Katolsk Vision

Biskop Anders predikar vid invigningen av Enhetens kyrka 20 juli

http://www.enhetenskyrka.se/index.php?option=com_content&view=category&layout=blog&id=26&Itemid=83

http://www.katolskakyrkan.se/1/1.0.1.0/357/1/?item=art_art-s1/610

Bengt du skriver

”Länge har vi kristna som delar väsentligt samma teologiska syn på Eukaristin längtat efter nattvardsgemenskap och tänkt att tiden borde vara mogen för det. Vi har ju redan dopgemenskap mellan alla de kristna samfunden.”

Så sant

http://bengtmalmgren.wordpress.com/2012/08/01/enhetens-kyrka-framtida-ekumeniskt-pilgrimscenter/

Så många olika hinder har utpekats på vägen.  Som född katolik är jag uppvuxen med eviga  trätor om vem som har och inte har apostolisk succession. Eller  bara de ortodoxa erkände påven så skulle allt bli bra.   Omöjligheten att ha sakramentsgemenskap  med kyrkor och samfund som har annan nattvardsteologi än romersk-katolska kyrkan  har också varit ett stående trätoämne så långt tillbaka jag kan minnas.

Frågan om kvinnliga ämbetsbärare började dock successivt  lösa  ALLA de ovanstående hindren.  För eller emot kvinnors likaberättigande till prästyrket  har sedan ett halvsekel varit  det nya trätoämnet som  sakta men säkert medfört   nya tvärkyrkliga förbindelser.

Och SIMSALABIM   –   frågan om homosexuellas likaberättigande har  som i ett trollslag  befäst  de nya tvärkyrkliga förbindelserna och skapat en helt ny tvärkyrklig ENHET som nu manifesteras i den nynvigda Enhetens kyrka.

Enhetens kyrka  är ett synligt tecken på vår tids nya kristna sprickbildning.

Borta är all diskussion om apostolisk succession och  inte ens ett nekande att erkänna  påven och Mariadogmer utgör hinder för romersk-katolske biskop Anders att samverka  med Livets Ord och Nordisk Katolska kyrkan  i etablerandet av Enhetens kyrka som i sin programförklaring på Antoniusdagen 2008 betonar att  ” Kloster och kommuniteter är ett allmänkyrkligt alternativ till sekterism och separatism.”

Jag upprepar vad jag skrivit i tidigare blogg

Men namnen på undertecknarna från  appellen Antoniusdagen 2008 talar sitt eget språk.  Sällan har jag i samtidens Sverige sett tydligare tecken på ”sekterism och separatism”  än när jag läser de 17 undertecknarnas namn.  Samtliga MÄN förutom Berit Simonsson,  som dock har självaste broder Caesarius (husfar på Östanbäck) som inspirerande ”handledare ”  i sin roll som ”inspiratör OAS – rörelsen.”

http://www.katolskvision.se/blog/?p=4936

Och som sagt ett av namnen är

Roald Flemestad, dr theol, biskop electus i Nordiska Katolska Kyrkan, Oslo

dvs  en ”katolsk”  biskop som inte erkänner påven och Mariadogmer blir lackmustestet  för att frågan om kvinnliga ämbetsbärare och homosexuellas likaberättigande är vår samtids kristna vattendelare.

Jag upprepar att det inte är jag som är nogräknad eller har behov av att alla som vill dela bröd och vin vid ett gemensamt nattvardsbord FÖRST  ska ha identisk syn  på allt mellan  himmel och jord .

Tvärtom – vilket framkommer i artikel som Gert Gelotte och jag skrev i DAGEN  2008.

Varför inte nattvard med alla kristna?

http://www.dagen.se/opinion/debatt/varfor-inte-nattvard-med-alla-kristna-/

Sprickbildningar och trätor inom kristenheten har funnits alltsedan kristendomens födelse.  Det är bara ämnena som skiftat karaktär alltifrån 300 och 400 talens strider om  sonen är skapad eller av samma väsen som Fadern och om hur relationen mellan Jesu gudomliga och mänskliga natur ska formuleras.

Trätoämnena avlöst varandra och medfört att under historiens lopp  nya kristna kyrkor och samfund bildats.

Romerk-katolska kyrkan befinner sig i Sverige i en kyrklig kontext där samtycke skett för kvinnors likaberättigande till prästyrket och homosexuellas likaberättigande till äktenskap.

Sålänge inte tillskyndarna för Enhetens kyrka lyckas införliva detta faktum i sina ekumeniska strävanden så länge befästs en ny  sprickbildning  inom kristenheten.

// Irène

Jag har aldrig varit så rädd som idag och jag glömde allt vad Gud är och kan …när jag mötte björnen i skogen. Just hemkommen efter att en vän hämtat upp mig däri skogen kan jag bara skriva av mig här och bikta: jag tänkte inte en enda gång rationellt eller som troende.

Folk har sagt mig här att man ska vända sig om lugnt och bara gå iväg. Helst inte vända sig om utan se mot o på björnen.Och jag har åtskilliga ggr memorerat med skräck i sinnet kommit ihåg vad en tuff ridande polis i Banff district i Canada sa ” if it doesn’t work and he is coming towards you …you better lay down and pretend you are dead”.

Först tyckte jag det var en älg därborta framför mig men varför har han så tjocka ben o varför svänger han så konstigt med huve’t?

Sedan rusade jag som en galning, det var en jättebjörn. Jag sprang  (helt förskräckligt fel) mot det lilla huset i skogen där det finns en utetoa. Där kunde jag låsa in mig o ringa på mobil. Väl framme har de satt på lås på utetoa!!!  Då ser jag en stege och börjar försöka lyfta den mot tak …jag hade ju läst om någon som suttit på tak med en björn nedanför. Stegen nådde inte upp till lilla husets tak!!!

De tjugo minuter det tog för min vän att hämta mig efter jag ringt var ingen böneakt. Jag är ledsen att jag tydligen inte är mkt till troende när det kommer till skott. Tankarna bara rörde sig om att bli uppäten. Inte ens Padre Pio fanns i mina tankar. Inte Gud. Inte Jesus. Bara vettlös rädsla.

Sorry, jag skulle inte duga som martyr.

Agneta

”Tack systrar för att ni lever och förkunnar Guds ord”

Ett avgörande möte planeras nästa vecka i St Louis där ordenssystrarna ska bestämma fortsatt strategi utifrån  Vatikanens  tillrättavisningar.

Frågor som kommer diskuteras är lydnad och autonomi och vad som menas med att vara en trogen katolik och olika sätt att tolka andra Vatikankonciliet.

Syster Pat Farell ordförande i LCWR har i tidigare intervju beskrivit hur Vatikanen tycks betrakta ifrågasättande som olydnad medan  systrarna betraktar det som ett uttryck för trofasthet.

”Vi har olika sätt att se på lydnad” sade syster Pat Farell. ”Vårt sätt att se på saken är att vi måste fortsätta svara på tidens tecken och de nya frågor och ämnen som uppkommer i det moderna livets komplexitet är inte något vi ser som ett hot.”

http://www.nytimes.com/2012/07/29/us/us-nuns-weigh-response-to-scathing-vatican-critique.html?pagewanted=all

// Irène

PS  Stå på dig och res dig inte upp !   skulle jag vilja säga till syster Pat Farell.

Situationen påminner om när Rosa Parks vägrade resa sig upp i bussen för den vite mannen.

Det blev början till ett historiskt paradigmskifte…………

L’Osservatore Romano  skriver idag 30 juli en hyllnings- och lovsångsartikel om den nya evangeliseringen som inte innebär att  förkunna ett nytt budskap som skiljer sig från det ursprungliga budskapet.  Utan allt går nu ut på att återvända till urkyrkans koncept  och ”Jesu tidlösa lära”.

Betyder det att katolska kyrkan inte bara måste avskaffa obligatoriskt celibat utan  till och med  kanske måste införa  obligatoriskt giftermål för män som vill  bli  efterträdare till de gifta apostlar som Jesus utvalde ?

Och särskilt kanske detta måste innebära  att just Petri efterträdare alltid måste ha en svärmor ? Ty är det något som explicit framkommer i ursprungskonceptet så är det att Petrus hade en ”svärmor som låg sjuk i feber ”  Matt 8:14

http://www.osservatoreromano.va/portal/dt?JSPTabContainer.setSelected=JSPTabContainer%2FDetail&last=false=&path=/news/religione/2012/174q12-Ritorno-al-primo-amore.html&title=The%20return%20to%20first%20love&locale=en

// Irène

PS  Och varför försöker L’Osservatore Romano – genom bilden ovan på en viss typ av ordenssyster –  styra läsaren att tro att urkyrkans kvinnor bar särskild klädedräkt  och hade blicken bortriktad från världen?

Jag är övertygad om att kvinnorna runt Jesus bar sin samtids vanliga vardagskläder och ingenstans i NT har jag läst att Jesus hade några synpunkter på detta.

Om det är ursprungskonceptet den nya evangeliseringen eftersträvar så innebär det att bilden av den världsfrånvända, passiva och underordade bilden av kvinnor i Jesusrörelsen  måste överges.

Är det  ”compliance”  med Jesu lära eller med påvens lära  som ska gälla?   Frågan är adekvat då dessa läror inte alltid är i ”compliance”  med varandra.

”Compliance”  från biskopsengelska låter så fint.

Vänner,

de svenska jesuiternas tidskrift Signum innehåller en ovanligt balanserad artikel om celibatet

http://signum.se/det-kontroversiella-celibatet/

Författaren noterar att båda sidor i debatten missbrukar sina argument. Möjligen lägger han den större skulden på motståndarna, men det kan ju bero på det egna perspektivet.

En fråga förblir dock lika obesvarad som uppenbar. Om nu celibatet i huvudsak är bra och en överväldigande majoritet av dess utövare nöjda, varför tvinga de andra?

Det finns goda skäl för celibat. Men var finns de goda skälen för celibatstvång?

Ingen vill, så vitt jag känner till, avskaffa celibatet i betydelsen frivilligt vald livsstil.

Vad det handlar om är att i respekt för människans värdighet avskaffa celibatstvånget. Observera nu vad jag skrivit. Jag har inte skrivit att celibatet är ovärdigt. Vad jag skrivit är att tvånget är ovärdigt.

Varken präster eller lekmän är den kyrkliga ledningens egendom. Följaktligen får de inte heller behandlas som sådan.

Gert Gelotte

Most Rev., biskop Roald Nikolai Flemestad

På Nordisk Katolska Kyrkans hemsida står 10 mars 2011 att läsa om möte mellan NKK och biskop Anders Arborelius.

”mycket  givande och förtroligt samtal med den Romersk-katolska kyrkans biskop i Sverige, Hans Högvördighet Anders Arborelius, ocd, för att informera biskopen om den utveckling som står för dörren när det gäller den ekumeniska situationen i Sverige………”

”Vi försäkrade biskopen att vi från NKK:s sida inte på något sätt aktivt kommer att försöka vinna över romerska katoliker och biskopen försäkrade oss om att den partiella interkommunion och sakramentsgemenskap som råder i andra länder självklart också kommer att praktiseras utan problem i Sverige. Vi gläder oss självfallet åt denna generösa och öppna attityd som biskop Anders på detta sätt intar gentemot NKK och vi ber för både biskop Anders och våra fortsatta kontakter och gemenskap med den Romersk-katolska kyrkan i Sverige.”

http://nordiskkatolsk.blogspot.se/2011/03/inledande-samtal-med-biskop-anders.html

Gammalkatolska kyrkan är något som i huvudsak uppstått efter Vat 1 som en PROTEST mot dogmen om PÅVENS OFELBARHET.

Om jag förstår saken rätt så förhåller sig tingens ordning på detta sätt.

PNCC  –   Polsk nationella katolska kyrkan – SAKRAMENTSGEMENSKAP med Gammalkatolska kyrkan / Union of Utrecht.

Men i samband med att Union of Utrecht 2008 började viga kvinnor till präster och välsigna samkönade par ville  PNCC inte vara med längre.  Då bildades gemenskapen Union of Scranton.

NKK är från början en utbrytare ur norska lutherska kyrkan som protest mot vigning av kvinnor och lyder  under PNCC och tillhör också Union of Scranton.

Om uppgifter på  Wikipedia stämmer görs  denna  TROSDISTINKTION mellan RKK och NKK och Utrechtunionen vilket utgör grunden för The union of Scranton

• reject papal infallibility and the universal jurisdiction of the Bishop of Rome, describing these as ”innovations” and and ”contradict[ions of] the Faith of the ancient Church”.
• reject the Immaculate Conception
• reject dogmatisation of the bodily assumption of Mary
• reject ordination of women to the priesthood, consecration of women to the episcopate and the blessing of same-sex unions.
• affirm a sacrificial understanding of the Eucharist/mass not as a continual repetition nor a renewal of Jesus’ sacrifice, but as commemoration of the sacrifice.

• http://en.wikipedia.org/wiki/Union_of_Scranton

NKK  beskriver sig själva

”Då vi delar vår teologi med de ortodoxa kyrkorna, godtar vi inte vissa, ensidigt deklarerade, romersk-katolska dogmer, såsom t ex påvens ofelbarhet vid uttalanden ’ex cathedra’ eller påvens universella jurisdiktion och vi kräver inte celibat av prästerna. Däremot erkänner vi, tillsammans med de övriga, ursprungliga patriarkaten, påven (f n Benedikt XVI) som Västerns patriark, biskop av Rom, ’primus inter pares’ och med en speciell kallelse att verka som ledare av patriarkerna och representant för hela kristenheten.”

http://nordiskkatolsk.blogspot.se/p/vilka-vi-ar.html

// Irène

PS  Då jag igår  på förfrågan av en katolsk kyrkoherde fick svaret att det inte råder  sakramentsgemenskap  med NKK  i Sverige utan endast i USA undrar jag vad som gäller.

Själva uppger sig NKK  ha ”partiell”  sakramentsgemenskap i USA, Norge och Sverige.

http://nordiskkatolsk.blogspot.se/2011/02/nattvardsgemenskapen-med-rom-igen.html

Jag har inget emot en KYRKA som står för ENHET dvs Enhetens kyrka i betydelsen sakramentsgemenskap  med ALLA  döpta dvs sakramentsgemenskap med ALLA kristna kyrkor och samfund, dvs  Ä V E N   med kristna kyrkor och samfund som bejakar kvinnliga ämbetsbärare och homosexuellas likaberättigande.

Men stämmer uppgifterna att biskop Anders gjort överenskommelse i sitt stift om sakramentsgemenskap med NKK  (som inte erkänner  dogmer om påvens ofelbarhet och Maria ) visar detta att biskop Anders  superkänslighet  av användandet av ordet ”katolsk” varierar från fall till fall.

När det gäller Katolsk Vision har ju biskop Anders uttalat sig offentligt

”Återigen ser jag mig tvungen att påpeka att ”Katolsk Vision” på intet sätt återspeglar det som är den Katolska kyrkans tro och att man inte har något bemyndigande att kalla sig ”katolsk”.”

http://www.katolskakyrkan.se/1/1.0.1.0/102/1/?item=art_art-s1/94

I RÄTTVISANS namn borde biskop Anders offentligt ta bort uttalandet om KV från Stiftets hemsida om uppgifterna stämmer att biskop Anders tycker att det är OK att kalla sig ”katolsk”  och inte tro på påvens ofelbarhet och på  Mariadogmerna.

Stämmer inte uppgifterna om sakramentsgemenskap borde biskop Anders på Stiftets hemsida i RÄTTVISANS namn göra ett uttalande om att han som stiftets biskop inte anser att NKK  ”återspeglar katolska kyrkans tro.”

Biskop Anders starka medverkan kring den s k Enhetens Kyrka motverkar  ekumenik i dess  bredare betydelse

oikoumenikos ”världsvid”

då biskop Anders handlande ger signaler om att KATOLSK  främst innebär förbud mot kvinnliga ämbetsbärare och homosexuellas likaberättigande.

”Ekumenik är strävan efter att uppnå enhet i tron på Kristus, en enhet som inte i sig förutsätter likriktning eller konformism, men som däremot räknar med en både dogmatisk  och ämbetsmässig försoning mellan de nu splittrade kristna kyrkorna. Enheten skall vara synlig och i någon grad också strukturell.”

http://sv.wikipedia.org/wiki/Ekumenik

Alla som medverkar i den sk Enhetens Kyrka  motverkar  oikoumenikos.

Läs även artikel om ekumenik som Gert Gelotte och jag skrev i Kyrkans tidning 2008.

http://www.kyrkanstidning.se/debatt/ekumenisk-rorelse-som-vacker-fragor

Som katolsk lekman förbehåller jag mig rätten att kräva RÄTTVIS dvs KONSEKVENT definition och bedömning  av begreppet ”katolsk”  av min katolska biskop.

Vänner,

utan onödig kommentarer vill jag gärna dela detta samtal med benediktinmunken David Steindl-Rast om den apostoliska trosbekännelsen med er. Det är en fröjd att lyssna till honom.

Gert Gelotte

http://www.youtube.com/watch?v=slZzT5fcFsM

Vänner,

den 20 juli öppnades Enhetens kyrka på Östanbäcks kloster utanför Sala. Klostret tillhör Svenska kyrkan och dess bröder lever  i den benediktinska traditionen. Bröderna står också nära Förbundet för kristen enhet (FKE) som i decennier arbetat för synlig enhet mellan katolska kyrkan och svenska kyrkan.

En kyrka för enhetens skull borde vara en glädje för alla kristna. Men när jag läser om syftet med kyrkan på brödernas hemsida blir jag tveksam. Så här står det:

”Ett tecken på enhet
Som sådan utgör Enhetens kyrka ett påtagligt hoppets tecken på den enhet som nu är på väg mellan alla som bekänner klassisk kristen tro.”

Syftet är alltså varken de kristnas enhet eller enhet mellan katolska kyrkan och svenska kyrkan, utan enhet kring ”klassisk kristen tro”. Om vad som utgör så kallat klassisk kristen tro kan man diskutera i all oändlighet. Men i allmänhet brukar det klassiska yttra sig som konservatism i allmänhet och nej till kvinnliga präster i synnerhet. På senare tid har motstånd mot att homosexuella får gifta sig kommit i förgrunden.

Hur som helst torde de som använder beteckningen klassisk kristen tro anse att de står för den mest genuina kristendomen. Det har många gjort före dem och därmed orsakat all den splittring som plågat och plågar kristenheten.

Vid det här laget borde vi ha lärt oss att de kristnas enhet aldrig kan uppnås genom en strid om vem som har den rätta tron och den rätta tillämpningen. Enhet förutsätter att vi accepterar varandra även när vi är oeniga.

Att Enhetens kyrka i själva verket står för en ny sorts oenighet och splittring är en sorglig paradox.

Gert Gelotte

Så här i OS och medaljtider.

Inom katolska kyrkan går det att tävla i påvligt världsmästerskap i  lydnad och erhålla guldmedaljen “Pro Ecclesia et Pontifice” . Tidigare gick det tydligen att också tävla för brons eller silvermedalj. Men nu är det GULD som gäller.

http://en.wikipedia.org/wiki/Pro_Ecclesia_et_Pontifice

Att påven särskilt gärna belönar lydiga kvinnor  vet vi sedan länge.

En kvinna som lyder blir också upphöjd till ”en sann kyrkas dotter” !   Inte illa !

Och var om inte på Filippinerna har påven hittat sitt senaste nytillskott.     Bra timing !

Hon heter Dr. Zenaida Rotea, arbetar inom Pro life lobbyn och fick sin medalj 8 juli.

”The name Dr. Zenaida Rotea is well known Catholic Church community, not only in the Archdiocese of Manila, but all over the Philippines. I suspect that she is even better known than many bishops since the bishops are known mainly within their diocese but Dr. Rotea is known wherever there are CWL members, having served as their president for several years and until now, remains to be active in the Catholic Women’s League.”

http://www.prolife.org.ph/?p=580

// Irène

PS  Olydiga kvinnor som tex syster Pat Farell ställs under förmyndarskap av  1-3 biskopar  och får gå i ett individuellt anpassat tränings- och omskolningsprogram i LYDNAD som biskoparna tillhandahåller och som är speciellt framtaget för kvinnliga ordenssystrar  och  går ut på att mjukt och fint få systrarna  att sluta tänka själva och istället lära sig hierarkins kretsloppstänkande dvs tänka som  biskoparna. ”In compliance” – som biskop Blair så fint uttryckte det  på engelska.

Påven och Traditionen hör till de återkommande ämnena på KV-bloggen och det engagerar uppenbarligen många. För min egen del kände jag att någon form av övergripande historik var behövlig.

Efter att ha undersökt utbudet bestämde jag mig för John Julius Norwich, The Popes – a history. Norwich är författare, inte forskare, vilket han påpekar i inledningen. Hans ambition är att presentera det aktuella forskningsläget för den intresserade allmänheten, vilket passade mig förträffligt. Bokens tonvikt ligger på politik, kultur och i viss mån socialhistoria. Teologi kommer in bara när det är absolut nödvändigt för historien och Norwich konstaterar att han därvidlag följer i många påvars fotspår. De har i förvånande stor utsträckning varit mer intresserade av makt än andliga frågor. Frågan är om det inte i allt för hög grad gäller fortfarande och är orsaken till många av dagens problem i Katolska kyrkan blir min reflektion.

Jag har hunnit läsa inledningen och kapitlet om Petrus, vars liv och öde det faktiskt inte finns så många säkra uppgifter om som man ibland kan få intryck av.

Tillsammans med Paulus representerar han den tidiga kyrkans mission, Petrus vände sig till  judarna i diasporan och Paulus till resten. Hans riktiga namn var Simon som är ett grekiskt namn eller Symeon som är hebreiskt. Namnen är inte besläktade, men eftersom både grekiska och hebreiska talades i Bethsaida i Galiléen där han växte upp är båda tänkbara.

Simon/Symeon var fiskare och verkar ha varit så pass välbeställd att han hade råd att ha en egen båt och anställda medhjälpare. Han kan ha kommit i kontakt med Jesus via Johannes döparen som hans bror Andreas var lärjunge till. Simon/Symeon blev en av Jesus lärjungar och en av de tolv apostlarna, antalet valdes troligen för att symboliskt  motsvara Israels stammar.

I den ofta citerade versen ur Matteusevangeliet kallar Jesus honom kephas det arameiska ordet för klippa, petros på grekiska. Jesus hade säkerligen förtroende för Petrus, det framgår även i Markus- respektive Johannesevangeliet. Men Matteus är den ende som anger ett skäl för namnvalet, vilket gör att många forskare anser att det är ett senare tillägg. Norwich tycker inte att det faktum att något bara nämns i ett evangelium i sig behöver vara anledning till ifrågasättande, det finns annat som får passera.  En starkare invändning är att det grekiska ecclesia alltså kyrka bara nämns två gånger i evangelierna och att betydelsen är svårtolkad oavsett om det är en ursprunglig formulering eller senare tillägg. Även det andra tillfället ordet kyrka nämns ska enligt Norwich vara i Matteusevangeliet men i 18 kapitlet. Men något omnämnande av kyrka där kan jag inte hitta i den svenska översättningen.

Norwich frågar sig om Jesus på det här tidiga stadiet verkligen planerade att grunda en kyrka och även om han gjorde det hur tänkte han sig att den skulle utformas? Var i så fall tanken att Petrus funktion skulle gå vidare eller var den att betrakta som unik? Om han skulle vara en grundsten för kyrkan är det snarare det sistnämnda.Vad man kan var tämligen säker på är att Jesus aldrig tänkte sig Petrus som biskop av Rom, han ger honom aldrig det uppdraget.

Vad hände sedan med Petrus? Också det är mycket osäkert, Nya testamentet nämner inte mycket om saken. Enligt traditionen var han och Paulus i Rom år 64 och hörde till dem som dödades av kejsar Nero. Den romerske författaren Tacitus skriver om händelsen men inte om Paulus och Petrus vilket inte är lika förvånande som att  inget om att de skulle dödats av Nero står att läsa i Apostlagärningarna som troligen skrevs nära efter förföljelserna.

Halvvägs in i Apostlagärningarna slutar, enligt Norwich, spåren efter Petrus med att han beger sig till en annan plats efter att ha sluppit ur fängelset i Jerusalem. Man vet inte säkert om Petrus överhuvudtaget kom till Rom. Det som tyder på att han ändå gjorde det är att han i sitt första brev sänder en hälsning från  Babylon som tolkats som ett täcknamn för Rom. Den andra källan som pekar på att Petrus faktiskt var i Rom är en presbyter i staden som verkar ha känt Petrus personligen.

Det finns inga samtida källor som nämner Petrus som biskop av Rom eller att det överhuvudtaget skulle finnas en sådan vid den tiden. Det är först i mitten på 100-talet som det alls finns några indikationer på en biskop av Rom.

Var Petrus dog och är begraven om han alls blev begraven, med tanke på hans enkla bakgrund, är givetvis också osäkert. Även om man gjort fynd i Peterskyrkan som skulle kunna vara en grav, fast ännu troligare en minnesplats går det inte att säga vems det är. Läs gärna min blogg som bl.a. tar upp Bibelarkeologi, vilket det ju är fråga om här.

Som alla förstå är så pass mycket oklart när det gäller Petrus och vad Jesus egentligen planerade att mer av ödmjukhet och mindre av tvärsäkra påståenden borde vara på sin plats.

Anneli