(O)befogad rädsla?

[Gert]

Vänner,

Den senaste tiden har jag talat om Katolsk Vision med flera personer som på olika sätt har sin försörjning från katolska kyrkan. Jag kan inte nämna deras namn, ni kommer snart att förstå varför.

Det har visat sig tämligen enkelt att i Stockholms katolska stift finna personer med uppdrag i kyrkan som sympatiserar helt eller delvis med vårt manifest. Och som framför allt instämmer i att en öppen diskussion om manifestets frågor är av nöden.
De önskar oss framgång, men vågar inte själva framträda med namn. Skälen de anför är två:
1. De vill inte riskera sina uppdrag och sin möjlighet att innifrån påverka kyrkan.
2. De anser sig bundna av lojalitet till biskopen och kyrkan.

Hos mig väcker detta några frågor:
1. Hur är det möjligt att vuxna mogna män och kvinnor kan bli så kuvade att de är rädda för att offentligt diskutera så elementära frågor som kvinnors rättigheter, för att ta ett enda exempel.
2. Hur kan lojalitet mot något man tycker är fel och orätt tillåtas styra livet?
3. Vad säger denna "rädslans och tystnadens kultur" (citat från en katolsk ordenssyster som vill vara anonym) om kyrkans hälsotillstånd?

Ni som är så rädda, och som läser detta, kan ni inte ta mod till er och, gärna anonymt, förklara för mig/oss varför ni är så lojala mot något ni tycker är fel och vad det är konkret ni är så rädda för? Och, inte minst, vad ni tycker vi skall göra för att bryta denna "rädslans och tystnadens kultur"?

Gert Gelotte