Under denna rubrik hölls 2 dec ett panelsamtal i Katolskt Forums regi i Sankta Eugenia kyrka i Stockholm.
”Solidaritet, Etik och Moral – I Skärningspunkten mellan välfärdsstat och asylpolitik. Välkommen till ett panelsamtal med IVAR ARPI, debattör och skribent, CARL RUDBECK, kritiker, politisk kolumnist och författare, samt PATRICIA LORENZONI, idéhistoriker och författare, kring migration och solidaritet. Moderator STINA OSCARSON, dramatiker och kulturskribent. Stora salen kl 19″
Patricia Lorenzoni inledde med att berätta att utgångspunkten för hennes deltagande i panelen var utifrån sin artikel ”Mot Gudsrikets horisont” som hon 2020 skrev i antologin ”Tidens tecken i Signum”. I den artikeln står bilden – som 2015 spreds över världen – av den drunknade 2- årige pojken Aylan Kurdi – på stranden utanför Bodrum i Turkiet – i fokus.
Jag citerar från artikeln : ”Varför börja vid smärtpunkten? Det finns etiska såväl som kunskapsteoretiska skäl till att börja där det gör ont. Det handlar om den rättvisa som aldrig kan ges, men som det likväl är vår plikt att stäva efter. Men det handlar också om varifrån vi kan ställa diagnos på världen. Vi kan se flyktingmigranten som en manifestation av den fattige i filosofen och teloogen Enrique Dussels mening. Den fattige är tecknet på systemets strukturella sjukdom, men också som Dom Helder Camera uttryckte det, den i vars protest Guds röst ljuder. Läser vi flyktingmigrationen genom den fattige, blir flyktingens trotsande av gränser en praktik som på samma gång hör Gudsriket till och pekar på mot dettas frånvaro. I migrantens trots mot global gränsregim uppenbarar sig Gud.”
Det var med denna kunskap om Patricia Lorenzonis hållning i migrantfrågan som jag begav mig till Sankta Eugenia…….
Men det blev med sorg, smärta och upprördhet jag som katolik bevistade panelsamtalet när det gick upp för mig hur arrangören Katolskt Forum satt i system att styra utformningen av sina debatter genom sitt just medvetna val av panelsammansättning som avgörande styrmedel.….
Jag insåg att denna kväll i detta hänseende inte var någon engångsföreteelse. Jag påmindes om när Ruth Nordström 16 sept i Katolskt Forum skulle lansera sin nyutkomna bok ”Till de utsattas försvar– om den svenska åsiktskorridoren”
Jag citerar mig själv från den gången ”Hela panelen består enbart av sinsemellan personliga vänner som alla är där för att stötta Ruth Nordströms uppfattning.” http://www.katolskvision.se/blog/?p=29253
Arrangörens uppenbara strategi 16 september var att Ruth Nordströms åsikter inte skulle kunna ifrågasättas. Ruth Nordströms uppfattningar skulle på så vis av publiken framstå som de enda rätta och sanna – särskilt som Thomas Idergard i panelen åtagit sig rollen som Ruth Nordströms försvarsadvokat !
I fallet Patricia Lorenzoni var strategin den motsatta ! Genom valet av 2 välkända manliga och såväl högljudda som högerkonservativa debattörer som Ivar Arpi och Carl Rudbeck förvissade sig arrangören om att deras meningsmotståndare Patricia Lorenzoni skulle bli kraftfullt ifrågasatt utifrån den ovan nämnda och citerade artikel hon gjort sig känd för.
Thomas Idergard behövde denna gång bara passivt sitta som åhörare i publiken…..Utan att lyfta ett finger – bara ibland nicka instämmande – framfördes Thomas Idergards åsikter lugnt och fint av herrarna Arpi och Rudbeck……
Patricia Lorenzoni uttryckte tydligt att hon är väl medveten om att det finns svåra intressekonflikter kring migrationsfrågor men att hennes deltagande i ett panelsamtal – som utspelas på platsen för en katolsk kyrka – krävde att hon insisterade på att INGÅNGEN till ett sådant samtal måste ske utifrån teologiska, moraliska och etiska utgångspunkter och inte de ekonomiska utgångspunkter som Ivar Arpi och Carl Rudbeck var där för att företräda ……..
Patricia Lorenzoni klarade sin uppgift med glans !
Men den obehagliga frågan kvarstår varför det låg i arrangörens intresse att å ena sidan välja Patricia Lorenzoni som ENSAM paneldeltagare att försvara solidaritet, etik och moral i migrant-och flyktingfrågan för att å andra sidan se till att hon blir starkt ifrågasatt genom valet av motståndarduon Ivar Arpi och Carl Rudbeck.
I alla samtal kring migrationsfrågor dyker förr eller senare frågan om islam upp som ett problem. Så även denna gång på Katolskt Forum. Med tanke på katolska kyrkans officiella hållning i frågor som rör interreligiös religionsdialog blev valet av Carl Rudbeck – ökänd för sin islamfientlighet – en pinsamhet.
Carl Rudbeck skär all islam över en kam och menar på fullt allvar att ”islam är en religiös lära och en politisk lära och dom går inte att skilja åt” ….. Patricia Lorenzoni vill bemöta Carl Rudbecks uppfattning …….då hörs en man framför mig högt säga : ”Nu kommer fjollan ….” Folk vänder sig om mot mannen men ingen ansvarig ingriper …… Carl Rudbecks syn på islam får publikens applåder …..
// Irène
PS Patricia Lorenzoni fick ensam företräda påve Franciskus hållning i migrationsfrågor. Undrar vad påven skulle tycka om att en katolsk församling väljer att ge ekonomismen tolkningsföreträde genom numerärt övertag i en katolsk migrationsdebatt i en katolsk kyrka…..?
Jag citerar ur påvens budskap på 10 Världsdagen för migranter och flyktingar 2021
”In our day, the Church is called to go out into the streets of every existential periphery in order to heal wounds and to seek out the straying, without prejudice or fear, without proselytising, but ready to widen her tent to embrace everyone. Among those dwelling in those existential peripheries, we find many migrants and refugees, displaced persons and victims of trafficking, to whom the Lord wants his love to be manifested and his salvation preached. “The current influx of migrants can be seen as a new “frontier” for mission, a privileged opportunity to proclaim Jesus Christ and the Gospel message at home, and to bear concrete witness to the Christian faith in a spirit of charity and profound esteem for other religious communities. The encounter with migrants and refugees of other denominations and religions represents a fertile ground for the growth of open and enriching ecumenical and interreligious dialogue” (Address to the National Directors of Pastoral Care for Migrants, 22 September 2017).
.
3 svar till ”Är celibatet värt det mänskliga priset?”
[…] utmärkt bakgrund till hur det kunnat bli så illa och skriver något om vad som bör göras i en blogg på Katolsk […]
Tack för ett intressant och klokt inlägg. En frivillighet vad avser celibatet måste nog komma tillsammans med en rad andra åtgärder i kyrkan. Den kvinnliga representationen bör skyndsamt ökas innan kyrkan förlorat kvinnorna. Också förhoppningsvis snart kvinnliga präster måste leva i ett frivilligt celibat. Inga tvingande sexuella celibatspålagor tack!
Tack, Gert, i senaste numret av The Tablet gör en brittisk katolsk präst som själv lever i celibat en liknande analys som den du gör. Naturligtvis inte alla som frivilligt eller ofrivilligt vaot att leva ogifta men skribenten i The Tablet ser en analogi mellan katolsk klerikalism och den misogyni som uttrycks bland Incels idag. Sambandet ligger enligt skribenten i själva tanken på ”en ontologisk rättighet” som i prästens fall ska skydda den naturgivna klerikala överordningsrelationen. Naturligtvis ingår då inte sexuella övergrepp i nomalfallet av naturgiven underordning, men är högst förlåtligt i ljuset av mannens fallna natur. Incels har också i egna ögon samma ontologiska rätt att ”få ligga” i samma naturgivna underordning och övergrepp kan då också omfattas av en liknande absolution från den egna gruppen.
Har själv levt sjutton år i ett självvalt och tidvist miserabelt celibat. Jag har gjort andra vuxna illa under denna tid men är också medveten om präster som levt goda och djupt empatiska och kärleksfulla liv med samma livsval. Så visst måste vi våga klarspråk om denna den latinska kyrkans krav på ett obligatoriskt celibat för de flesta nyvigda präster. När vi gjort detta måste vi dock vara medveten den långa väg som ännu återstår innan den specifikt romerska klerikalismen släpper sitt grepp och tillåter rättslig insyn i klerikala hierarkier. Trots att påven själv uppenbarligen vill häva den s.k. påvliga sekretessen vet vi att den klerikala tystnadskulturen är kompakt, i församlingar, i stift, i ordnar och i romerska dikasterier. De offer som orkar överleva förnedrande och trivialserande utfrågningar samt alla förseningsprocesser från kyrklig bondinkvisition är naturligtvis vardagshjältar som förtjänar allt stöd. Samtidigt får vi nog nu vänja oss vid att den ”kämpande kyrkan” kommer att kämpa till sista dollarn, euron och pundet till dess kollekthovarna är helt tömda. Sen går väl den hierarkiska kyrkan i konkurs och i allafall bildligt hamnar på det evangeliska havets botten med en kvarnsten om halsen?