Fundamentalism

[Gert]

Vänner,

När jag var ung katolsk student på 70-talet var katolsk fundamentalism helt okänt för mig. Fundamentalism innebar bibelfundamentalism och var något extrema protestanter hade för sig.
Det är först på senare år, framför allt genom arga motståndare till Katolsk Vision, jag på allvar kommit i kontakt med motsvarande katolska läroämbetesfundamentalism

Att bibelfundamentalismen inte fungerar är uppenbart. Bibeln är helt enkelt inte entydig. Därför blir bibelfundamentalism alltid tolkningsfundamentalism.

Motsvarande katolska fundamentalism utgår inte från bibelord utan från läroämbetets auktoritet. Det kyrkan officiellt lär anses rätt därför att den helige ande leder kyrkan. Och eftersom den helige ande (Gud) inte kan ha fel, kan inte heller kyrkans läroämbete ha fel.

Problemet med läroämbetesfundamentalism är ungefär detsamma som med bibelfundamentalism. Läroämbetet är inte entydigt över tiden. Fel blir stundom ganska snabbt rätt och tvärt om. Precis som bibelfundamentalister gör läroämbetesfundamentalister ett urval. Resultatet blir tolkningsfundamentalism.

Finns det då ingenting som är säkert? Jodå, ganska mycket. Exempelvis skulle vi inte veta någonting om Jesus utan kyrkan. Det räcker ganska långt.

Men varför förefaller fundamentalism vara så lockande? Min gissning är att det egentligen inte har något alls med tro att göra. I stället handlar det om vårt behov av gruppidentitet. Vad tror du?

Gert Gelotte

[Julius]

Gert, kyrkan och dess värderingar och alla kristna som sådana är under attack allt mer, mest av allmän sekularisering och ateism men också av andra religioner som t.ex. islam. Kyrkan har blivit splittrad, både genom samfundssplittring och genom interna strider inom kyrkan mellan olika grupper och ideer. Då är det inte så konstigt om en fundamentalistisk tro på läroämbetets fullkomlighet tränger fram på många håll. En sådan inställning gör det ju både lättare att hålla ihop kyrkan och att försvara den för angrepp utifrån - alla skall ju i så fall i princip tala med samma tunga. Kortsiktigt kan kyrkan vinna på detta. På längre sikt kan det få mera negativa konsekvenser om det leder antingen till att andra grupper än de fundamentalisiska lämnar kyrkan eller leder till en uppdelning i en som den uppfattar sig "elitkristen" grupp och en grupp med övriga.

[Gert]

Julius,

Men är det vår uppgift att försvara kyrkan?

Gert Gelotte

[Julius]

Gert, ja till viss del om vi anser att den verkligen är Guds kyrka. Om vi inte anser det bör vi lämna densamma. Vi kan inte både vara med i den och sedan ta motsåndarnas ståndpunkt som någon slags 5e-kolonnare inom kyrkan. Det innebär inte att man inte kan kritisera brister inom kyrkan. En atmosfär där alla blint följer läroämbetet utan att ifrågasätta någonting blir också farlig. Tittar man historiskt så kan man ju se hur företeelser som vi idag absolut inte skulle kunna förena med kristen tro plötsligt blev etablerade inom kyrkan. Nu fanns ju inte ens teknsika möjligheter till någon debatt på den tiden, men en öppen diskussion om olika saker minskar väl i alla fall risken för sådana misstag, även om man aldrig kan vara helt säker på det.

[Gert]

[Agneta]

Inte för att jag liknar dig Julius vid följande (jag känner inte dig) men det är värt att säga...se det som en jämförelse av andra skickligt mäktiga inom Vatikanen.

Under påsken brukar Jesus från Nazareth av Zeffirelli visas på tv. Där finns det en fullständigt lysande skådespelarinsats av en skådespelare som är den farisée som Judas lämnar pengarna till. Jag tror jag ha spolat om den sekvensen 10 ggr. Översteprästen är trevlig, mycket trevlig. Han är lugn som en bankman. Tillmötesgående och både kunnig som diplomatisk. Med bibehållen värdighet/myndighet lyckas han greppa den arme Judas som förvirrat tror sig göra rätt och får honom att tro att det folket och "kyrkan" vill är just att bli av med denne motståndare/upprorsmakare av den rätta tron. Han dribblar än hit och dit.
Skickligt. Så skickligt att folket ropar "korsfäst-korsfäst" som vore de en enda person.

Det är , nu vid påsk och inför Jesu offerdöd på korset, fullständigt Naturligt att se varför Jesu dog på korset... att han var i fullständig opposition mot synden i världen och i människan. Det kräver oss på mod.
Gud kräver mod.

[Agneta]

Förresten ...Gerts frågor än viktigare

[Julius]

Gert, vilka som kyrkan är ? Ja kyrkan är en organisation för de som vill följa Guds vilja och som tror på Jesus Kristus som sin frälsare. Kyrkans motsåndare är de som hävdar antingen att de inte finns någon Gud alls eller som förnekar Krisus eller de som i och för sig tror att Gud finns men inte vill följa honom, liksom de som följer andra religioner som står i strid med kristendomen och som i vissa fall har som uttalat mål att störta kristendomen (gäller t.ex. vissa muslimska grupper). Till kyrkans motståndare vill jag också räkna de som i och för sig tror att Gud finns men sedan vill underordna honom det som vi själva tänkt ut - som en del säger att "ja Gud och kyrkan kan ju få ha sitt under mässan men några andra frågor skall de inte blanda sig i.

Femtekolonnarna blir i första hand folk med den sistnämnda åsikten: de kanske är med i kyrkan och går i mässan men försöker att förhindra att Guds värderingar och synsätt finns med i det som sker utanför kyrkans portar. De försöker då att omvandla kyrkan till någon slags förening för fina stunder i mässan och i samhällsfrågor gör de ofta gemensam syn med de som mera öppet motarbetar kyrkan och t.ex. vill ha ett samhälle byggt på ateistiska ideer.

Agneta, personer som agerar som översteprästen i fallet du nämnde är också en slags femtekolonnare inom kyrkan fast de inte inser det själva. Det budskap som han står för där står ju i direkt konflikt med Gud, fast han sa sig representera Gud. Om han själv var medveten om detta eller inte kan vi ju inte veta.

[Gert]

Julius,

Nej, Kyrkan är inte en organisation för de som vill följa Guds vilja och som tror på Jesus Kristus som sin frälsare. Kyrkan ÄR de som vill följa Guds vilja och som tror på Jesus Kristus som sin frälsare.

Kyrkan är inte något utanför oss som vi förhåller oss till. Vi ÄR kyrkan.

Därmed blir ditt resonemang om femtekolonnare lite ansträngt. Men som argument är det förstås ett behändigt rep att bunta ihop alla dem som inte är tillräckligt konservativa och auktoritetstroende.

Gert Gelotte

[Agneta]

Och jag blir nog lite hårdare...
Antingen är du så pass ytlig att jag inte fattar att du kan vara kristen eller så driver du med oss. Och bakom anonymitet är man skyddad men ger mig möjligheten att säga just detta.

Det är väl ingen militärt ordernsreglemente och regler du begär? Detta med att kyrkan kan begära att privatlivet granskas... att se in i den enskildes privatliv "ja Gud och kyrkan kan ju få ha sitt under mässan men några andra frågor skall de inte blanda sig i". Var nu hygglig och precisera detta för det återkommer ofta när du skriver. Jag förstår dig inte.

Vad menar du? Pläderar du för ett återinförande av en Inkvisition som inte bara har att se vilka motståndarna är (vad de mumlar om utanför kyrkporten) utan som dessutom ska kika in genom nyckelhålet till människors sängkammare? Följer telefonavlyssning? Dataintrång? Uppkollning av kontaktnät?

Är prästers uppgift en granskande enhet? Jag kanske har missat något och är totalt ute och cyklar i tomma intet eller så hoppas jag att du har en dålig dag och senare förklarar dig bättre. Kristus lever hoppas jag i mig och Kristus lever hoppas jag i Dig... vem är du till att skriva så?

[Julius]

Gert, ja det beror på vad du menar med auktoritetstroende. Om du med termen menar de som erkänner Guds auktoritet i motsats till de som menar att de med sin egen vilja kan fundera ut något bättre och sätta i stället. ja i så fall vill jag helst vara auktoritetstroende. Men om du menar de som glatt inordnar sig i vad som helst bara för att någon person högre upp i organisationen har sagt det så vill jag inte vara det.

Att kyrkan skulle vara vi själva som personer vill jag inte hålla med om. Som ett kollektiv ja, men inte som individer. Om vi nu gick var och en och gjorde allt vad vi själva känner för, utan något inbördes samarbete, skulle vi fortfarande vara Guds kyrka ? Sen beror det ju också på vad du menar med kyrkan - katolska kyrkan eller kyrkan i en vidare och mera abstrakt mening. Om din definition fungerade så skulle det ju inte KUNNA finnas mer än ett samfund per definition, eftersom alla kristna då är kyrkan, så länge som de tror på Jesus Kristus. Katolska kyrkan som organisation erkänner ju övriga kristna endast till viss del. De erkänns som kristna men får t.ex. inte ta kommunion tillsammans med katoliker - ett påbud som just nu ju har inskärpts av den nye påven.

Konservativ ? Ja i vissa frågor men inte i alla. Det finns många frågor där jag tycker att kyrkan behöver reformeras. Men reformeras betyder ju inte att allt är fel och måste kastas ut och ersättas med i princip helt motsatta ståndpunkter i de flesta frågor.

[Charlotte]

Julius,

Jag blir då nyfiken på mer exakt vad du tycker behöver förnyas i kyrkan. Konkreta exempel.

Charlotte

[Julius]

Charlotte, ja det finns mycket som jag tycker bör reformeras. Allt kan jag inte lista här men visst kan du få några exempel:

- ekumeniken. Katolska kyrkan behöver få en klart öppnare inställning till andra samfund och till samarbete med dessa. Attityden att sitta och vänta på att de "skall komma tillbaka" håller inte. Det betyder inte nödvändigtvis att kyrkan måste ändra i sina trossatser, men det måste gå att samarbeta med andra kristna även om det finns skillnader i vissa frågor. Det finns ju dock mycker mera som är gemensamt.
- förhållandet mellan präster och lekfolk. Kyrkans medlemmar måste vara en aktiv del i kyrkan, inte bara passiva åhörare till präster som hamnar på distans till lekfolket.
- beslutsstrukturer. Man kan inte ha demokrati och omröstningar i lärofrågor men i princip allt annat skulle gå att komma fram till på mer demokratisk väg inom kyrkan.
-ordensväsendet. Tendensen idag är mot att de strikta, avskilda, kontemplativa ordnarna går fram på bekostnad av de utåtriktade med social verksamhet. Med hänsyn till behoven av att hjälpa människor i nöd kan detta inte vara en bra utveckling för kyrkan. Som kristna har vi en skyldighet att hjälpa våra medmänniskor.
-mässfirandet. Förslagen från den nye påven om att allt mer återgå till latinet som mässpråk motarbetar det som jag sagt ovan om behovet av ett närmande mellan präster och lekfolk och riskerar att dela upp församligen i ett A och B lag.
-prästerskapet - det har varit alltför många skandaler med pedofilpräster eller präster som på olika sätt visat sig klart olämpliga. Att detta kunnat hända kan nog delvis förklaras med ett alltför avskiljt prästerskap och att man försöker hantera problem som borde handhas av rättsmyndigheter och domstolar som interna kyrkoproblem. Samtidigt finns ett klart behov av bättre arbetsförhållanden för prästerskapet för att motverka den svåra prästbristen. Kanske fler präster som inte är ordensbundna ? Avskaffa celibatkravet ? Det finns flera vägar att gå.

Detta är bara några exempel på sådant som jag tycker bör ses över.

[Charlotte]

Julius,

Om allt detta är vi i princip överens.

Har du några förslag på hur man kan gå till väga rent praktiskt för att detta ska kunna genomföras? Att enbart debattera om det leder ju ingen vart....

Ett par hastiga tankar kring delar av det från min sida...

Vad gäller ekumeniken så ser jag en intressant ljusning i Bjärka Säby och det som händer där - folk från alla håll dras dit och möts i det som är gemensamt. Detsamma gäller kommuniteter som Taizé och Iona.

Däremot kan jag tycka att bl.a. katolska kyrkan officiellt gör för stor sak av skillnaderna när det gäller att samarbeta t.ex. med svenska kyrkan. Meningsskiljaktigheter förstoras upp och blir hinder - Berlinmurar rakt igenom kyrkorna. Och så behöver det inte alls vara om man istället ser till det gemensamma - där man faktiskt kan mötas. Då skulle kanske en del fördomar kunna raseras. Man kan också mötas i utåtriktade saker - miljö- och fredsrörelser, arbete för hemlösa och flyktingar...

Klosterlivets olika former tycker jag inte kan sättas upp mot varann - båda fyller olika uppgifter.

Men där de aktiva ordnarna tappar medlemmar skulle lekfolket successivt kunna ta över - som volontärer - var och en som är konfirmerad borde tilldelas en uppgift - för att visa på vikten av att ta personligt ansvar, göra tron till en del av vardagslivet. Det ökar samtidigt engagemanget, delaktigheten. Och blir inte så betungande som om ett par eldsjälar ska dra hela lasset (så som det ofta är).

Som sagt, bara ett par snabbt nedskrivna tankar...

[Gert]