir man i detta apostoliska ’vi’. " Som jag ser det är han på väg att skaffa sig och få det han vill ha: en trimmad elitkyrka.

Personligen tror jag inte att det blir på något annat sätt med nästa påve. Varför skulle kardinalerna välja en påve som saknar stöd bland säkra stridisar? I Sverige t ex. För toppkatolikerna är KG Hammars "Jag har inte sanningen, jag söker den" ett skämt.

- Du talar högt om mycket sådant som säkert många katoliker går och tänker för sig själva. Vad tror du är anledningen till den "tystnadens kultur" som är så utbredd inom katolska kyrkan och som bla är orsak till att Katolsk Vision tagit "bladet från munnen".


Där det är tyst torde orsaken variera på ämnes- och individnivå samt med kyrkogeografiskt läge, medlemssammansättning och tillgång på diskussionsfora.

Det är dessutom en prioriteringsfråga – dygnet har 24 timmar, punkt. Jag orkar inte lägga något krut på frågan om kvinnliga präster. Frågar man mig om jag tycker att ämbetet ska öppnas för kvinnor så säger jag: ja, allt annat är kristologiskt ologiskt. Men jag lägger inte ner tid på debatten för jag fattar inte varför det överhuvudtaget behövs präster. Och den åsikten ser jag absolut ingen anledning att driva inuti kyrkan eftersom 99 procent av de katoliker som går i kyrkan vill ha status quo med fler sakramentsfunktionärer, i första hand fler präster förstås, i andra hand en amnesti för präster som gift sig och fortfarande är aktiva i församlingsarbete, i tredje hand allmänt dugliga män i den liturgiska gemenskapen. Jamen, så hjälp dem! skulle jag svara Vatikanen om de frågade mig.

Men Vatikanens enda sätt att vara är att gå i försvar. Inför inre opposition och dissenters klappar man med händerna på öronen och låter lalalalala. Är man tillräckligt stor och farlig för de troende får man äran att ovetande bli utsatt för troskongregationens stasifasoner tills en dag man blir kallad till "samtal" eller får en anmärkning i den offentliga brevlådan. Det finns ett passande västerbottniskt ordspråk från tiden för sydliga patroners rovdrift på skogen. Det lyder, i översättning till städad svenska: "Att processa mot storbolagen är som att kissa mot vinden, man får alltihop på sig."

Stockholms katolska stift är en osalig blandning av fromma sårade från världens krig, stridisar från starka katolska kulturer som överlevt sekulär diktatur samt hängivna svenska konvertiter som älskar att kyrkan inte är en demokrati och att tron inte är ett smörgåsbord utan att man måste ta hela paketet eller låta bli. Det finns också kyrkligt distanserade som flytt från världens åsiktsförföljelser, men de föll väl ifrån i samband med genomgången av församlingsregistren.

Dessa grupper är, generellt sett och av olika skäl, inte intresserade av de diskussioner som ändå faktiskt svallar i den världsvida kyrkan. Av resten torde de flesta avstå från att yppa heretiska tankar pga upplevt verbalt underläge eller bekvämlighet eller hänsyn till andras behov av klarhetens trygghet.

I Stockholms katolska stift har det högst mänskliga behovet att utsätta innehållet i den egna ideologiska överbyggnaden för frågor kommit att ses som... ja, onaturligt. Det är alltså bra att Katolsk Vision finns. En märklig sak vid starten av KV var att biskopen reagerade på stört. Normalt ska ju sådana här pip bara tigas ihjäl.

-Utifrån det du nu säger skulle jag, innan vi helt sätter punkt för denna intervju, vilja be dig kommentera det här med katolska kyrkans starka betoning på samvetets överhöghet. Det jag syftar på är å ena sidan uppfordran för den enskilda människan att lyssna på sitt samvete och å andra sidan de ständiga exempel på sanktioner som kyrkan sedan utdelar till de människor som högt uttalar vad samvetet bjuder.
Jag tänker ofta på vad Mark Levengood en gång sade "Om stenkastning vore en olympisk gren skulle kristna ligga bra till för medalj".
"Rättrogna katoliker" utgör nog ett särskilt vinnande lag skulle jag vilja tillägga.


Kyrkan menar alltid det välundervisade samvetets överhöghet, dvs det samvete som tagit del av en gedigen undervisning i kyrkans lära och sedan efter kamp och vånda ändå landar på en annan uppfattning. Detta samvetes överhöghet begränsar sig dessutom till den enskilda individens person, dvs det är OK bara så länge man inte driver sin inställning och värvar anhängare och kräver att läroämbetet ändrar sig, för läroämbetet har ju rätt tills det självt kommer fram till något nytt som det i så fall kommer att hävda att det alltid stått för.

- Berit, jag vill tacka dig för att du ställt upp på den här intervjun på ett så öppenhjärtigt sätt. Det har känts mycket givande. Är det något du nu mot slutet skulle vilja tillägga ?


Ja, att det har varit en fantastisk upplevelse att bli kallad till "utskottsförhör" om försanthållandedelen av tron! Det är mycket få förunnat att bli lyssnade på, och ännu färre blir lyssnade på så länge – utan att bli tillrättavisade eller tröstade eller försäkrade om att de är förstådda eller ombedda att vara tysta för de ängsligas skull. Jag kommer att printa ut protokollet och skicka till dels anhöriga, dels nya bekantskaper som undrar över min bakgrund. Åh, jag skulle önska att fler fick den här hjälpen att betrakta sin andliga historia, och den uppmuntran som ligger i att göra det inför en jämlik person som inte hävdar problemformuleringsprivilegiet och tolkningsföreträde. En ny andlig rörelse, utan konfessionella gränser, skulle kunna vara en där vänner hjälper varandra att få berätta till punkt.

-Tack Berit.

[Gert]

Vänner,

Vill ni diskutera intervjun går det bra under rubriken "Aktuellt", där det finns en särskild underrubrik för detta. Kommentera alltså inte här. Tack!

Gert Gelotte