Katolsk Vision

RIP

Till pater Peter Hornung SJ som stilla avled på kvällen den 6 juli 2006 i en ålder av 86 år på Josephinahemmet i Stockholm.

Nedanstående rader har skrivits av hans ordensbroder Teilhard de Chardin SJ

Ur Mässa över världen:

Den som lidelsefullt har älskat Kristus dold i de krafter som får Jorden att tillväxa, honom kommer jorden att som en mor lyfta i sina väldiga armar, och hon kommer att låta honom skåda Guds ansikte.Den som lidelsefullt har älskat Kristus dold i de krafter som får Jorden att dö hän, honom kommer Jorden när hon ger upp att som en mor sluta i sina armar och med henne kommer han att vakna upp i Gud.

(”La Messe sur le monde” Övers Birgitta Trotzig)

Tack för allt. Vila i frid .

Irène

”Äktenskapet ifrågasatt” lyder rubriken på ledaren i senaste numret av den katolska tidskriften Signum där jesuiten och professor em i medicinsk etik Erwin Bischofberger beskriver hur kränkt katolska kyrkan och andra samfund känner sig inför hotet av en eventuell ny äktenskapslagstiftning och underförstått hur onödigt man tycker det hela är.

Det är inte alldeles uppenbart att homosexuella par som redan i dag har lagskyddade rättigheter att skapa en för dem specifik samlevnadsform är diskriminerade

skriver Bischofberger och åberopar och hänvisar till samma budskap som hans överordnade biskop Anders Arborelius med flera gav uttryck för i sitt upprop ”Bevara begreppet äktenskap” i Svenska Dagbladet 22 februari. Biskopen skriver där:

Och redan i dag har partnerskapslagen i princip samma rättsverkan som äktenskapsbalken och de som ingår partnerskap räknas som gifta enligt sitt civilstånd.

Båda dessa uttalanden kan förleda läsaren att tro att partnerskap underförstått är något också godkänt för katoliker. Att protesterna enbart gäller nej till äktenskap. I själva verket är det ju så att katolska kyrkan på inget vis accepterar ens en partnerskapslag för katolska homosexuella. Begreppet ”partnerskap” existerar inte i katolsk kontext eftersom själva företeelsen, det vill säga ”utlevd homosexualitet”, anses som synd. Då synd per definition är mot Guds bud kan ”homosexuell synd” enligt katolskt synsätt aldrig välsignas i någon akt eller sanktioneras i någon mänsklig lag vare sig under namn av partnerskap, samlevnad eller än mindre äktenskap. Homosexuella katoliker påbjuds därför livslångt celibat i enlighet med katolska kyrkans katekes nr 2357–2359:

Homosexuella handlingar i sig själv är felaktiga.

De kan aldrig i något fall godkännas.

Homosexuella personer är kallade till kyskhet. Genom självbehärskningens dygder, som fostrar till inre frihet, ibland med stöd av osjälvisk vänskap och med hjälp av bönen och den sakramentala nåden kan och skall de stegvis och beslutsamt närma sig den kristna fullkomligheten.

När det gäller rättigheter i sex- och samlevnad för hetero- och homosexuella, eller låt oss för tydlighetens skull kalla dem ”vita och svarta”, har man inom katolska kyrkan och andra samfund agerat för att få bibehålla ett ”apartheidsystem”. Sexuellt umgänge är och ska vara tillåtet enbart inom ett äktenskap men att ingå äktenskap ska endast vara tillåtet för ”vita”. Den slutsats som härleds ur detta avslöjar den obönhörliga sanningen: Sexuellt umgänge är under inga omständigheter tillåtet för ”svarta”. Endast för vita. ”Only for white persons”. ”Vita” rekommenderas dock att visa ”respekt, finkänslighet och medlidande” med ”svarta”. Varför hymla om detta och var finns här massmedieindignationen?

Irène Nordgren
Kyrkans Tidning nr 22 1-7 juni 2006

Läs även artikeln Äktenskapet ifrågasatt i Signum av Erwin Bischofberger SJ.

Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.

1Kor. 13

En kritik riktades till Katolsk Vision angående att vi bloggar om än det ena än det andra. Jag vill här bemöta det då jag finner det härligt att vi fritt bloggar om än inte om än det ena än det andra. Och jag vill ta upp ett ämne som många kan tycka är ointressant men som jag finner vara verkligt essentiellt. Låt oss kalla det ” den fria dialogens språkliga demokrati”.

När ordet är fritt är människan fri och i denna frihet kan hon vara klok, dum, olärd, vettig, lärd, spontan, humorbefriad eller en sanslös dåre, etc. Det är, enligt min mening, en fråga om mellanmänsklig och primär demokrati. Att när jag talar får jag vara den jag är.

Demokrati i kristen mening inbegriper det dubbla kärleksbudskapet.

Kyrkan styrs rakt uppifrån och ner via ordrika ofta intellektuella skrifter men framförallt skrifter fyllda med ett för allmänheten (och den oinvigde katoliken) kyrkopolitiskt språk. Och den är för det mesta totalt humorbefriad samt saknar det poetiska språk som ger luft/andrum. I det ordklimatet är det svårt för den människa som inte har just det språket att göra sin röst hörd utan att känna sig missförstådd. I värsta fall förlöjligad. Själv tillhör jag den kategori som ofta känner mig just löjlig.

Vågar inte alla tala uppstår ett icke demokratiskt läge.

Låt oss åter fantisera om hur det skulle vara om kretsen kring Jesus, de tolv lärjungarna, nervöst måste granska sina ord och sina känslor för att Jesus inte skulle utesluta dom som mindre kunniga, mindre aktsamma om lagar och skrifter. Än värre om Kristus sa det bedrövliga orden ”du uttrycker dig oprofessionellt” Ej relevant. Icke adekvat. Okorrekt. Troligen skulle glädjen sjunka och rädslor uppstå. Thomas tvivlaren skulle aldrig bli kallad ”tvivlaren” i det att han med all säkerhet drypt av någonstans och gömt huvudet i sanden i det att han känt att han gjort bort sig. Hemlösa, horor, spetälska… ingen av dem hade vågat tilltala vår Herre. Den poetiska människan skulle bli så blyg att hon gömde sig i mängden bakom de lärde om hon nu inte istället sökte sig tillbaka till de fria berättarna (som fanns i mängder under den tiden).
Som tur är var ordet fritt. Petrus sa dumheter liksom Thomas liksom säkert många fler. Judas reagerade på kvinnan när hon smörjde fötterna på vår Herre och tjöt till. Petrus skar örat soldaten i affekt (inte att ta efter).

Det är sannerligen mina ord roligt att vi här på Katolsk Vision vågar bloggar precis som de vi är. Det vore sannerligen roligt om allas röster kunde höras inom vår kyrka i väst. Kanske katoliker i Latinamerika och tredje världen har något väsentligt at lära oss. Att det är inte farligt att inte göra bort sig, att stava fel, det är inte farligt att inte veta vem Thomas av Aquino är, det är inte farligt att inte allt veta….

Påven Johannes Paulus II var mån om att få till stånd en konstruktiv och för religiös tro fruktbar dialog med världens religiösa ledare under en Fredens dag i Assisi 1986.
Hans ord ”Vi katoliker har inte alltid kommit med fred” blev bevingade och mänskligheten kunde i det ögonblicket dra in ett befriande norrländskt ”schåå” i gommen. I gränslandet mellan myggtät skog och kalfjäll drar vi vandrare in det gåtfulla medvetande och den obändiga vilja som är Gud.

Islam och Buddhism samt en högst privat religiositet ökar i Sverige. Tron sjunger i en andra akt och moskéer och tempel byggs som aldrig förr. Den lilla gudsförgätna orten Fredrika i Västerbotten är ett exempel på denna för vårt land ovanliga företeelse. Med bara några dagars mellanrum kunde man läsa om de västerbottniska samernas seger till den renmark de förfogade över långt innan kristendom fanns och samtidigt läsa om en svart Buddha från Thailand som sattes på plats att skåda över de lapska tassemarkerna. Att vissa frikyrkor bett på berget till Kristus för att bygget skulle gå i stå blev knappt en notis den lokala tidningen. ”De har samma rätt att missionera som vi kristna” blev det goda uttalandet från församlingsprästen vilket i sin tydlighet annonserar samma fredliga tanke som det ovan nämnda av vår förre påve.

Även Benedikt XVI talade i Köln om ”tolerans, respekt, vänskap och fred mellan folk, kulturer och religioner”. I en tid där religioner tycks ledsaga människor i krig och främlingsfientlighet är detta ett gott tecken. Men den inter-religiösa dialogen bör föregås av en mellan-kyrklig ekumenisk dialog och rent logiskt (varför inte ”hygieniskt) bör detta i sin tur föregås av öppna dialoger inom respektive kyrka. Hur kan vi närma oss en dialog med andra kristna kyrkor/religioner när vi inte tillåter en öppen dialog inom vår egen?

Vi kan, som de vandrande guds barn vi trots allt är, söka efter auktoritativa svar präglade av teologi och av katolsk kyrkolära eller/och vi kan öppna våra sinnen för den helige Andes verkan i världen idag. Den helige Ande är inte till för bara katoliker. Det vore blasfemiskt att tro något dylikt. Ja, det vore att förödmjuka Gud. Den helige Ande är inte en ande instängd i en katolsk, muslimsk eller judisk flaska och vi kan när vi talar med varandra om den religiösa Verkligheten låta Gud verka fritt. Vem tog sig rätten att stänga Gud inne? Jag tror att möjligheten finns att Katolsk Vision är en locköppnare.

Det är nyttigt och tankeväckande att för ett ögonblick tänka sig in i de diskussioner som lärjungarna måste ha fört under ljumma nätter i Palestina. Bibeln berättar att de kom från olika områden och hade olika livserfarenheter.

De var ingen likformig grupp troligen förekom livliga meningsutbyten. Ingenstans i Apostlagärningarna
får man en upplevelse av att de är en brigad av liktänkande. De skickas ut för att delge ett kärleksbudskap.

I Kärlekens lov gör Paulus klart att kärleken är det enda eftersträvansvärda och att kärleken allena är det enda som bryter ner det högmod som kan bli följden av att en människa anser sig mer begåvad än någon annan. Mer beläst, mer profetisk eller i värsta fall mer rättfärdig i sin tro. Och en hierarkiska maktstruktur uppstår när kärleken till nästan får ge vika för detta högmod.

Lärjungarna drevs av den heliga kärlekens låga och tiden var inne. När ett debattforum typ Katolsk Vision uppstår mäts denna kärlek. Som så ofta inom kyrkans historia kan röster höjas som retoriskt/akademiskt eller emotionellt uttalar de förfärliga orden ”Vi är de som har den rätta tron men ni har den inte”. Varpå påföljden förr i tiden blev uteslutning eller andra omogna oegentligheter.

Luthers kyrkokritik gjorde den katolska kyrkan så pass nervös att den konstruktiva kritik som Luther framförde om ex. avlatsbrev inte fick sitt berättigade diskussionsforum. Istället för diskussion framstod personkritik och bannlysning vilket var och är ett tragiskt ögonblick för kristenheten. synbart idag med tanke på nattvarden. den dyrbaraste av gåvor.

Lärjungarna drevs av den heliga kärlekens låga och de var inte rädda. Vem är rädd när hon eller han känner sig omsluten av kärleken? När den som älskar mig bär mig på vingar, tunna som papyrusblad och tjocka som klippblock stolt resta över havet, finns det ingen grogrund för rädsla.

Rädslan uppstår när man ifrågasätter kärleken. Hur kärleken ser ut. Dess verkningsgrad. Dess principer. Dess lagar. Och i detta farvatten uppstår frågan om vem som älskar mest eller bäst. Här skiljer vi oss från lärjungarna och blir till de barn som strider om uppmärksamheten från en förälder. Alienation. Syskonrivalitet.

Lärjungarna drevs av den heliga kärlekens låga och hade inte råd att utesluta en enda hungrande själ. Vi lever i en tid som andas undergång. Klimatförändringar, religionskrig och det oerhörda faktum att mannens sperma i västvärlden har halverats gällande kvalité och funktionsduglighet (ett märkligt men adekvat ord i sammanhanget). Vi, Guds barn, behöver växa upp.

Begreppet ”we are the church” är rätt. Kyrkans historia är fylld med gestalter oavsett om de varit giriga påvar eller vanligt kyrkfolk som inte hanterat vår världs sorger och akuta kriser på annat sätt än som små barn som kivas med varandra. Och på grund av rådande prästbrist (i samklang med brist på en stark lekmannadebatt) får ett fåtal ledande präster bära en beundran och ett pseudoföräldraskap. som är otidsenligt. Omodernt.

Jag anser att det inte finns tid idag för alltför många teologiska spetsfyndigheter/frågor. Bara det faktum att Abrahams barn (monoteismen) är på väg att starta allvarliga krig talar för vikten av. sans. Jag ser fram emot den vuxna och kärleksfulla diskussion och debatt som kan uppstå i o m det manifest som nu tagit form.

Agneta Sofiadotter, ekumenisk suf och katolik i Lund

Torbjörn S skriver:

… anti-semitism, anti-gayism, odemokratiska val, höger-extremism, konservativa utnämningar och motstånd mot det samhällets strävan efter full befrielse med saken göra, eller??? Och vad tycker ni om det jag skrev (- PiusXII)??”

Ja, det du skriver har med saken att göra. Ända sedan upplysningen och franska revolutionen har katolska kyrkan varit en antimodern kraft – med många enskilda undantag förstås. Andra Vatikankonciliet var i mångt och mycket ett försök att göra upp med det antimoderna och auktoritära. Hur det går vet vi inte. Förändringsprocessen har bara börjat och just nu är det reaktionen som har initiativet.

Pius XII tycker jag du behandlar orättvist. Han protesterade mot förintelsen och gjorde vad han kunde för att rädda Roms judar. Vad man kan förebrå honom är att han protesterade så lågmält. Protesten var innesluten i en radiosänd predikan och kunde lätt förbises. Men Pius XII var diplomat till yrket och använde sig av sin tids diplomatiska umgängesseder. I efterhand är det lätt att säga att Pius XII viskade när han borde ha vrålat ut sin protest.

Om Pius XII var antisemit eller inte vet jag inte. Men det är viktigt att komma ihåg att antisemitism var ett mindre blodbesudlat ord före förintelsen. Antisemitism, i betydelsen att ha fördomar om judar, var ganska vanligt i det borgerliga Sverige exempelvis. Minns att det var svenska läkare som stoppade judiska läkare från att fly till Sverige. Minns att det var den svenska regeringen, tillsammans med den schweiziska, som krävde att tyska myndigheter stämplade tyska judars pass med ett stort J. Detta för att vi skulle veta vilka som inte skulle släppas in i Sverige.
Bland katoliker var antisemitism vanlig i den bermärkelsen att judarna som folk gjordes ansvariga för avrättningen av Jesus. Därtill fanns det naturligtvis olika grader av vardagsantisemitism även i katolska länder.

Kanske var Pius XII antisemit i denna förkrigsförståelse av ordet. Jag vet inte. Men han var definitivt inte antisemit i den mening vi idag, efter förintelsen, lägger in i ordet.

Vänner!

De flesta, om inte alla, diskussioner i gästboken bottnar i auktoritetsproblemet. Och som de av er som följer med i gästboken märker, har Gud många vaktmästare.
Men auktoritetsproblemet är centralt. Hur samexisterar kyrkans läroämbete med samvetets läroämbete?
I en annan bloggdiskussion tänkte jag mig två axlar i ett koordinatsystem. Då gäller det att placera axlarna rätt. Gör man det är det bara att kolla var linjerna skär varandra och problemet är löst.
Men ju mer jag tänker på denna fråga dessto mer undrar jag om koordinatsystemet är tillämpbart. Kanske måste kyrkans och samvetets läroämbeten samexistera utan att man kan peka på någon punkt där det bara återstår ett läroämbete.
Men om man tänker så tycks tron upplösas i ett dimmoln. För vad vet vi egentligen? De som var ögonvittnet till vår tro är döda sedan 2 000 år.

Alltså: Hur kan kyrkans läroämbete fungera utan att vi ytterst måste ogilltigförklara den enskildes samvete? Eller tvärtom?