Det är nyttigt och tankeväckande att för ett ögonblick tänka sig in i de diskussioner som lärjungarna måste ha fört under ljumma nätter i Palestina. Bibeln berättar att de kom från olika områden och hade olika livserfarenheter.
De var ingen likformig grupp troligen förekom livliga meningsutbyten. Ingenstans i Apostlagärningarna
får man en upplevelse av att de är en brigad av liktänkande. De skickas ut för att delge ett kärleksbudskap.
I Kärlekens lov gör Paulus klart att kärleken är det enda eftersträvansvärda och att kärleken allena är det enda som bryter ner det högmod som kan bli följden av att en människa anser sig mer begåvad än någon annan. Mer beläst, mer profetisk eller i värsta fall mer rättfärdig i sin tro. Och en hierarkiska maktstruktur uppstår när kärleken till nästan får ge vika för detta högmod.
Lärjungarna drevs av den heliga kärlekens låga och tiden var inne. När ett debattforum typ Katolsk Vision uppstår mäts denna kärlek. Som så ofta inom kyrkans historia kan röster höjas som retoriskt/akademiskt eller emotionellt uttalar de förfärliga orden ”Vi är de som har den rätta tron men ni har den inte”. Varpå påföljden förr i tiden blev uteslutning eller andra omogna oegentligheter.
Luthers kyrkokritik gjorde den katolska kyrkan så pass nervös att den konstruktiva kritik som Luther framförde om ex. avlatsbrev inte fick sitt berättigade diskussionsforum. Istället för diskussion framstod personkritik och bannlysning vilket var och är ett tragiskt ögonblick för kristenheten. synbart idag med tanke på nattvarden. den dyrbaraste av gåvor.
Lärjungarna drevs av den heliga kärlekens låga och de var inte rädda. Vem är rädd när hon eller han känner sig omsluten av kärleken? När den som älskar mig bär mig på vingar, tunna som papyrusblad och tjocka som klippblock stolt resta över havet, finns det ingen grogrund för rädsla.
Rädslan uppstår när man ifrågasätter kärleken. Hur kärleken ser ut. Dess verkningsgrad. Dess principer. Dess lagar. Och i detta farvatten uppstår frågan om vem som älskar mest eller bäst. Här skiljer vi oss från lärjungarna och blir till de barn som strider om uppmärksamheten från en förälder. Alienation. Syskonrivalitet.
Lärjungarna drevs av den heliga kärlekens låga och hade inte råd att utesluta en enda hungrande själ. Vi lever i en tid som andas undergång. Klimatförändringar, religionskrig och det oerhörda faktum att mannens sperma i västvärlden har halverats gällande kvalité och funktionsduglighet (ett märkligt men adekvat ord i sammanhanget). Vi, Guds barn, behöver växa upp.
Begreppet ”we are the church” är rätt. Kyrkans historia är fylld med gestalter oavsett om de varit giriga påvar eller vanligt kyrkfolk som inte hanterat vår världs sorger och akuta kriser på annat sätt än som små barn som kivas med varandra. Och på grund av rådande prästbrist (i samklang med brist på en stark lekmannadebatt) får ett fåtal ledande präster bära en beundran och ett pseudoföräldraskap. som är otidsenligt. Omodernt.
Jag anser att det inte finns tid idag för alltför många teologiska spetsfyndigheter/frågor. Bara det faktum att Abrahams barn (monoteismen) är på väg att starta allvarliga krig talar för vikten av. sans. Jag ser fram emot den vuxna och kärleksfulla diskussion och debatt som kan uppstå i o m det manifest som nu tagit form.
Agneta Sofiadotter, ekumenisk suf och katolik i Lund
Ett svar till ”Auktoritet”
[…] http://www.katolskvision.se/blog/2005/12/11/auktoritet/ […]