Läs Gert Gelottes artikel
”Vem är terrorist och vem är motståndsman ?”
i veckans nr av Kyrkans Tidning 04/09.
KRIGET I GAZA. Israel måste häva blockaden av Gaza, utrymma Västbanken och erkänna dessa 22 procent av det forna brittiska mandatet Palestina som den självständiga staten Palestina.
Protester mot kriget. Palestinier i staden Ramallah på Västbanken ger uttryck för sin vrede och förtvivlan över anfallet på Gaza.
Foto: Foto: Muhammed Muheisen/ScanpixSmaka på ordet terrorist! Det är ett otäckt ord som beskriver otäcka människor, som vill det onda, som dödar för att döda. Man förhandlar inte med terrorister. Man dödar terrorister eller sätter dem i fängelse. Och eftersom de är terrorister får de alltid skylla sig själva.
Smaka på ordet motståndsman. Det är ett vackert ord som beskriver goda människor, idealister redo att dö för rättvisa och frihet. Det kan hända att motståndsmän dödar, men då är syftet gott. Kring stupade motståndsmän vävs legender. De som överlever och segrar får medaljer och allas vår beundran.
Ordet terrorist är ett mäktigt vapen. Israelerna har lyckats klistra det på den palestinska motståndsrörelsen. Visserligen har en hel del palestinska motståndsmän hjälpt till genom att utöva terrorism, alltså urskillningslöst våld mot civila. Men israeler som gjort samma sak kallas sällan terrorister utan hedras med premiärministerposter och Nobels fredspris.
Smaka på ordet självförsvar. Israels ständigt pågående våld mot palestinierna brukar ursäktas med Israels rätt till självförsvar.
Israel bildades genom ett beslut i FN som bara kan beskrivas som kolonialt. Minst 700 000 palestinier fördrevs från sina hem för att lämna plats åt sionistiska invandrare. Detta var säkert inte FN:s avsikt, men det var ingen slump ”Plan Dalet”, iscensatt av den israeliska ledningen under David Ben Gurion, är väl dokumenterad.
Har inte palestinierna rätt till självförsvar? Är de mindre motståndsmän än norrmän och fransmän under andra världskriget eller för den del de judar som gjorde uppror i Warzawas getto?
Smaka på ordet erkänna, och dess bittra motsats – förneka. Analogt med ordet terrorist, som gör offret fredlöst, ursäktar Israel sin terror mot palestinierna med att Hamas inte erkänner Israel. Palestinierna har då sig själva att skylla. Men är det inte tvärtom märkligt att större delen av den palestinska motståndsrörelsen erkänner Israel?
Orden påverkar oss. Vem vill inte bli erkänd, vem vill bli förnekad? Men problemet är inte att delar av den palestinska motståndsrörelsen inte erkänner Israel. Problemet är att den israeliska staten varken tillåter eller erkänner en palestinsk stat.
Visst pratar israeliska politiker om en tvåstatslösning. Men parallellt med pratet fortgår koloniseringen av västbanken. 11 procent av den palestinska marken har ”hamnat” bakom Israels mur. Sammanlagt 40 procent av palestiniernas land är de facto konfiskerat av israelerna. Den israeliska bosättarbefolkningen på Västbanken är en halv miljon och växer med fem procent varje år.
Betänk då att Palestiniernas Palestina bara är 22 procent av det forna brittiska mandatet Palestina. Israel bakom 1967 års gränser utgör 78 procent. Och låt oss inte glömma att utöver de 78 procenten som utgör Israel, så ockuperar Israel 40 procent av de 22 procent som palestinierna sagt sig acceptera som sin stat.
Smaka på ordet eldupphör. Israelerna säger att det blir eldupphör så fort Hamas slutar skjuta. Det är inte märkligare än att den tyska ockupationsmakten gärna hade infört eldupphör i det ockuperade Frankrike så fort motståndsrörelsen slutat skjuta och accepterat ockupationen. Och Gaza liksom Västbanken är ockuperat område.
Ett eldupphör värt namnet kan inte bara innebära skyldigheter för Hamas. Varför skulle palestinierna acceptera en återgång till status quo där Israel i lugn och ro under internationell tystnad sakta men säkert tuggar i sig vad som är kvar av Palestina?
Den palestinska motståndsrörelsen är mångfasetterad. Hamas tillhör den mera obehagliga delen. Men ska de krafter som vill nå fred och försoning ha en chans att hävda sig måste det finnas någonting som påminner om fred inom synhåll. Någonting för palestinier att leva för. Ett land att bygga, välstånd att vinna.
Vad vore då rimligare än att Israel häver blockaden av Gaza, utrymmer Västbanken samt erkänner dessa 22 procent av det forna brittiska mandatet Palestina som den självständiga staten Palestina?
Ett fritt Palestina är inte sista steget i en fredsprocess. Ett fritt Palestina är första steget. Utan det är ingen fred möjlig. Utan ett fritt Palestina finns det allt färre anledningar för unga palestinier att leva, men desto fler att dö.
Gert Gelotte
journalist
11 svar till ”Pryda pastorer”
Gert
Jag gillade oerhört mycket domprosten Åke Bonniers svar till pastor Stanley Sjöberg. En sådan fantastisk präst !
http://akebonnier.blogspot.com/2009/01/ppet-brev-till-stanley-sjberg.html
// Irène
Vad bra sammanfattat. Att använda just Sjöbergs egna ord: ja, så är det ju. Jesus blir allt det på en och samma gång.
Vari ligger det ”pryda” i att se det heliga vanhelgat? Är det koketteri, prydhet och moralism? Är det inte tvärtom så, att det är flathet, brist på civilkurage, en de mjuka ryggarnas politiska korrekthet, som motiverar dessa ömkansvärda tillskyndare av ”det provocerande” och ”oanständiga”: – Nej, se vi katoliker är inte annorlunda. Vi är svenskar. Säg vad ni vill. Gör vad ni vill. Bra så. Skrapa med foten. Anything goes. Det tyckte redan Pastor Jansson.
Jag instämmer med. Men det är inte bara religion som förytligas och Kristus som utnyttjas utan så även konsten.
Det är tydligen en tidsanda att lyfta fram blasfemiska konstyttringar som Muhammedkarikatyrer och dylika bilder av Kristus. Teater kallas såpoperor och hollywoodstjärnor blir ”gudar” och Musse Pigg pryder korset.
Det finns annat och annan konst och det är viktigt att stödja… framförallt här.
Att tro att man behöver nidbilder bara för att se Herren… ja ursäkta men det tycker jag är en mycket märklig och framförallt ytlig bild av tro och mystik och det gagnar absolut inte nutidsmänniskan med hennes längtan efter mening och sammanhang.
Jag minns för några år sedan när jag såg en konstutställning i Rosengårds centrum/gallerian av konsthögskolestudenter. Tio små rum med samlagsbilder och nakna kroppar i vart rum och däribland någon känga mot islam och slöjbeklädda kvinnor. Utanför gick muslimska kvinnor och barn. Var detta en nödvändig upplysningskonst? Var detta politiskt korrekt? Uttryckte detta en tolerans gentemot människors tro på det som för dem är heligt?
Pryda pastorer? Pryda imamer? Pryd Jesus? Pryd Muhammed? Nå, nu tycker jag vi totalt hamnar i fel ände… av allt!
I ett inlägg på Dagen 12 dec förra året ”Visa respekt inför det gudomliga” skriver pastor Stanley Sjöberg med anledning av hans åsiktsmotsättningar med domprost Åke Bonnier.
”jag förväntar mig att både katolska och lutherska teologer med insikt och auktoritet, vill framträda till den globala och historiska kristendomens försvar.”
http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=161067
Bakgrundsfaktorer ligger i som Gert Gelotte skriver att ”Bonnier frimodigt propagerar för homoäktenskap samt stött en utställning där Jesus framställs med Mussepiggansikte och naken kvinnokropp.”
Jag blir mörkrädd när Stanley Sjöberg med sitt tunnelseende tar sig tolkningsföreträde i att definiera vad som är ”den globala och historiska
kristendomen ” och som talar som hade han ett slags gudomligt mandat att utfärda riksomfattande riktlinjer för vad som passar sig inom konst och kultur.
Gert Gelotte formulerar den obekväma sanningen i ett nötskal.
”Ingen konstnärlig bearbetning, hur provocerande och fantasifull den än är, kan ens komma i närheten av korsfästelsens kränkning av varje värde, mänskligt som gudomligt – av korsets provokation mot all anständighet. Då kan det behövas något oväntat “oanständigt” och provocerande för att vi åter skall se det vi ser men inte ser.”
Jag anser mig som kristen och som varm Jesusanhängare men skulle aldrig i livet kunna delta i en Jesusmanifestation som leds och styrs av en sådan förträfflighetens och prydhetens apostel som Stanley Sjöberg.
// Irène
Anders Persson,
det pryda ligger i att reagera mot att sexualitet används som ett konstnärligt uttrycksmedel.
Konst som vill något mer än att behaga måste per definition provocera, uppröra, engagera, på det ena eller andra sättet, annars är det inte konst utan pladder i bilder.
Och som konstverk betraktat måste väl ändå kurcifixet vara det mest provocerande och blasfemiska man kan tänka sig. Men vi har sett det så länge att vi inte längre ser det. Då kan en bearbetning hjälpa oss att återupptäcka vad det är vi bekänner.
Men att några i stället blir upprörda är oundvikligt och i sin ordning. Ni kan gå och titta på något annat i stället. Ingen tvingar er att se det ni inte vill se.
Agneta,
du uttalar dig om vad som ”absolut inte gagnar nutidsmänniskan med hennes längtan efter mening och sammanhang.” Då vill jag gärna ställa några frågor till dig.
Vem är nudtidsmänniskan?
Vad gagnar nutidsmänniskan?
Vad längtar nutidsmänniskan efter?
Vad är mening för nutidsmänniskan?
Vad är sammanhang för nutidsmänniskan?
Hur har du fått sådan kunskap om ovanstående att du kan avgöra vad som är ytligt samt vad som inte är gagneligt för nämnda nutidsmänniska?
Samt till sist: Bör konst bedömas efter kriteriet om den gagnar något eller någon? Vad betyder i så fall gagnar, eller kanske rättare sagt: vad innebär det att konst är till gagn?
Gert Gelotte
Vi har två olika högst subjektiva synsätt.
Om du Gert behöver provoceras för att se det du inte annars ser så är det ok.
Jag behöver det inte.
Vi representerar olika nutidsmänniskor.
Jag är som katolik glad när konsten förmedlar tro på annat sätt.
Jag är inte ute efter att beskära yttrandefriheten ej heller att sätta handklovor på konsten men jag är definitivt glad när konst idag som har ett översinnligt språk kan och får lyftas fram. Jag talar inte nödvändigtvis om tillrättalagd gulligull religiös konst.
Naturligtvis kan jag inte uttala om nutidsmänniskan, ett ord som kan verka grandiost i dessa sammanhang på vår blogg. Men har inte ni likväl som jag använt er av grandiosa formuleringar? Men även du hävdar att människor behöver vakna upp för att se (ånyo se) via Musse Pigg… hur vet du det? Vilka människor? Nutidsmänniskor?
Min uppfattning är ändå att nutidsmänniskan behöver kyrkan …vad gör vi annars här och vad är vår strävan annars när det gäller just ”katolsk vision”?
Angående gagn.
Svar. javisst hoppas och tror jag på att Gud är verksam genom konsten. Konst Gud till gagn. Tja. Javisst!
Det kan tänkas att vi till viss del inte tycker så helt olika trots allt… eller?
Agneta
Agneta,
Bitvis förstår jag inte ditt inlägg. Vem har ifrågasatt att nutidsmänniskan behöver kyrkan? Inte jag? Vad jag/vi ifrågasätter är hur kyrkan i betydelsen dess ledning är organiserad och utöver sin makt över oss andra. Att kyrkan/vi behöver kyrkan/varandra är väl för övrigt en självklarhet? No man is an island.
Men vad detta har med denna konstdiskussion att göra förstår jag inte alls.
Till saken.
Enklast är väl att vi låter varandra se och ta intryck av den konst var och en väljer att se. Problem uppstår först när pryda pastorer och andra inte kan låta bli att titta för att bli förfärade och sedan har synpunkter på att andra tittar utan att bli förfärade.
Hur jag vet vilka som behöver Musse Pigg på korset? Det vet jag inte och det har jag aldrig hävdat att jag vet. Jag bryr mig inte det minsta om vilken konst andra människor behöver eller föredrar. Jag tycker bara att moraliserande synpunkter på hur livets mysterier får uttryckas i konst är tröttsamma.
Gert Gelotte
Gert,
Du frågar mig en massa frågor.
”Vad är mening för nutidsmänniska”
”Vad är sammanhang”
Jag svarar vad jag tror om du inte förstår det så är det inte mitt problem.
Försök själv att se vad du skriver och frågar mig. Och why…
Du hävdade eller antog att Mussepiggkonst är viktigt ”för att åter se”. Moraliserande?
Däremot förstår jag mer och mer att jag bör svara på andra än dig och Irene eftersom jag
tycker att ni är något av Bloggens poliser och det verkar som om ni vill styra allt här. Tonen mot mig som tycker annorlunda är otrevlig. Som vore jag en avfälling…suck!!!
Så vad då med en demokratisk blogg? Att det finns en grupp Katolsk Vision syns dåligt här och om man dristar sig till att vilja tycka annorlunda än er så verkar det som om ni mobiliserar er och andra för att kväva en annan (ex min) röst.
Jag har inte uppfattat att Katolsk Visions blogg skulle vara annat än en allmän blogg och inte en blogg för journalister eller aspiranter för journalism. Det var det som var det fina med tanken från början… att ett levande och fritt Forum startades…framförallt med olika röster. Olika.
Ni kan ta bort mitt namn ur gruppen/grupper eftersom jag inte anser att den är intressant längre då ansiktet utåt (bloggen) blir så styrd. Likaså kan ni ta bort mitt namn från skribenter och om ni inte har andra att sätta in så blir det du, Irene och Krister kvar.
Krister eller du själv kan härmed radera mitt namn.
Om detta raderas eller refuseras, det jag nu skriver så får det stå för er och hur ni ser på demokrati. Jag fortsätter att skriva här. Och jag är för flera av manifestets tankar om reformer.
Tyvärr måste jag säga att detta är en av historiens omtagningar när det gäller politik och grupp/ledarskap. I slutändan blir det alltid mer en fråga om makt istället för att låta andra tänka fritt och tala fritt och analysera fritt. Ledarskapet kan ta till olika metoder för att kväva den fria debatten och sedan får man vara proffs eller ej när det gäller journalistik …det är inte det viktiga.
Bästa Agneta,
Gert och Irène är inga poliser på bloggen. Inte jag heller, endast administrator.
Vi fyra är skribenter, som kan publicera inlägg från alla och envar, men bloggen ägs moraliskt
av gruppen Katolsk Vision
Min åsikt är att övertolkningar görs ständigt, och ibland överreaktioner mot varandra när det gäller
netikett. Det bör vi leva med, och mer se till våra goda avsikterna – men undvika att fråga ut varandra, som om vi var dåliga barn – vuxna. Annars tycker jag inte att bloggen är platsen att delge varandra i KV vad vi tycker om varandras stil. Det tar vi upp i mejl inom gruppen.
Och har ju så gjort. När vi tycker olika i sakfrågor är det däremot gärna en offentlig angelägenhet, efter vars och ens läggning och förmåga. T ex Gerts senaste svar till dig, när han svarar dig på att du i tidigare brev verkar ifrågasätta att han tycker att kyrkan är viktig? Som den är för hela KV, annars skulle vi inte vilja förbättra och reformera i viktiga ordningsfrågor, som du också nämner om vårt manifest.
Jag håller inte med dig om att det i slutändan alltid mer blir en fråga om makt istället för att låta varandra tänka och tala fritt.
Med bästa hälsningar, Krister
Det må vara svårt att fastställa vad som är konst. Över tiden har uppfattningarna växlat. I det samtida Sverige hänvisas inte sällan till den tanketomma frasen att konstens uppgift är att ”provocera”. Som om konstnärer inte vore annat än små barn i trotsåldern eller egensinniga och självrefererande tonåringar med mild autism, ovetande och ointresserade av den samhälleliga, historiska och kulturella kontext inom vilken de lever och verkar.
Ett sånt hjärtskriande självunderkännande denna ofta uttryckta affekterade skräpattityd är för envar konstkritiker och konstnär som omfattar den – eller för den föregivet kristne, som i själva verket genom sin hållningslösa flathet underkänner sin övertygelse. Hånet och vanhelgandet hälsas som välkomna bidrag till en fördjupad diskussion om trons innebörd, i stället för att beskrivas som den rena illviljans eller i bästa fall den generande okunskapens verk de är.
Varför alls hålla sig med värderingar som närmare besett inte kan upphöjas till allmän lag? Det är ju själva den oavvisliga poängen med att inta en ståndpunkt av existentiell art, att omfatta en värdering eller ett system av normer, att dessa prövats och befunnits vara av sådan halt att om de vunne allmän spridning de skulle bidra till ökad sinnesfrid och samhällsfred. Men en sådan, mognare, livs- och samhällssyn, lyser med sin sorgliga frånvaro i till exempel Gert Gelottes torftiga inlägg. Vi äger förvisso inte själva alltid sanningen, även om vi söker den, men det kan knappast vara skäl nog att underlåta att resa invändningar mot det som är oss förhatligt, särskilt om vi finner det vi helgar bli förtrampat av någon av våra grundlagsfästa fri- och rättigheters lättsinniga fripassagerare och dess omdömeslösa tillskyndare.
Exakt vilken kvalitet och substans, vilket innehåll, äger den här diskuterade och provocerande handlingen som ”argument” i en kvalificerad diskussion om religionen, tron, samhället, offentligheten och demokratin? Ingen alls, naturligtvis. Gert Gelotte framför den raffinerade synpunkten, att de som inte vill se konst som de ogillar kan låta bli att titta. Det är väsenskilt i sak, och jag tillvitar ingalunda Gert Gelotte sådana ståndpunkter, men i princip är hans logik densamma blundandets logik som den för lidandet likgiltige tillämpar, enär han finner andras lidande ointressant eller olustigt – eller just likgiltigt.
Det är just när det offentliga rummet, därtill bekostat med offentliga medel ”smyckas” med illviljans patologiska manifestationer, som den kristne bör protestera, inte se detta som en utgångspunkt för ett allvarligt samtal om Kristus Konungens gudomliga mission.
Jag vill avslutningsvis lämna ett kvalificerat lästips till alla de till namnet toleranta kristna, som aningslöst trampar vidare i den samtida nihilismens vid det här laget välplöjda fåror och till vilka Gert Gelotte till synes utan närmare reflektion sällar sig:
Kritik av den negativa uppbyggligheten, av Fredrik Stjernfelt och Sören Ulrik Thomsen, bokförlaget Ruin 2007.
Anders Person