Vänner,

 John Vikström, ärkebiskop emeritus i Finlands lutherska kyrka, skriver intressant i Teologisk tidskrift 4/2007 med anledning av kvinnoprästdebatten i Finland. Jag citerar:

”När vår kyrka i likhet med andra lutherska kyrkor inte har haft kvinnliga präster under gångna århundraden, har detta alltså inte berott på ämbetssynen. Luther kunde mycket väl tänka sig en kvinna som utövare av predikoämbetet i ett nunnekloster. Orsaken till att kvinnorna har varit uteslutna har alltså inte varit synen på ämbetet utan synen på kvinnan och hennes rätta ställning och roll, inte endast i församlingen utan i samhället överlag. Kvinnans skyldighet att underordna sig mannen och begränsa sig till hemmets privata sfär har uteslutit henne från det offentliga livet och därmed också från predikoämbetet i våra lutherska länder och kyrkor fram till vår tid. Därtill har kvinnan inte heller ansetts ha de nödvändiga förutsättningarna att sköta offentliga ämbeten, däribland predikoämbetet.

Införandet av kvinnliga präster i lutherska kyrkor har sålunda inte inneburit någon ny ämbetssyn utan en ny kvinnosyn. Eller rättare sagt: Det har inneburit att dra de sista konsekvenserna av den förändrade syn på kvinnan och kvinnans ställning inom samhälle och kyrka som småningom hade arbetat sig fram och steg för steg förverkligats inom många lutherska kyrkor under 1900-talet.”

Hela artikeln finns här: http://www.kyrkpressen.fi/content/view/7168/895/

Jag tycker att Vikström sätter fingret på ett antal punkter som är ömma även i vår katolska kyrka.

 Gert Gelotte

Jayne Svenungsson, som är lektor i systematisk teologi vid Teologiska högskolan i Stockholm, skriver i SvD:

Det enhetliga Europa har aldrig funnits
Publicerat: 3 januari 2008, 13:05

Ingress:
KÄTTERSKA TANKAR Återupptäckta dokument och nyare forskning visar att de medeltida katarerna inte fick sina idéer från utomeuropeiska kulturer. Strävan efter att främmandegöra katarerna var ett led i kyrkans försök att konstruera en enhetskultur som aldrig existerat.

Jayne skriver som så ofta kunnigt och medryckande om komplexa fenomen, tackar!

En del teser denna gång känner vi igen från tankar framförda inom Katolsk Vision och av systematiske teologen Werner Jeanrond, numera professor i Glasgow. Det torde aldrig ha funnits en läromässig enhetskultur inom katolska kyrkan. Tron på och livet med Gud medför en större mångfald – gärna i enhet, men ej i enhetlighet.

Vad ser vi för katarer i dag?

Krister Janzon

Några citat ur Jaynes understreckare:

— Men här bör man också inflika att dessa ”heretiker” själva inte såg sig som heretiker i betydelsen läromässiga avvikare. Det är deras teologiska motståndare som definierar dem som avvikare och som för dömer dem som kättare. Dessa skärpta teologiska motsättningar kan ses mot bakgrund av redan nämnda andliga enhetssträvanden vid tiden runt millennieskiftet, där anspråket på apostolisk autenticitet och läromässig renhet motiverade kyrkans skärpta intolerans mot avvikelser. —

— Brenons slutsats är därför att katarerna helt enkelt drog ut trådarna av en dualism som ligger latent i kristendomen själv och som delvis förstärktes genom teologins sammanflätning med platonskt tankegods redan i dess vagga.—

—Denna slutsats kallar till eftertanke av flera skäl. Inte minst utgör den en god påminnelse om att ett idémässigt arv kan tolkas och förvaltas på en rad olika sätt. Redan i fornkyrkan rådde en mångfald av synsätt i fråga om hur man skulle uttyda de vittnesbörd som apostlarna lämnat efter sig. Här fanns inte minst den doketiska syn på Kristus som katarerna senare skulle företräda rikligt represen terad. När de stora koncilierna som fastställer de kristna dogmerna äger rum under 300- och 400-talen är detta sålunda inte uttryck för en ursprunglig enhet eller samsyn. Tvärtom var det den rådande mångfalden i synsätt som föranledde den läromässiga likriktningen.—

Vänner,

 Den hetaste inomkatolska debatten förs ofta i  Kyrkans Tidning. Här är två inlägg om kondomer, HIV och Aids.

Gert Gelotte

Debatt

2007-12-19

Katolska kyrkan diskuterar kondomer

I en kort notis i Kyrkans Tidning,  48/07, intervjuas en företrädare för de kvinnor som överlämnade vykort till vår biskop efter en mässa i St:a Eugenia med kravet att katolska kyrkan ska tillåta att kondom används för att hindra spridningen av hiv. Biskop Anders hade inte fått någon förvarning om att uppvaktningen skulle ske. Något han själv beklagade, eftersom det var svårt att ha ett konstruktivt samtal när överlämnandet skedde med sådan överrumpling.

I notisen nämns att 70 procent av kvinnorna i Zimbabwe är hivsmittade. Av zimbabwierna är 7,7 procent av befolkningen katoliker, om man jämför med Uganda är 45 procent av befolkningen katoliker, och enligt Unaids är 6,7 procent av befolkningen hivsmittad.

I Kenya är 33 procent katoliker, 6,1 procent av kenyanerna har hiv. Någon statistik som visar om katoliker är smittade i högre grad än andra i dessa länder finns inte. Men det är ändå intressant att frekvensen av hiv tycks vara lägre i länder med stor katolsk befolkning.
Av jordens befolkning är cirka 17,5 procent katoliker, men katolska kyrkan står för 25 procent av all vård av dem som drabbats av hiv/aids. Till exempel i Sydafrika där endast 6 procent av befolkningen är katoliker är 29 procent av befolkningen hivsmittad, men katolska kyrkan är efter staten den största förmedlaren av service till de drabbade. Man driver 100 projekt med bland annat hembaserad vård, förebyggande information, barnhem, sjukhus, hospishem. Frågan om kondom diskuteras i katolska kyrkan.
Men att säga att vi inte tar ansvar är lite förmätet.

Maria Hasselgren
pressansvarig
Stockholms katolska stift

Debatt

2008-01-03

Samvetsfråga i väst gäller livet i Afrika

Maria Hasselgren, pressansvarig i Stockholms katolska stift, skriver i Kyrkans Tidning 51/52-07 att det är ”lite förmätet” att säga att katolska kyrkan inte tar ansvar för hiv- och aidskatastrofen. Vi två katoliker i samma stift är glada över att vår kyrka utför ett oerhört omfattande socialt hjälparbete runtom i världen.
Det är sant att katolska kyrkan sent omsider tvingats börja diskutera kondomer sedan aidskatastrofen drabbat världen.

Problemet är att ju svagare ställning kvinnan i ett katolskt samhälle har, desto mer auktoritetsbundet tenderar det samhället att bli när det gäller okritiskt lyssnande på Vatikanens bisarra påståenden om preventivmedel. Manliga celibatärer inom kyrkans patriarkala hierarki bildar, mot bättre vetande, oheliga allianser med män som inte ”har lust” att ta ansvar för att undvika oönskade graviditeter och vars kvinnor inte har det omgivande samhällets stöd att kräva säker sex. Vatikanens makt i tredje världen vilar på auktoritära samhällsstrukturer, dålig utbildning och bristande jämställdhet mellan könen.

Maria Hasselgren beskriver hur afrikanska länder med stor katolsk befolkning har bättre hiv-och aidsstatistik än länder med liten katolsk befolkning. Att ett land har hög andel katoliker och jämförelsevis lägre andel hiv bevisar i sig inget samband. Det finns många andra möjliga förklaringar. Men även om katolsk tro skulle vara ett effektivt skydd mot hiv och aids, vilket vore förträffligt, så är det inte skäl mot att inte även använda andra skydd.

Så varför inte förorda kondomer när sådana nu finns och bevisligen skyddar, både mot oönskade graviditeter och sexuellt överförbara sjukdomar? Katolska kyrkans katekes hävdar att det vore omoraliskt eftersom varje samlag måste vara öppet för nytt liv. Vem har bestämt det och varför? Maria Hasselgren får gärna för oss förklara teologin bakom denna uppfattning som i västvärlden desarmerats till en ”samvetsfråga”, men i tredje världen fortfarande får förödande konsekvenser.

Gert Gelotte
Irène Nordgren

”Och varför är det så viktigt för några att upprätthålla en skillnad som inte gör någon skillnad – utöver att göra skillnad?”

Läs Gert Gelottes krönika i Göteborgsposten om äktenskap enligt äktenskapsbalken kontra registrerat partnerskap.

Irène Nordgren

Vänner,

en mycket intressant debatt om fosterdiagnostik och abort pågår i Svenska Dagbladet. Jag länkar till två inlägg som är särskilt intressanta.

Professor Erwin Bishofberger SJ och vetenskapsjournalisten Sture Gustafson argumenterar mot att så kallat KUB-test blir rutin i mödravården. Med KUB-test kan Downs syndrom upptäckas mycket tidigt i graviditeten.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_675231.svd

Nils Eric Sandberg pekar på en rad logiska luckor i Bishofbergers och Gustafsons argumentation:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_721307.svd

Själv ställer jag mig tre frågor – till att börja med:

Om vi utesluter totalförbud mot abort, vem skall fatta beslutet om inte den berörda kvinnan? Och i så fall på vilka grunder?

Är ett befruktat ägg människa i samma mening som ett fullgånget barn? Ett befruktat ägg innehåller alla förutsättningarna för en individ, men är det samma sak som en individ? Möjligen i filosofisk mening, men i biologisk?

Ett argument mot aborter tidigt i graviditeten är att det graderar människorvärdet. Följdfrågan blir om vi kan gradera människovärdet även i slutet av livet. Men är det inte det vi gör? Äldre får inte samma möjlighet till exempelvis transplantationer som yngre.

Vad tycker ni?

 Gert Gelotte

<!– –>

Vänner,

som ovänner, medståndare och motståndare, sympatisörer som antipatörer, kort sagt alla tillönskas en riktigt God Jul! Och ett Gott Nytt År därtill.

 Katolsk Vision

Irène Nordgren skriver:                                                                                                       

”Författaren och artisten Jonas Gardell har utsetts till hedersdoktor vid den teologiska fakulteten i Lund. 

Utnämningen av Gardell motiveras med att han i många olika sammanhang verkat för folkbildning inom ramen för den teologiska fakultetens område. Särskilt framhåller man hans bok ”Om Gud” där han tar sig an olika gudsbilder i Gamla testamentet. Förutom intresset för bibliska teman har Gardell genomgående i sitt författarskap hanterat existentiella frågor med anknytning till identitet och moraliskt ansvar.

– Genom hela hans författarskap finns ett fokus på marginaliserade människor i utanförskap, som genomsyras av försvar för mänsklig värdighet och mänskliga rättigheter. Få människor kan som han samla människor över generationsgränser och kombinera humor och allvar med en träffsäkerhet som gör honom till en viktig samhällskommentator och kritiker, står det i motiveringen.

– Jag är mycket glad för att vi på detta sätt har lyckats knyta Gardell till vår verksamhet, säger den teologiska fakultetens dekan Fredrik Lindström.” (Lunds Universitet 14 dec 2007)

                                                          ***************

Jonas Gardells bok  ”Om Gud”  kom 2003.

Ur inledningen

”Jag lärde mig att det inte alls var som min mamma hade lärt mig, att Gud älskade mig såsom jag var, utan Gud älskade mig bara under givna , specifika villkor, ja man skulle kunna säga att Gud älskade mig bara om jag var sådan som jag inte var.
Och då var inte saker längre inte så enkla.
Det märkliga är att jag hela tiden känt samma närvaro av samma Gud som när jag var barn. Det har därför känts så obegripligt de gånger som kristna människor ställt sig i vägen för mig när jag gått för att motta nattvarden i kyrkan.
Jo, det har hänt.
Främmande människor har bokstavligen med sina kroppar ställt sig mellan mig och Gud, som om de måste skydda Gud från någon så avskyvärd som jag, och de har stirrat mig i ögonen och skrikit åt mig:
”Gud hatar och förbannar dig!”
”Gud hatar och förbannar dig!”
Kristi kropp är inte för mig utgiven, hans blod är inte för mig utgivet, jag är lämnad utanför hans kärlek-”Gud hatar och förbannar dig!”
Men det stämmer ju inte, det går inte att få ihop med den Gud som mamma i Enebyberg lärde mig om.
Hur får vi ihop det här?”

”Om Gud” är en  personligt skriven bok där Jonas Gardell försöker få ihop Gamla Testamentets  motsägelsefulla Gudsbilder. Hur kan Gud vara samtidigt kärleksfull som blodtörstig och hämndlysten?

”Varje gräns vi sätter för Guds kärlek är vår egen oförmåga till kärlek” sade Jonas Gardell vid en egen presentation av sin bok.

Dåvarande professorn i systematisk teologi vid den fakultet där Gardell nu utnämnts till hedersdoktor, Werner Jeanrond, skrev en recension i Svenska dagbladet i samband med utgivningen av Gardells bok

Gardell behöver Gud

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_86161.svd

Irène Nordgren

Vänner.

 Påven Benedikt XVI har inför världsfredsdagen den 1 januari skrivit om familjen som fredens grundval. Att barn som växer upp i trygghet blir mer harmoniska och förmodligen fredligare torde knappast någon ha något att invända mot.  Men när påven skriver följande kan man undra hur han tänker. Jag citerar;

”whoever, even unknowingly, circumvents the institution of the family undermines peace in the entire community, national and international, since he weakens what is in effect the primary agency of peace. This point merits special reflection: everything that serves to weaken the family based on the marriage of a man and a woman, everything that directly or indirectly stands in the way of its openness to the the responsible acceptance of a new life, everything that obstructs its right to be primarily responsible for the education of its children, constitutes an objective obstacle on the road to peace.”

 Påven skriver alltså att allt som försvagar familjen, baserad på äktenskap mellan en man och en kvinna, och allt som direkt eller indirekt står i vägen för dessa familjers öppenhet för att ta emot nytt liv är ett objektivt hinder på vägen till fred.

Det tycks alltså som om påven anser att homosexuella familjer och preventivmedel är hot mot freden. Några bevis för denna tes lägger Benedikt inte fram och det är väl enklast så.

Varför skulle inte homosexuella vara i stånd att ge barn trygghet? Och är inte överbefolkning och därav fattigdom två av de vanligaste orsakerna till krig?

Påven tycks leva i en värld av teorier.

 Gert Gelotte

Vänner,

 På vårt forum har jag länkat till en artikel om kvinliga katolska präster i den ansedda amerikanska tidningen National Catholic Reporter. Den är mycket saklig och väl värd att läsa oavsett vad man tycker i sak.

Vill ni diskutera artikeln går det bra både här och på Forum. Men enklast är det kanske om vi håller debatten på en plats. Jag föreslår i så fall vårt Forum.

 Gert Gelotte

Irène Nordgren skriver:

Debatt om VIGSEL OCH SAMKÖNADE RELATIONER

pågår för närvarande i Kyrkans Tidning. Prästen Anna Karin Hammar har  i veckans nr (49) bidragit  med artikeln ”Äktenskapets teologi behöver diskuteras”.(Se vårt  Forum  Äktenskap/Samlevnad )

Debatten startade i nr  46 där  Elisabeth Gerle, docent i etik vid Lunds universitet och Forskare vid Svenska kyrkans forskningsenhet, skrev en artikel under rubriken  ”Vigselrätt och glädjen att välsigna kärlek” bla

”Begreppet äktenskap är inte heligt. Kyrkomötet har beslutat att Svenskan kyrkan ska behålla vigselrätten. Vi har fått mera tid att fundera över vad vi tror Gud välsignar. Personligen menar jag att vi har mycket att hämta ur en förnyad reflektion av luthersk teologi och en dynamisk skapelse­tro som betonar Guds fortsatta skapelse.

Äktenskapet har förändrats sen Mose tid. Kvinnan förväntas inte längre vara sin man underdånig. Tack och lov är detta löfte borttaget i vår vigselritual, även om det finns kvar i äldre alternativa versioner, exempelvis i England. Såväl manlig överordning som ensidig inriktning på kvinnans fertilitet har officiellt övergivits. Är det ändå detta striden om vigselrätt och homovigslar egentligen handlar om?”

I nr 47 svarade Lennart Sacrédeus, kyrkomötesombud och ersättare i kyrkostyrelsen och riksdagsman (kd) för Dalarna med en replik ”Varför dra gräns vid tvåsamhet?” bla

”Något barnperspektiv som FN skrivit in – om varje människas rätt till att  så mycket som möjligt få växa upp med sin far och sin mor– ryms ej i en sådan omformulering av vad som konstituerar ett äktenskap. Det fjärde budordet Gud givit sin mänsklighet talar om att hedra sin fader och sin moder, inte om samkönade ”föräldrar”.
Varför sätter förespråkarna för ”könsneutrala äktenskap” gränsen vid tvåsamheten, vid att det måste handla om ett par, och inte tre eller fyra eller fler inblandade? Är inte det ett utestängande av Guds välsignelse till även dem som lever i andra fritt ingångna relationer? Det var ju just ett utestängande ni ville få bort. Varför bygga upp nya staket och gränser – och fördömanden?”

”Ska Svenska kyrkan ha synpunkter på och säga nej till dem som har en sexuell livsstil där man öppet bejakar varandra i polyamorös livsstil? Om kyrkan sätter denna gräns, avråder och säger att det bryter mot Guds tanke på människan, troheten och skapelseordningen, varför dras den just här och inte vid andra samlevnadsformer som är fritt ingångna?”

 Irène Nordgren svarade i nr 48 med nedanstående replik

Varför inte återinföra

slaveri ?

”Varför dra gräns vid tvåsamhet?” skriver Lennart Sacrédeus i Kyrkans Tidning 47/07 i syfte att raljera över ”förespråkare” som pläderar för homosexuellas likaberättigande att ingå äktenskap.Erinrar mig ett samtal med en imam som jag tillfrågade hur månggifte kunde försvaras inom islam. ”Enda skillnaden är att mannen legaliserar sina sexuella relationer i motsats till er krist­na.” Detta som en tankeställare till Lennart Sacrédeus som i sin artikel på ett naivt sätt förenklar och beskriver tillvaron i ett svart och vitt tänkande när det gäller ”barnens rätt att växa upp med trygga ramar där kyrka och samhälle stöder och önskar, fasta och livslånga trogna relationer byggda på offentligt givna löften”.

Frånskilda heterosexuellas vårdnadstvister ”på liv och död” borde ha övertygat Lennart
Sacrédeus om att bara för att föräldrar är heterosexuella och ”givit offentliga löften”, har inte deras barn någon framtida garanti för ”trygga ramar” trots ”kyrkans och samhällets önskan och stöd.”
Och om ett ”offentligt givet löfte” om livslång trohet ökar sannolikheten för dess uppfyllelse, skulle väl detta vara ett bra argument för att homosexuellas barn får samma chans till trygghet som barn till heterosexuella.
När det gäller argumentet att fjärde budet inte talar om ”samkönade föräldrar” utan bara om att hedra ”sin fader och sin moder” är det viktigt att framhålla att Tio Guds bud tillkom i en kontext cirka 1300 år före Kristi födelse, där slavar och slavinnor inte sågs som något onaturligt och där en hustru ansågs som mannens ägodel på samma sätt som hans ”oxe och åsna”.

Varför inte plädera för återinförande av slaveri, blir min undran då jag läser tionde budet utifrån Lennart Sacrédeus bokstavstrogna perspektiv.

Irène Nordgren