Kvinnoprästfrågan sedd utifrån Katolsk Observatör
Läs pressklippet.
Under rubriken Nytt och Noterat i Katolsk Observatör diskuteras bla ”Om bannlysta kvinnopräster” utifrån DN kommentar av påvens dekret om exkommunikation i L’Osservatore Romano nyligen.
Åter och åter igen samma fenomen. Så fort en aktiv och seriös katolsk yrkesteolog kommer fram till andra slutsatser än de officiellt gängse ifrågasätts denne i sin yrkesutövning.
Denna gång gäller det Tom Reese SJ fd chefredaktör för tidskriften America. Den nedlåtande ton i vilken Tom Reese beskrivs säger allt om Katolsk Observatör.
”Pater Tom Reese S.J. citeras (han kallas ”pastor Tom Reese, framstående akademiker”).
Han avgick från redaktörskapet av tidskriften America, en tidskrift som ägs av jesuitorden,
efter år av påtryckningar från Troskongregationen under kardinal Ratzinger.
När denne blev påve så fann Reese det omöjligt att vara kvar. Redan Johannes Paulus II
hade ingripit mot Reese, sedan han föreslagit – bland mycket annat –
att feministernas inklusiva språkbruk skulle införas i kyrkan (Gud tilltalas ”Hon”),
kommunion tillåtas för icke-katoliker och omgifta, celibatreglerna omprövas, gay-präster
måste tillåtas med hänvisning till prästbristen och att äktenskapslagar för homosexuella inte skulle motarbetas.
Han avspisade också katekesen, bland annat tyckte han inte att änglar skulle avhandlas där, men däremot naturvetenskap.
Han emotsatte sig också totalt lärodokumentet Dominum Iesus.”
I texten hänvisas till Tom Reese kommentar i The Tablet 1990 ang Katolska Kyrkans Katekes som ytterligare en anledning som skulle rättfärdiga att denne tvingades avsäga sig sitt chefsskap för America.
Jag vill här passa på att tacka Katolsk Observatör för att återaktualisera en redan på sin tid OUTSTANDING kommentar av Tom Reese ang Katolska Kyrkans Katekes.
Jag vet ingen som skulle kunna uttrycka den absolut BERÄTTIGADE kritiken mot Katekesen på ett bättre sätt änTom Reese SJ. Mitt i prick.
En sak till. Vem på Katolsk Observatör är innovatör till den osanna formuleringen ”Troskongregationen utövar Petri apostoliska makt,” ?
************************************************************
Läser man vidare i Nytt och Noterat hamnar man på rubriken ”Manligt prästämbete – en konspiration?” som är en kommentar på Gert Gelottes artikel ”Klarspråk om kvinnor” i Kyrkans Tidning nr 8.
När Katolsk Observatör enligt egen beskrivning ”lyfter på locket” får läsaren ta del av av bla följande kommentar
”Att viga kvinnor till präster skulle alltså knappast innebära att prästämbetet berikas med något
– det avkönas istället och förlorar därmed en omistlig del av det sakramentala tecknet.”
Så blir plötsligt kvinnoprästfrågan i Katolsk Observatörs tappning synonym med ”tidens väsen” och Augustinus från 400-talet dess KLARGÖRANDE språkrör
”Om dessa frågor kanske vi bara kan säga som Augustinus, när han försöker reflektera över tidens väsen:
Om ingen frågar mig därom, vet jag vad den är. Om jag måste förklara för någon, vet jag inte vad den är.”
Och så mot slutet – den vanliga insomningstabletten – för alla ”sköra katoliker” så att de sover i godan ro :
”Låt oss alltså lugnt lita till den ordning som visat sig överleva alla andra lagar, statsbildningar, konungahus, kejsardömen, ideologier, ideal och tidsfenomen – kyrkans heliga tradition såsom den planterades av Frälsaren själv.”
Vill man hålla sig vaken gäller det alltså att inte svälja Katolsk Observatörs sömnpiller.
// Irène
2 svar till ”Om samvetet”
Gert
Ditt inlägg utmärkt som underlag för en diskussion. Jag har länge, länge undrat över hur alla ”rättrogna” katoliker fungerar när det gäller samvetet och läroämbetets auktoritet.
Hur tänker ”vanliga” katoliker ? Ingen kan ju rå för sina tankar. Hur löser ”vanliga” katoliker en eventuell intressekonflikt mellan de två instanserna ? Jag är jättenyfiken.
// Irène
Javisst, Tablets artikel av Clifford Longley om John Henry Newmans lysande och ganska väl kända syn på kyrkan och samvetet är en utmärkt utgångspunkt för ett samtal. Jag tror däremot att detta engagerar endast ett relativt fåtal katoliker, vare sig vi eller dom kallar sig ”rättrogna” eller inte: Kyrkan och hennes uttalade sakrament, llturgi, böneliv och mystik är väsentligen ett ”gott konsumtionsbehov” som jag efter bästa förmåga tar till mig, jag har varken tid eller lust att ifrågasätta trons formuleringar och kommer kyrkan med för många knäppa detaljpåbud av moralisk eller annan art, så väljer jag att bortse från det. Bara prästen sköter sitt kall och sin uppgifter någorlunda, ger mig sakramenten och kommer hem till min familj någon gång, så är jag nöjd. Gud i vardagslivet är ändå viktigast för mig, och av det blir det inga samvetskonflikter med Kyrkan, däremot med Gud inte så få gånger.
Ja, så ungefär tror jag den ”vanlige” katoliken tänker; kanske någon gång också tänker att det är skönt att min kyrka inte är så spretig i åsikterna som den vanliga protestantiska kyrkan i Sverige, vad menar man där att tron säger, alla förkunnare säger ju olika!
Sålunda skrivet för att visa att jag tror att det sällan blir en intressekonflikt mellan de två instanserna för den ”vanlige” katoliken; denne är nöjd med ”Kyrkans leverans”.
Vilket är synd, då både den ”tjänande makten” och ”sanningen” mår väl av att utmanas. Vi alla är kyrkan.
Krister