Katolsk Vision

Press release          Rome, November 30, 2008

Intervju med advokat Dan Hanqvist av Irène Nordgren

****

Abortdebatter framkallar nästan alltid upprörda känslor. Alla debattörer oavsett ståndpunkt tycks dock vara överens om att förebyggande arbete är av största värde för ett samhälle.

”Respekt är en katolsk rörelse, som arbetar för att främja det mänskliga livets okränkbarhet från konception fram till naturlig död.”

För att ta reda på hur man argumenterar inom organisationen Respekt, som ser som en av sina huvuduppgifter att förebygga abort gick jag in på Respekts hemsida för att läsa.

Under rubriken Etisk analys fastnade jag i nedanstående mening som jag inte kom loss ifrån.

”Med andra ord finns risken att människovärdet blir förhandlingsbart. Denna risk är mer överhängande i länder, såsom Sverige, som är arvtagare till en rättspositivisk tradition, dvs. en tradition som anser att lagen är ett direkt uttryck för folkets vilja och inte en tydning av vad som i sig är rätt och fel.”

http://www.respektlivet.nu/web/manniskansvardighet.aspx

” I sig är rätt och fel”

Det lät märkligt i mina öron. Det lät som att det underförstått finns andra länder som i motsats till Sverige kan detta med att ”tyda vad som i sig är rätt och fel” eller länder där detta sker på ett mer tillfredsställande sätt än uttryck för folkets vilja — nämligen hur då?

Jag ville undersöka Respekts påstående och vände mig därför till en jurist som är katolik men inte anställd inom eller av katolska kyrkan. Jag vände mig till advokat Dan Hanqvist som till vardags arbetar på en av landets större advokatfirmor i Stockholm, men som också skrivit en hel del om Thomas av Aquino, kanonisk rätt och förhållandet mellan lagen och moralen.

– Dan kan du förklara vad Respekt menar med det ovanstående påståendet ?

”Rättspositivism” kan betyda många olika saker, så det är inte helt lätt att avgöra vad Respekt menar – annat än att det skall ses som ett slags skällsord.. Termen kommer från den rättsfilosofiska diskussionen. Inom rättsfilosofin kan man – med en viss förenkling – se en skillnad mellan ”rättspositivism” och ”naturrätt”. ” Som ett minimum betyder ”rättspositivism” att den juridiska rätten vilar på formella grunder – i Sverige främst på Riksdagens lagstiftning, och genom vår demokrati ytterst på folkviljan. I vår konstitution är det folket som är bärare av suveräniteten. Rättspositivismen upprätthåller gränsdragningen mellan rätt (i juridisk mening) och moral. Även ”naturrätt” kan betyda många olika saker. Som minimalt gemensamma drag får nog betraktas att naturrättsliga teorier (a) hävdar att det finns ett nödvändigt samband mellan rätt och moral (det är inte alltid detta samband hävdas vara rättsligt relevant) och (b) anser att moraliska argument måste beaktas vid rättslig argumentation.

Ofta hävdas från det naturrättsliga hållet att rättspositivister skulle mena att allt staten gör skulle vara moraliskt rätt eftersom det skulle vara lagligt (staten stiftar lagar). Så är det naturligtvis inte alls. Det är, kan man säga, rättspositivismen som logiskt gör det möjligt att kritisera den juridiska rätten ur moralisk synvinkel (se min bok Civil olydnad. Om lagen, staten och moralen, Lund 1993). Den danske juristprofessorn Peter Blume säger helt riktigt att ”en afvisning af en naturretlig oppfattelse må forstås som en retsvidenskabeligt betinget afvisning og hverken kan eller bør læses som udtryk for en stillingtagen på andre niveauer, herunder det retspolitiske, til de værdier, der fremføres. Det er således muligt, ovenikøbet med stor ildhu, at tilslutte sig et krav om økologisk balance, bæredygtighed, reel ligestilling mellem kønnene, selvbestemmelseret for særlige folkeslag etc. etc., uden at ens beskrivelse af gældende retlige normer influeres heraf” och att ”det er centralt at fastholde som et teoretisk hovedsynspunkt for retsdogmatikken, at der er korrespondens mellem beskrivelsen af gældende retlige normer og det virkelige retssystem. Disse beskrivelser må være baseret på de objektiverbare retskilder anvendt ud fra en acceptabel juridisk metode. Denne retsdogmatiske beskrivelse er forenlig med analyse af de retlige normers værdimæssige baggrund og med retspolitiske opfattelser baseret på klart fremlagte værdier. En værdimæssig kritik og en deskriptiv beskrivelse er forenlige størrelser”.

Det naturrättsliga synsättet får ofta problem med demokratiska statsordningar. Jag tror att Respekt är inne i ett sådant problem: de verkar mena att det är bättre om det finns något annat kriterium för vad som skall gälla som lag än folkviljan — att det skall finnas någon annan instans som stiftar lag. De här problemen dyker också upp hos Kyrkans läroämbete. I Evangelium vitae sade JPII mycket om förhållandet mellan rätt och moral som jag håller med om. Jag tycker också att den encyklikan är en av JPII:s starkaste och förtjänar att läsas i bred kretsar. Men så säger han (§ 72): ”Lagar som tillåter och främjar abort och eutanasi är inte bara i grund oförenliga med den enskildes bästa utan även det gemensamma bästa, och därför saknar de verklig juridisk kraft”. Det går inte att förstå. Problemet är väl just att de omoraliska lagarna HAR verklig juridisk kraft; annars vore de ju inget problem. Lite senare i samma stycke menar han att ”då en civil lag godkänner abort och eutanasi, upphör den att vara en sann, moraliskt förpliktande civil lag”. Nja, den kan upphöra att vara en ”MORALISKT förpliktande civil lag” (och sådana kan det ju finnas gott om, också i en demokratisk rättstat); men den upphör inte att vara en ”SANN (i betydelsen verklig) civil lag”; det är inte påven som avgör vad som är svensk lag utan de organ som har anförtrotts detta uppdrag i vår konstitution. Det verkar som om JPII här – och många med honom – har en så hög uppfattning om civil lag att den på något sätt alltid måste vara moralisk. Det är naivt och förvirrande. Det är mycket bättre att acceptera att i och för sig giltig civil lag kan vara djupt omoralisk. Som medborgare måste man sedan göra avvägningen om den civila lagen är så djupt omoralisk att det är berättigat att vägra att lyda den. Demokratin är bl.a. ett strukturerat sätt att undanröja lagar som majoriteten menar är omoraliska. Men det är just detta JPII m.fl. inte vill acceptera. I samma encyklika (§ 70) vänder han sig lite föraktfullt mot ”tillfälliga och växlande ’åsiktsmajoriteter’”. Vad han inte riktigt vill gå med på är att demokratin är ett sätt att hantera att olika människor har olika moraliska uppfattningar och att alla inte följer den ”objektiva morallag” (samma ställe) som påvarna anser sig kunna uttolka på ett ofelbart sätt.. I förlängningen på JPII:s kritik av demokratin och hans underkännande av även den civila giltigheten hos demokratiskt stiftade lagar som strider mot påvarnas uppfattning om vad som är moraliskt ligger teokratin. Respekt, liksom JPII, verkar mena att den juridiska rätt som inte stämmer överens med just deras uppfattning om det moraliskt rätta liksom inte är juridisk rätt heller. Detta är en av de stora svagheterna i de naturrättsliga rättsfilosofiska teorierna: närmare besedda kokar de ner till ett krav på att giltig lag skall motsvara den egna moraliska övertygelsen för att alls gälla.

En sådan inställning är inte förenlig med en demokrati och i synnerhet heller inte med en rättstat. Vi vill inte att polis och domare utgår ifrån sina egna moraliska uppfattningar utan ifrån de regler som vi har beslutat i demokratisk ordning. Implicit i denna uppfattning ligger ett förnekande av den svenska folksuveräniteten: det är inte ytterst folket genom sina valda representanter och de konstitutionellt konstituerade organen som avgör av som är gällande rätt i landet utan ytterst påvarna. Det är klart att en sådan inställning lätt ger upphov till djupa konflikter i samhällen där det finns olika moraliska uppfattningar. Demokratin är det historiskt givna – alltså givet som ett resultat av den historiska, konkreta, praktiska erfarenheten – svaret på teokratier och vägran att acceptera moralisk pluralism, företeelser som vi vet leder till förtryck och våldsamma konflikter.

Det naturrättsliga synsättet är också opraktiskt och oanvändbart för en praktiserande jurist. Jag tror att det är lätt att ringakta det skydd som en rättspositivistisk tradition ger oss. Ett väsentlig MORALISKT värde hos en rättsordning är att den är förutsägbar: medborgarna skall veta i förväg vad som förväntas av dem från den offentliga maktens sida och vilka sanktioner som gäller om man inte följer reglerna. Det finns historiska exempel på system där man inte har haft så hög respekt för den formella sidan hos den civila rätten: i Nazityskland dömde man efter ”högre” principer (”gesundes Volksempfinden”, ung. ”folkets sunda känslor”) och i Sovjet i enlighet med ”klasskampens” krav. Praktiserande jurister delar i allmänhet ett slags ”spontan rättspositivism”. För att det skall gå att hantera rättsordningen krävs – med den store svenske juristen Jan Hellners ord – ”en metod som inriktas på lag, lagförarbeten, rättspraxis och annat material vars existens kan påvisas med enkla medel.” Varje yrkesverksam jurist vet mycket väl att det finns både regler och principer i en given rättsordning som såväl principiellt som vid konkret tillämpning kan strida mot både juristens egen och den i samhället förhärskande moralen; detta kan ge anledning till lagstiftning för att bringa rätten i samklang med moralen (det förekommer till och från att Högsta Domstolen i sina domar säger att lagen ger ett oacceptabelt resultat, som HD självt inte kan ändra, men uppmanar Riksdagen att rätta till). David Nehrman – en av de första som skrev om svensk juridik – observerade redan vid början av 1700-talet att ”en Lagklok esomofftast bör på the honom förestälte frågor gifwa annat swar, än en Theologus eller Philosophus. Ther af oförståndige och wrångsinte menniskor sedan tagit sig tilfälle, at tadla och lasta både Lagfarenheten och the Lagkloka. Man bör i slika måhl på ömse sidor bruka försichtighet och noga åtskillia thet, som ingalunda måste blandas.”

Nu skulle man möjligen kunna tro att rättspositivismen förnekar de mänskliga rättigheterna. Så är det dock inte alls. De olika internationella instrumenten som kodifierar de grundläggande mänskliga rättigheterna är exempel på försök att positivisera dessa rättigheter så att de blir rättsligt — och inte bara moraliskt — relevanta. Det är också därför vi har en domstol för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg och en rättighetskatalog i regeringsformen.

Fortsättning av intervjun kommer att ske på Forum / Heta stolen

National Catholic Reporter beskriver  i går 20 november hur den katolska världen börjat vakna när det gäller hotet om exkommunikation som nu hotar Roy Bourgeois.
”Människor har börjat ställa frågor om samvetet och huruvida kyrkan kan tvinga någon att göra våld på sitt samvete. ”

http://ncronline3.org/drupal/?q=node/2600

Ur Katolska kyrkans katekes (KKK)

“1782 Människan har rätt att handla enligt sitt samvete och i frihet för att personligen fatta sina moraliska beslut. “Människan får inte tvingas att handla mot sitt samvete. Men hon får inte heller hindras att handla enligt sitt samvete, framför allt på det religiösa området.” (Vat. II, Dekl. om religionsfriheten Dignitatis humanae, n. 3)”

Verkställs exkommunikationen måste klausul införas i avsnitten i KKK som majestätiskt förkunnar samvetets ÖVERHÖGHET.

Samvetets överhöghet gäller ej

1 Frågor  som rör kvinnliga präster i katolska kyrkan.

2 För katolska yrkespolitiker som har med abortlagstiftning att göra.

// Irène

Vänner,

följande citat känns väldigt aktuellt trots att det skrevs i en annan tid under helt andra förhållanden. Men så är det med profeter. Observera att citatet från Dietrich Bonhoeffer ligger innuti ett annat citat som klargör sammanhanget.

 Gert Gelotte

”Dietrich upprörs i fängelset över det främlingskap som kännetecknar kyrkan mer och mer. Kyrkan drar sig in i sin värld med sina regelverk och sina rutiner. Det är ett rum skiljt från världen och från det vanliga livet. Inne i kyrkans rum passar bara de som följer de uppgjorda föreskrifterna och nöjer sig med det religiösa livet innanför murarna. Men ”att vara kristen innebär inte att vara religiös på ett bestämt sätt, att göra om sig till någonting på grund av en eller nnan metodik (en syndare, en botgörare, ett helgon) utan det innebär att vara människa; Kristus skapar i oss människan, ej en människotyp” (18/7 1944)”

(Martin Lind,  Dietrich Bonhoeffer – Tankar om en 1900-talsmartyr – Cordia 2006)

Vänner,

Troskongregationen i Rom hotar nu den amerikanske präster Roy Bourgeois med exkomunicering för att han offentligen stöder prästvigning av kvinnor samt predikat vid prästvigning av en kvinna. Han har fått 30 dagar på sig att ta avstånd från detta sitt oerhörda brott.

Om hotelsen är mer skamlig än ynklig eller mer ynklig än skamlig kan man fundera länge på. Länken nedan leder till en artikel i National Catholic Reporter samt Roy Bourgeois brev till troskongregationen där han förklarar varför han inte tänker ge vika.

I brevet smular Bourgeois sönder argumenten för kyrkans diskriminering av kvinnor. Sexism är sexism om än i teologiska kåpor.

http://ncronline3.org/drupal/?q=node/2545

Gert Gelotte

Vänner, 

Anna Larssons krönika i SvD om preventivmedel och katolska kyrkan passerade inte obemärkt. Bland andra reagerade Katolskt Magasins chefredaktör Margareta Murray-Nyman skarpt i en ledare.  För skarpt, tycker även en del katoliker. Bland dem Dan Stenborg som skickade in följande genmäle till KM:

”Jag har med stigande förvåning läst ledaren i senaste numret av KM. Exakt vilka siffror hänvisar ni till då ni påstår att många katoliker inte känner igen sig i Anna Larssons artikel?

Jag är katolik och jag – och många med mig – känner mer än väl igen mig i den vanmakt som man känner inför katolska kyrkans agerande.

Menar ni på fullt allvar att man bör skydda invandrade sk ”sköra” katolikers känslor och grupptillhörighet genom att förtiga eller skönmåla fakta kring hur kyrkan agerar med HIV-spridningen i tredje världen – förmodligen en av de största tragedier i vår tid?

Det är både ohederligt och sorgligt. Detta är ingen kyrka jag kan vara stolt över.”

Insändaren refuserades av Margareta Murray-Nyman med motiveringen att den skulle ”försvåra och senarelägga en seriös debatt kring familjeplanering”.

Av Katolskt Magasins redaktionsstatuter framgår att till tidningens ”särskilt angelägna uppgifter hör … att ge plats för konstruktiva samtal i aktuella frågor” samt ”att , i enlighet med god journalistisk sed, granska händelser och förhållanden inom kyrka och samhälle”.

Dan Stenborgs insändare är aktuell, kort, saklig och väl formulerad, spetsig utan att vara plump. Den stämmer väl in på ovan citerade statuter. Jag vill därför ställa följande frågor till Katolskt Magasins chefredaktör Margareta Murray-Nyman samt tidningsstyrelsens ordförande Kjell Blückert.

1. På vilket sätt försvårar och senarelägger Dan Stenborg en seriös debatt kring familjeplanering?

2. När kommer Katolskt Magsin att inleda en seriös debatt kring familjeplanering?

3. Vilka krav kommer Katolskt Magasin att ställa på dem som vill delta i denna debatt?

 Gert Gelotte

Vänner,

oftast tystas abortfrågan ner därför att diskussionen är så svart-vit antingen-eller från såväl abortförespråkare som abortmotståndare. I verkligheten torde de flesta människor känna motvilja mot abort, samtidigt som de vill ha en möjlighet till legal abort för desperata situationer och för att undvika de illegala aborternas komplikationer. Abortdiskussionen behöver verkligen problematiseras – från båda sidor. Ofta saknas till exempel insikten i att den som förespråkar legal abort inte nödvändigtvis försvarar varje abort. Bästa möjliga lag är inte alltid det samma som bästa möjliga moral.

En som från problematiserar abortfrågan från katolsk sida är Jon O’Brien, generalsekreterare för Catholics for Choice. Nyligen invervjuades han i RFSU:s tidskrift Ottar. Här är en länk till intervjun.

www.rfsu.se/det_saknas_politiskt_ledarskap_i_abortfragan.asp

Och här är en länk till Catholics for Choice:

http://www.catholicsforchoice.org/about/default.asp

Läs intervjun och diskutera den gärna här.

Gert Gelotte

PS Läs gärna ett tidigare inlägg /klicka!/ och kommentarer från dec-07 på denna blogg.

”En seger över rasism och över kristen fundamentalism”

politisk kommentar – en historisk dag.

// Irène

Vatikanens representant i FN, äkebiskop Celestino Migliore, höll den
30 oktober ett fömanande tal http://www.zenit.org/article-24130?l=english om den ekonomiska krisen.

Berit Bylund läste nyhetsbyrån
Zenits rapport och såg att talet med vissa justeringar kunde bli ett
utmärkt självkritiskt tal till kyrkan urbi et orbi.

NEW YORK, OCT. 31, 2008 (KV-Nytt).- The current global ecclesial
crisis goes beyond bad economic practices to the realm of ethics and
moral codes, says the Holy See representative at the United Nations.

Archbishop Archie ”Big” Small, permanent observer of the Holy See to
the United Nations, said Thursday before the U.N. General Assembly
that the Holy See agrees that the crisis ”can be attributed to a lack
of a complete and effective regulatory system.”

But the archbishop said the situation was also created by ”widespread
disregard for regulatory and supervisory structures, to say nothing
of the rules of accountability and transparency.”

Subsidiarity

”The hierarchy which rigorously implemented rules at the lower level
were lax in maintaining that same rigor at the higher level,” the
Holy See representative lamented.

”Diocesan institutions which strictly implemented conditionalities
and oversight in the lives of the faithful neglected to do so when
overseeing themselves and their clergy. Now that the latter have
collapsed, the former also have to bear the consequences.”

”Government is the exercise of the virtue of prudence in the
enactment of legislative and executive measures capable of directing
social activity toward the common good,” explained Archbishop Small.

”The principle of subsidiarity,” he added, ”requires that diocesan
bishops in collegiality with the pope ensure solidarity on the
national and global levels and between generations.”

Responsibility

The Holy See representative offered a second observation regarding
the responsibilities of leaders.

”Government is a necessary social activity,” the archbishop began.
”Nonetheless, leaders on all levels are responsible for ensuring that
leading fulfils its proper function in society, connecting the
magisterium to real life.

”If leading is seen merely in terms of trading off theology without
regard for its reasonable use, it fails to be a service to society.
When attempts are made to conceal the real risk that leaders will be
wrong, the faithful are cheated and leaders become actual accomplices
in sin.”

Archbishop Small continued: ”It must not be forgotten that at the
edges of the doctrinal system there are retired persons, small family
businesses, cottage industries and countless employees for whom the
faith is an essential means of support.

”Hierarchical activity needs to be sufficiently transparent so that
individual believers, especially the poor and those least protected,
understand the worldly dimensions of ecclesiastical activity.

”This calls not only for effective measures of oversight by
governments, but also for a high standard of ethical conduct on the
part of ecclesial leaders themselves.”

Lifestyle

The archbishop also encouraged the general public to make more
responsible spiritual choices: ”A lifestyle, and even more a church
model, solely based on increased and uncontrolled control and not on
trust and loving creativity, is spiritually unsustainable.

”It also becomes unsustainable from the standpoint of concern for the
environment and, above all, of human dignity itself, since the
irresponsible consumer of doctrine renounces his own dignity as a
rational creature and also offends the dignity of others.”

In his closing comments, Arcbishop Small called for credible and
authentic lending, and urged the hierarchy to ”invest in people.”

”Once the inevitable […] salvage operations are over, the hierarchy
and the international community should invest themselves in aid to
the poorest populations,” he said.The archbishop added: ”The history
of developed countries also demonstrates that grants for health,
education, housing and other basic services benefiting the weakest
socio-economic levels of society, families and small communities,
ultimately prove to be the most profitable investments, since they
alone ensure the harmonious functioning of society as a whole.”

Katolskt Magasin kommenterar i en ledare i nyutkomna nummer 11 ” Anna Larssons famösa kolumn i Svenska Dagbladet (10/10 2008) ” 

Anna Larssons krönika: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1860885.svd 

Katolskt Magasins ledare: http://www.katolsktmagasin.se/Specialmappar_inte_i_menyen/Manadens_artiklar/Nummer+11+-+ledaren.9UFRrI52.ips

Anna Larsson använder ett grovt språk, som med tanke på ämnet inte är alldeles obefogat, men med effekten att en del läsare upphör att läsa för att i stället låta sig förfäras. Så exempelvis KM:s ledarskribent som påstår följande om Larssons text:

”Den lösning på världens lidande som framförs i kolumnen är kondomer, kondomer och åter kondomer. Kyrkans alternativ är kunskap, kunskap och åter kunskap.”

 Om påståendet i KM vore sant funnes anledning att ta upp en debatt. Men påståendet är inte sant. Det framgår inte på något sätt av Anna Larssons krönika att hon skulle anse att lösningen på världens lidande är kondomer, kondomer och åter kondomer. Och varje katolik vet att kyrkans alternativ till kondomer ingalunda är kunskap, kunskap och åter kunskap. En stor majoritet av Katolsk Magasins läsare har inte tillgång till Svenska Dagbladet. De förs därför bakom ljuset när Katolskt Magasin bär falskt vittnesbörd om Anna Larsson. Detta är inte bara ett kristet moraliskt problem. Det är även ett professionellt pressetiskt övertramp. 

För övrigt står kondomer och kunskap ingalunda i motsats till varandra. Båda behövs i bekämpningen av AIDS. Ett resonemang om detta i nästa ledare av KM vore betydligt intressantare än ett illvrål från någon som tycks ha blivit trampad på en mycket öm tå.
Gert Gelotte

Irène Nordgren