We are Church’s engelska nyhetsforum (IMWAC-english) har bidragit med en lång men mycket värdefull granskning av ett frågeformulär /klicka/ som använts i Australien för att bedöma biskopskandidaters lämplighet. Den är inlagd i Katolsk Visions Forum, som är öppet för kommentarer. Först står frågeformuläret, sedan en analys och värdering av de kriterier som ligger under ett sådant utformat frågeformulär.  /Krister Janzon

Kyrkans Tidning har i senaste numret en tankeväckande recension av teologen Ola Sigurdson. Han skriver om boken ”Religious America, Secular Europa? A Theme and Variatons.”, skriven av Peter Berger, Grace David och Effie Fokas. Jag citerar lite ur början av recensionen /klicka/.

”Skillnaden ligger i den roll de kristna kyrkorna spelat historiskt: i Sverige och Europa har majoritetskyrkorna varit så förknippade med staten att nationell identitet och religiös tillhörighet gärna – främst i de nordiska länderna – identifieras även efter statskyrkosystemets fall. I USA har däremot kyrkorna karaktären av frivilligorganisationer verksamma i det civila samhället, och ingen höjer på ögonbrynen för att dessa ställer vissa krav på vad som gäller för medlemskap. I Europa tillhörde man tidigare kyrkan för att man måste, i USA har man i modern tid tillhört kyrkan för att man vill. Olika historier ger anledning till olika religiösa mentaliteter.

 Exemplet är hämtat från boken Religious America, Secular Europe?, skriven av några av de mest namnkunniga samtida religionssociologerna i syfte att undersöka vad som varit ett av religionssociologins mest efterhängsna problem: Vad förklarar den stora skillnaden mellan den offentliga roll som religion spelar i Europa respektive USA, givet att båda är moderna kontinenter? ”

Krister Janzon 

I Svenska Dagbladet idag 21 okt  recenserar Gunnel Vallquist  kardinal Carlo Maria Martinis bok

                                    ”Jerusalemer Nachtgespräche”

  ”Vi fick ingen påve Martini, vi fick inte den kyrka han drömde om. Men hans böcker går ut i miljoner och nu har han givit oss sitt kyrkliga testamente i en bok med den sällsamt suggestiva titeln ”Jerusalemer Nachtgespräche” (Nattliga samtal i Jerusalem), med undertitelsn ”Über das Risiko des Glaubens” ( Om trons risker).”

     ”Den svåraste krisen i katolska kyrkan sedan reformationen utlöstes av Paulus VI : s encyklika ”Humanae Vitae” sommaren 1968, med dess onyanserade och kategoriska förbud mot preventivmedel. Man kan hävda att denna encyklika aldrig blev ”mottagen” av kyrkans stora flertal och därför enligt katolsk teologisk uppfattning inte kan betraktas som kyrkolära.”

”Martini säger inte detta, men han konstaterar att encyklikan har gjort stor skada och kommit många att lämna kyrkan,  som  förlorat sin roll av samtalspartner och lärarinna.”

 Läs hela artikeln

http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/artikel_1916251.svd

// Irène

Ledare & Debatt

Debatt

Kyrkans Tidning: 2008-10-16 06:00

Petrus utnämnde inga kardinaler

KATOLSKA KYRKAN.  När ekumeniken gått i baklås måste varje kyrka först röja den egna bråten. I vår katolska kyrka ges detta för närvarande inte högsta prioritet. Vi sitter fast i maktkoncentration och självtillräcklighet, skriver Irène Nordgren och Gert Gelotte.

Vad som behöver göras i andra kyrkor får avgöras där. Vi menar att verkliga ekumeniska framsteg från katolsk sida förutsätter en omprövning av påvens och Roms maktanspråk. Till en sådan omprövning inbjöd Johannes Paulus II. Under den nye påven Benedictus XVI har utvecklingen gått i motsatt riktning.

Dock sker en hel del under ytan och ibland väldigt nära ytan. I septembernumret av de tyska jesuiternas tidskrift Stimmen der Zeit skriver den amerikanske jesuiten Thomas J Reese en skarpt kritisk artikel mot romersk centralism, inledd med orden: ”När Petrus kom till Rom utnämnde han inte omedelbart kardinaler”.
Att artikeln publiceras i ett så officiellt organ som Stimmen der Zeit visar att dagens katolska kyrka inte helt domineras av bak­åt­strävande konservatism och fundamentalistisk auktoritetstro.
Därmed är artikeln också ett viktigt ekumeniskt inlägg.

Thomas J Reese arbetar på Woodstock Theological Center i Washington. Tidigare var han chefredaktör för jesuiternas veckotidskrift America. Då ofta under press från Troskongregationen, ledd av kardinal Ratzinger, när han tillät en fri diskussion om känsliga ämnen som kvinnliga präster och det obligatoriska celibatet för präster.
I samband med att kardinal Ratzinger valdes till påve 2005 ”valde” Thomas J Reese att avgå från sin post.
Reese beskriver i sin artikel Vatikanens framväxt, från Petrus ankomst till Rom med en brevskrivande assistent som enda hjälp, till dagens anakronistiskt absoluta kungadöme. Alltså tar Reese upp det som så många konservativa katoliker har så svårt att ta till sig – att Vatikanen inte är av evighet.

Tvärtom har kyrkans maktstruktur och förvaltning alltid förändrats med omvärlden. Framväxten av en absolut påvemakt speglar framväxten av en absolut furstemakt i Europa.
Under kyrkans första århundraden valdes biskoparna av folket och prästerskapet. Regionala och nationella koncilier hade stort inflytande. Till Rom vände man sig för att få hjälp att avgöra tvister.
Kyrkans spegling av den politiska omgivningen bröts när de absoluta kungadömena försvann under 1800- och 1900-talet. I stället för att knyta an till kyrkans äldre, mer demokratiska, traditioner valde påvarna att förstärka sina privilegier.

Bakom framväxten av ett allt maktfullkomligare påvedöme skymtar förvisso även goda skäl. Det gällde att försvara kyrkan mot mäktiga furstars krav på inflytande. Men de skälen finns inte längre. Och Reese frågar sig vad kyrkan, för sitt eget bästa, kan lära av vår tids politiska kultur?

I ett sexpunktsprogram argumenterar han för maktdelning och subsidiaritet och föreslår:
•Att Vatikanen omvandlas från furstehov till förvaltning. ”De flesta länder har successivt insett att en kunglig hovstat bestående av kungen och hans adel inte är ett bra regeringssätt.”
•Att biskoparnas lagstiftande roll stärks. ”Varje generation borde anordna åtminstone ett ekumeniskt koncilium”.
•Att de påvliga kongregationerna ersätts av valda kommissioner. ”Så kan Vatikanapparaten övervakas”.
•Att kyrkan får ett självständigt domstolsväsende. ”Troskongregationens hantering av oliktänkande teologer utgör en av kyrkans största skandaler”.
•Att kyrkan återgår till att utse biskopar genom val. Påvens absoluta utnämningsmakt är ett relativt modernt påfund som fått till resultat att ”påven agerar som koncernchef med biskoparna som filialchefer”.
•Att biskopskonferenserna stärks. ”Det som kan lösas lokalt ska lösas lokalt”.

Thomas J Reeses sexpunktprogram skulle, tror vi, förlösa den katolska kyrkan ur en hotande förstening och därmed också öppna helt nya ekumeniska perspektiv.
Hur stora är då möjligheterna, frågar Reese och svarar:
”Som sociolog måste jag medge, nästan obefintliga. Kyrkan i vår tid leds av en grupp män som definierar sig själva och vet att dylika reformer skulle begränsa deras makt. Följaktligen odlar de en rakt motsatt kyrkoteologi. Men som katolsk kristen måste jag fortsätta att hoppas”.
I detta hopp vill vi, som katolska kristna, instämma. Men hopp är inte nog. Ekumeniken behöver mer mod – av fler än Thomas J Reese.

Gert Gelotte
(journalist)

Irène Nordgren
(leg  psykoterapeut)

Lundadominikanen Anders Piltz har i nr 7 av det katolska magasinet Signum publicerat en både lärd och lärorik artikel om naturrätt och kanonisk rätt. Den rekommenderas till läsning. I artikeln kommer Piltz bland annat in på katolska kyrkans sakramentssyn. Han skriver:

”Kyrkan har ingen rätt att ändra sakramentens substans och kan därför inte ersätta bröd och vin i eukaristin med exempelvis ris och öl, även om dessa element vore mer välbekanta i den lokala kulturen. Genom samma princip, att inte ändra ett sakraments substans, kan det inte bli tal om att öppna det vigda ämbetet för kvinnor (”Den heliga vigningen kan giltigt mottagas endast av en döpt man” can. 1024) …”

Piltz använder ordet ”substans” i Aristotelisk mening. Sakramentets substans (väsen) förvandlas, transsubstantieras, på Guds uppdrag genom instiftelseorden respektive vigningen till något nytt. Brödet och vinet blir Kristi kropp. Mannen blir präst. Alla yttre tecken förblir dock vid det gamla. Det går inte att se någon skillnad.Aristoteles (384 – 322 f.Kr) och med honom Thomas av Aquino (ca  1225 -1274) menade att man kan ta bort alla yttre tecken (accidenser), det vi uppfattar med våra sinnen, utan att ett föremåls eller en levande varelses innersta substans förändras. Vid transsubstantiation och vigning förändrar alltså Gud substansen samtidigt som han behåller de gamla accidenserna. Därför kan vi inte se vad som hänt.Transubstantiationen, vad gäller nattvarden, definierades 1079 av biskop Hildebert av Tour och fastslogs som officiell lära vid Fjärde Laterankonciliet 1215.

Jag ser transsubstantiationsläran som ett snillrikt försök att med högmedeltidens vetenskapliga terminologi och föreställningsvärld göra naturvetenskap av trons mysterier. Kanske det snillrikaste någonsin. Men ändå misslyckat. Påståendena går ju inte att verifiera och utgår från en världsuppfattning som sedan länge är passerad. Transsubstantiationsläran för oss inte en millimeter från mysteriet. Men gör det någonting? Det är ju Gud, Jesus, mysterierna vi tror på – inte en viss förklaringsmodell, hur snillrik den än är. Men i så fall är också påståendet att kvinnor inte kan bli präster eftersom mannen är prästvigningens substans ett mycket bräckligt argument. Byggt som det är på en naturvetenskaplig syn som idag har föga mer än idéhistoriskt intresse. 

Gert Gelotte

I dagens Svd beskriver kolumnisten Anna Larsson situationen inom katolska kyrkan vad beträffar preventivmedel och den bristande respekt   påven Benediktus XVI har för FN beslut för 40 år sedan angående  familjeplanering som en MÄNSKLIG RÄTTIGHET. 

” I vårt land där kondomer säljs i vartenda närköp kan det ju verka som ett slag i luften. Men på ett internationellt plan är uttalandet inte lika lätt att vifta bort. ”

”Antalet kvinnor i fattiga länder som dör i barnsäng har knappt ändrats under de senaste två decennierna. En födande kvinna dör varje minut. Över en halv miljon varje år. Och för varje kvinna som dör tillkommer 20 som drabbas av förlossningsskador som orsakar livslångt lidande. I länder som Niger, Tchad och Jemen dör fler än ett av sex barn före sin femte födelsedag och fler än ett av tre barn är undernärda”

Läs hela artikeln

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1860885.svd

 // Irène

*****************************************************************

 I morse intervjuades i radion katolska kyrkans pressansvariga  Maria Hasselgren angående preventivmedel utifrån att den katolska organsationen Pro Choice ordförande John O’Brien är i Stockholm.

Utan att på minsta  sätt uppmärksamma bla familjetragedier och mödradödlighet  i samband med graviditet, förlossning och illegala aborter i tredje världen  talar Maria Hasselgren om att katolska kyrkan ”VÄRNAR OM LIVET”  och därför är emot artificiella preventivmedel.

 // Irène 

”Katolska kyrkan har rätt inställning” 

 Insändardebatt i Dagen

 1/10 skriver Birgitta Gustafsdotter

 ”Nu har det gått 30 år till och frågan om kvinnliga präster har inte tystnat. För mig är det självklart att debatten fortsätter, eftersom en kvinna aldrig har fått en kallelse till präst av Jesus Kristus själv, däremot till lärjungaskap.Sedan 1994 är jag katolik. Jag vill citera katolska kyrkans katekes: ”Endast en döpt man tar emot den heliga vigningen på ett giltigt sätt. Herren Jesus utsåg män för att bilda de tolv apostlarnas kollegium. Kyrkan anser sig bunden av Herrens eget val. Därför är vigning av kvinnor inte möjlig”.I all ”modern” strävan efter ekumenik, tror jag att ämbetsfrågan har en nyckelposition.”

Läs hela inlägget

http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=158305

************************************************************** 

Idag 8/10  svarar Gert Gelotte

”Jesus valde bara män – men också bara judar”

 Varpå Birgitta Gustafsdotter svarar

”Gert Gelotte är katolik som jag, men han tillhör Katolsk Vision, som kritiserar påven, kyrkans lära och vår egen biskop. Det han skriver är bevis nog. ”

 Läs debatten

http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=158577

 // Irène

Publicerad i Dagen 15/10.

Det var på natten Nikodemus kom till Jesus för att ställa de frågor han inte vågade ställa på dagen. Natten är uppriktighetens tid. I skydd av mörkret och tystnaden, vågar vi säga som det är.   

Våren 2008 utkom på Herders förlag i Tyskland en för katolska förhållanden smått sensationell bok ”Jerusalemer Nachtgespräche”  skriven av den kände kardinalen Carlo Maria Martini och hans  medförfattare,  den 62 årige jesuiten Georg Sporschill som arbetar med gatubarn i Östeuropa. 

I motsats till teologer som betraktar principfasthet och traditioner som kyrkans största dygder, och ser förändringar som fega eftergifter för det sekulära samhället, framhåller Martini och Sporschill det stora och modiga i att våga förändring genom att tillstå tidigare misstag.”Se på påven Johannes Paulus II som hjälpte kyrkan till nytt liv i relation till såväl judendom som vetenskap genom sin oförglömliga skuldbekännelse. Den fick stor effekt efter kyrkans långa historia av antisemitism och århundraden efter de orätta fördömandena av Galilei och Darwin.”

Den till åren gamle men till sinnet så unge kardinal Martini var fram till 75 års ålder ärkebiskop i Milano och var tills helt nyligen, vid 81 års ålder, verksam vid påvliga bibelinstitutet i Jerusalem.  Tänkbar som påve – ”pababile”  – har kardinal Martini ständigt varit.  

Med utgångspunkt i de frågor som allra mest upptar ungdomar av idag har dessa båda engagerade jesuiter skrivit en spännande bok om livet, tron och kyrkan.Vad betyder tron för livet?Vilken framtid har unga i kyrkan? Vad behöver ändras för att kristendomen skall ha en framtid? Den sista frågan är, som alla vet, mycket kontroversiell i en tid då katolska kyrkans ledning ängsligt söker framtiden i det förflutna.

Men nattens uppriktighet tar tid. Ofta dröjer det till gryningen innan vi helt slutat använda orden som stötdämpare. Läsaren får således öva sig en smula i tålamod. Men till sist säger Martini och Sporschill vad de tänker.

Att uppmaningar till lydnad inte räcker särskilt långt: ”Egentligen måste varje kristen, som lever med bibeln, finna ett eget svar i de avgörande frågorna”.

Att encyklikan Humanae Vitae orsakat stor skada: “Jag är fast övertygad om att kyrkans ledning kan visa en bättre väg än vad encyklikan Humanae Vitae har lyckats med. Kyrkan skulle återvinna trovärdighet och kompetens.”

Att sista ordet om sexualitet och samlevnad, inklusive homosexualitet, inte är sagt: ”Kyrkan måste arbeta på en ny kultur kring relationer och sexualitet.”

Att varken församlingar utan egen präst eller prästimport löser prästbristen: Prästvigning av gifta män ”måste i varje fall diskuteras”.

Att kvinnans ställning i katolska kyrkan inte är för alltid given: ”Kvinnor som församlingsledare är bibliskt. Jag tänker på Lydia i Filippi och de många kvinnliga medarbetare som ledde Paulus församlingar.”

Martini och Sporschill ser inga hinder mot kvinnliga diakoner: ”I nya testamentet möter vi kvinnliga diakoner. De fanns i fornkyrkan och ända in i medeltiden”.

Sedan väljer de sina ord med stor omsorg. De säger inte ja till kvinnliga präster, men inte heller nej. Budskapet mellan raderna kan nog inte missförstås: ”Vi behöver inte vara olyckliga över att de evangeliska och anglikanska kyrkorna viger kvinnor. I den stora ekumeniska konserten tillför de något väsentligt”

I en tid när Rom försöker möta tidens stora utmaningar med ritualism, språkmystik och exkomuniceringar påminner Maritinis och Sporschills bok om att Gud alltid är större och aldrig får användas som maktens redskap: ”Du kan inte göra Gud till katolik. Gud är bortom våra gränser och avgränsningar”, skriver de.

Gert Gelotte

Irène Nordgren

”Universaliteten i Kristi uppdrag förverkligas inte genom att en viss
partikularkyrka införlivar allt med sig, utan genom att vi låter Guds
rike födas på nytt i olika länder och kulturer.”

Den slutsatsen drar Vineeth Vadakkethala (VV) i en artikel på
sedos.org (resursbank för verksamma in kyrkans mission). Han
konstaterar att även om kyrkan började som judisk, växte den som
kyrkan i Antiokia, kyrkan i Filippi, i Korint, i Galatien, i Rom, i
Syrien och så vidare. Detta grundläggande drag hos kyrkan gick
förlorat med romaniseringen och senare med sättet att missionera
under kolonialtiden. Om kyrkan vill slå rot i Asien. skriver VV,
måste det gå till som i den allra första början. Det kräver att
kyrkan utvecklar en religionsteologi och motsvarande teologier för
inkulturation och dialog. Låt mig inflika att detsamma rimligen borde
gälla om Norden.

Kolonierna har uppnått politisk frihet. Den kulturella och ekonomiska
frigörelsen pågår fortfarande. VV: ”och långsammast går kanske
lokalkyrkornas kulturella befrielse.” I Indien (VV:s konkreta
exempel) försvaras fortfarande den traditionella kyrkan – det vill
säga det syriska eller det romerska.

Om utmaningen till dialog skriver VV: ”Dialog är att försöka förstå
sig själv i den andres kontext.” Dagens kristna tro har att förstå
sig själv i andra levande världsreligioners sammanhang. ”En lyckosam
dialog förutsätter att kristendomen kommer ut ur sitt
överlägsenhetskomplex som säger att den är den mest perfekta
religionen i världen.” VV vill se realistisk ödmjukhet och tuff
självkritik.

VV konstaterar att Andra Vatikankonciliet avlät en utmärkt
observation om sanningen i andra religioner och han personligen
finner att t ex organisationen Missio visar ett stort intresse för
icke-västlig teologi. VV tycker det är hög tid att i Indien övergå
till en ashramliknande prästutbildning med enkel livsföring. Dagens
seminarier i Asien och Afrika slukar väldiga summor från Väst för att
uppfylla Västs ideal av akademiska studier och examina, vilket t ex
kräver enorma bibliotek. Det är bra, skriver VV, men ”nettoresultatet
är fler boklärda präster och ordensmedlemmar än heliga förebilder.
Det indiska idealet, att man lär sig genom att bli, är praktiskt
taget bortglömt på dessa lärosäten”.

Så hurudan är katolska kyrkan i Sverige? Den är perfekt, förstås, och
romersk.

Berit Bylund
————————————

Berit Bylund skriver: 

Vad är det för fel på katolska kyrkans prästutbildning? Den frågan besvarar Isaac Padinjarekuttu (IP) i en artikel på sedos.org (resursbank för verksamma in kyrkans mission).

”Om målet är ett fogligt, lydigt, till synes celibatärt, moraliserande och auktoritärt prästerskap som ska fylla en väsentligen sakramental funktion, då är det inte mycket som behöver ändras. Medan detta kanske gläder ett stort antal biskopar och troende kanske det inte är tillfredsställande för [ett växande antal] utbildade lekpersoner.”

IP har mångårig erfarenhet på lärarsidan och tar sitt Indien som exempel. Han anser att prästen ska formas till andlig ledare i smågrupper mitt bland de människor han ska tjäna, som det faktiskt var i Indien innan Tridentinums seminariemodell påtvingades subkontinenten. (Hans beskrivning för tankarna till det svenska studiecirkelidealets ömsesidighet.)

Han hävdar att den inledande avskärmade formningen skapar en klyfta mellan seminaristerna och världen, och att andra delen, ja resten av livet, blir ett försök att överbrygga den klyftan. Han vill ha lärare som kan förmedla vad det är att vara befriad av evangeliet och han kräver att själva undervisningsprincipen ändras från pedagogisk (för barn) till andragogisk (för vuxna).”Vi är fast under ett förtryckande ok vars kursplan är i hög grad irrelevant,” säger han.

IP.s genomgång av situationen idag kan sammanfattas så här: slarvigt utsedda, illa rustade lärare formar slarvigt antagna kandidater till präster som få har något förtroende för.

Den raka sakligheten är upplyftande och förslagen till åtgärder inspirerande: satsa på mänsklig och emotionell växt; bort med antiintellektualismen; ut med seminaristerna i det verkliga livet – och gör det livet till bön; satsa på lärare som är goda förebilder och som involverar seminaristerna i beslutsprocessen; arbeta i mindre grupper som uppmuntrar öppenhet och icke-aggressiv konfrontation som leder till växande självinsikt.

Artikeln finns på sedos.org, gå till Articles, pdfen ligger överst på engelska listan.

Berit Bylund