Är det ”en klassisk kristen tro” som är den gemensamma nämnaren för framgångsrika kyrkor? Eller är det slutna gemenskaper, fasta normsystem och en auktoritär ledning? Om detta förs en debatt i Kyrkans Tidning. Ett av inläggen kan användas som utgångspunkt för en vidare debatt på denna sida. Länken nedan leder till debatten.
http://www.kyrkanstidning.com/opinion/debatt/2006/debatt48/debatt48_03.asp
Rapport måndag den 27, ett inslag om vuxna människor med Down syndrom.
Människor med detta handikapp blir allt äldre i åldrarna pga att de sjukdomar som ofta medföljer sedan födsel typ hjärtfel kan åtgärdas idag. Liksom att de oftare än vi andra drabbas av demenssjukdomar. Undertexten i inslaget är att de ligger samhället till last. Vi får via tv äran att se en förtjusande liten kvinna med Down syndrom som är 56 år gammal och som är klädd i fin klänning och som berättar om hur det var att vagga ett barn. Jag blir rörd. Hit i programmet är det ok.
Men så kommer den helt vansinniga slutklämmen från en professor som kanske är helt omedveten om hur hans uttalanden skulle klippas och klistras in i slutet av detta reportage.
Han säger:
Jag tror inte vi kommer att se så många med Down syndrom framöver. Genom fosterdiagnostiken kommer de flesta att välja att dessa inte föds. Att graviditeten avslutas.
Min känsla: vilken rutten journalist.
Vilken rutten programchef.
Vilken förfärande okunskap om etik och framförallt vilken vidrig okänslighet inför både kvinnan i reportaget och vi som ser på. För mig som arbetat med barn med olika handikapp och bl.a. Down syndrom i kreativ själavård kan jag bara säga: de är gudasända … för oss till behag!
Jag undrar: kommer några att reagera?
Det är så sant som det är sagt.
Bra diskussionsunderlag här på bloggen är Signum nr 8 2006 artikel ”Efter andra Vatikankonciliet – från kris till klarhet” av Philip Geister SJ.
Låt mig strö några tänkvärda tankar som smakprov:
Konciliets anda var att njuta av den friska luften. Fönstren skulle hållas öppna för den helige Ande. Få tänkte då på alla förkylningar som brukar gå hand i hand med öppna fönster och som snart skulle bryta ut.
Världen” , det som blev ett av de viktigaste begreppen i konciliets tolkningshistoria,blev aldrig definierad av konciliefäderna
Om Opus Dei med särskild eloge till Philip Geister
Men skulle man lägga en checklista bredvid rörelsen skulle den på de flesta punkter uppfylla de kriterier som konciliet hade som önskemål på en modern kyrklig rörelse i världen.
Men vem hade trott att en lekmannarörelse skulle växa fram som inte arbetar för en öppning av kyrkan mot världen utan för en integration av världen i en kyrka med prekonciliära ansiktsdrag?
Om socialt arbete
Evangelisation är inte bara att förkunna evangeliet utan också att praktisera dess sociala budskap.
Moder Teresa har varit ett liknande fenomen som har hjälpt kyrkan att förnya sitt engagement för de fattiga på ett provocerande opolitiskt sätt. Hennes respekt för fattiga och sjuka människors integritet har slagit igenom kraftigare än befrielseteologins mera politiska förändringsarbete och därmed -beroende på teologisk smak-bekräftat eller låst in kyrkan i ett mera traditionellt bemötande av fattigdom.
Här saknade jag lite mer strålkastarljus på orsakerna till varför befrielseteologin ”inte slagit igenom kraftigare” och en distinktion mellanförebyggande fattigdomsarbete och ”bemötande” av befintlig fattigdom och varför kyrkan hittills koncentrerat sig enbart på det senare.
Som medlem i Katolsk Vision blev jag särskilt lycklig att läsa Philip Geisters avslutande ord
Med fyllda fyrtio år blir det ofta dags att skaffa nya glasögon för att förebygga långsynthet. Det må också gälla för kyrkan.
Angående själv-exkommunicering:
Vår biskop samt utrikes biskopar har talat om för oss katoliker att vi bör granska vårt tyckande i vissa frågor (viss fråga) och sas självrannsaka oss själva om det vi tycker är emot den katolska läran/tron. Och om vi kommer fram till att vi inte tycker som katolska kyrkan i vissa frågor (viss fråga) (egentligen ointressant vilka-vilken) bör vi ex. inte ta kommunion.
Är människan en sådan statisk tankevarelse? Kan hon inte skifta över tid (tidslängd ointressant) i misstro resp tro på en av kyrkan given doktrin/regel? Är människan fri till att tänka själv?
Jag anser självklart att det är en mänsklig och kristelig frihet: ATT TÄNKA FRITT.
När kyrkan syndar, för det gör Hon, är det i mina ögon en synd att inte tänka ”vad tänker jag…vad upplever jag…vad känner jag”. Ecclesia ex eukaristi och inte tvärtom. Det är Kristus vi har att rätta oss efter och det gentemot Honom vi syndar i tankar, ord, gärningar och underlåtelser. Gör kyrkan fel, tex som vid pedofilhärvan, är det mitt ansvar att inte falla för underlåtelsens ”tankesynd” och tänka bort det som jag vet är fel. Jag felar mot Herren och inte mot kyrkan om jag underlåter mig att inte tänka om (fundera över) det jag får kännedom om. Det finns många präster och biskopar ute i världen som borde själv-exkommunicera sig själva då de visste att barn för illa men sa inte muck! En underlåtelsens synd i värsta format. Begär kyrkan att den enskilde ska exkommunicera sig själv borde den som sade det och som inte har rent mjöl i påsen sas: göra detsamma!
Vem är det som kastar den första stenen?
Det vore en ljuvlig läkande akt om en lokal präst på ex. Irland valde att ingen fick ta nattvard inklusive han själv om han förstått att de alla visste att ett fel hade begåtts mot ett barn. Be kollektivt om förlåtelse. Offentlig kollektiv bikt!
När kyrkans högsta distansare alltså förordar en typ av själv-exkommunicering tycks det mig som om vansinnet har spridit sig i deras sinnen.
En annan sidotanke: Var börjar synden? Vem är konstant i sin tanke? Vem har rätten att kräva själv-exkommunicering?
Jag säger som jag gör som svar på ett inlägg på bloggen:
Om Kristus sagt till mig ”Du bör exkommunicera dig själv” då hade jag vettskrämd flytt över bergen. Till djuren. Till naturen. Till vanligt hederligt folk som liksom jag har många olika tankar och som är ödmjuka nog till att erkänna det.
Men framförallt hade jag aldrig mer trott på Kärleken.
Vänner,
Katolsk Visions historia är kort, ett knappt år bara, men det finns en förhistoria…
Läs om förhistorien och lite om vad som hänt. Klicka på symbolen för nordiskt möte på vår hemsida och scrolla ner. Där finner du korta sammanfattningar av vad som sas vid Uppsala möte.
Vill du kommentera eller diskutera går det bra här på bloggen.
Det finns många sorters enhet och oenighet i kyrkor och samfund, liksom mellan kyrkor och samfund. Trons enhet respektive oenighet tror jag är den minst problematiska. Svårare är kyrkornas roll som identitetsskapande och identitetsbekräftande grupper. Formuleringar som: Jag är katolik eller jag är pingstvän eller jag är svenskkyrklig handlar om mycket mer än tro. De avslöjar vår historia, vår världsbild, vilka vi är lojala mot och vilka vi ser som motståndare eller till och med som fiender. Genom att säga: Jag är …. talar jag om vems gäng jag tillhör och jag manifesterar det genom mitt sätt att formulera min tro och mitt sätt att leva den. Det är detta som gör trosdialog så svårt. Tro och moral, tro och livsstil är besläktade och förutsätter varandra, utan att för den skull vara samma sak. Men för många är det moralen och livsstilen som definierar tron, ibland helt omedvetet. Det är därför ett ifrågasättande av moral och livsstil kan uppfattas som angrepp på tron. Man fokuserar på trons HUR i stället för på trons ATT. Men man kan vara hur oeniga som helst, nästan, om trons HUR och ändå vara eniga om det väsentliga, om trons ATT.
Efter att bloggen varit öppen snart ett år så är det kanske dags att ”göra resumé”?
Har vi lyssnat på stämningar och mellanord? Exempelvis. Jag drar mig till minnes att det under ekumenik (inlägget à 84 svar) hände sig att det plötsligt (?) blev en öppning i diskussionen men att det snabbt slöts till igen. Jag var en som kanske for ut för hastigt, det blev vad som kan anas vara ett bråk och sedan mjukare och sedan öppnande och därefter slutande.
Märker vi av varandra? Och kanske är det så att vi måste våga fråga oss: hur blir egentligen dialogen om vi inom KV står med våra namn och 99% svarar pseudonymt? Är inte det en pseudodialog med olika förutsättningar speciellt när det gäller öppenhet/slutenhet? Ett i längden ohälsosamt klimat rent psykologiskt (för att inte tala om den kristna).
Varför är det så?
Skulle Kristi lärjungar runt bordet när kvinnan smörjer Mästarens fötter lägga in tyckanden under annat namn?
Men framförallt, kamrater och ni som brukar svara oss: hur har vi talat med varandra under detta år? Och vad kan göras för att om det inte känns bra nog…förbättra dialogen?
Själv har jag lärt mig massor om mina brister och mina bra sidor… och framför allt inhämtat kunskap.
”Du är Petrus
och på denna klippa ska jag bygga min stat,
Vatikanen.
För att så ska ske måste du ta av dig dina fiskarkläder
och lägga dina nät åt sidan.
Du måste lämna Genesarets sjö
och bege dig till Rom
för att där se på kejsaren
och lära dig styra ett rike.
Se på kejsarens palats.
Se på hans kult.
Som ett tecken på dina efterträdares kejserliga värdighet
ska också de ta hans titel Pontifex Maximus.
De ska lära sig makt och kontroll.
Som hjälp därtill kommer de
i sinom tid att få en Inkvisition,
också kallad Troskongregation
och som kommer att fruktas av de många.
Styr ditt rike enväldigt
och låt där kvinnor alltid hålla sig i bakgrunden.
Kom det ihåg som ett av mina viktigaste bud.
Älskar du mig och vill bli mig trogen
håller du detta intill tidens slut”
Irène Nordgren
Nordiskt blev europeiskt
Det skulle ha blivit ett nordiskt möte men blev ett europeiskt när Katolsk Vision den 23 och 24 september i Uppsala inbjöd till två dagars samtal på temat ”Delaktighet och medansvar”.
Huvudtalare var Christian Weisner från tyska ”Wir sind Kirche och Baby Johannessen från norska ”Også vi er Kirken”. Weisner talade om den nu världsvida reformrörelsen i Andra vatikankonciliets anda, Wir sind Kirche/We are Church, samt resonerade kring vad vi möjligen kan förvänta oss under Benedikt XVI:s pontifikat. Johannessen redogjorde i en bred exposé för utvecklingen efter konciliet och sammanfattade de utmaningar katolska kyrkan står inför.
Till detta fogades korta rapporter om tillståndet i de lokala kyrkorna av deltagare från Irland, Finland, Danmark, Norge och Sverige. Ett konkret resultat av konferensen blev ett beslut om att mötas igen. Då i Norge. Deltagarna beslöt också att skicka ut inbjudningar till nationella konferenser. Katolsk Vision räknar med att ha en konferens om året. För mer information kontakta Gert Gelotte på gertgelotte@hotmail.com
Nordic turned European
An intended Nordic conference turned into a European one when Katolsk Vision invited participants to discussions in Uppsala, Sweden, during two days on 23 and 24 September 2006 on the subject ”Participation and co-responsibility”.
Christian Weisner from the German network ”Wir sind Kirche” and Baby Johannessen from the Norwegian organisation ”Også vi er Kirken” were the main speakers. Weisner dealt with the world-wide reform movement Wir sind Kirche/We are Church, which acts in the spirit of the Second Vatican Council, and offered some thoughts on what can be expected during the pontificate of Benedict XVI. Johannessen offered a broad survey of the developments after the Council and summarised the challenges facing the Catholic Church.
In addition, there were short reports on the state of the particular churches from Ireland, Finland, Denmark, Norway and Sweden. The conference yielded the concrete result that it was agreed to reconvene, this time in Norway. The participants resolved to issue invitations to the various national conferences they will organise. Katolsk Vision expects to organise one conference a year. For more information, please contact Mr. Gert Gelotte at gertgelotte@hotmail.com
Vänner.
Vi har ägnat väldigt lite kraft och energi åt ekumenik på den här sidan. Det är en klar brist i en tid då optimismen tryter och läget förefaller djupfryst.
Från katolsk sida blockeras vidare framsteg genom förre påvens försök att förbjuda vidare diskussion om kvinnans tillträde till prästämbetet. En blockering som blivit ännu egendomligare genom Roms reaktioner på biskopsvigningar av kvinnor inom delar av den anglikanska gemenskapen. Av reaktionen att döma ser Rom allvarligare på en biskopsvigning än på en prästvigning. Motiveringen, att biskopsvigning av kvinnor på ett särskilt sätt skadar enheten, är minst sagt krystad.
Hur kommer vi ur denna låsning? Observera att vi diskuterar katolska kyrkans diskriminering av kvinnor på annan plats. Min fråga gäller hur vi kommer vidare i ekumeniken med de förutsättningar som finns just nu? Det vore intressant att få ta del av era synpunkter. Inte minst hoppas jag på inlägg från läsare av denna sida som inte är katoliker. Hur ser ni på läget?
