Vänner,
I morgon den amdra juni kulminerar pridefestivalen i Göteborg. Vädret är perfekt. Nåja det var perfekt när detta skrevs. Göteborg har på några år förändrats från utbredd homofobi till nästan total öppenhet. Det är en mycket glädjande utveckling. När jag för några år sedan gick med i paraden var stämningen fantastisk. Glada människor i paraden och glada människor längs gatorna. Den enda motdemonstrationen bestod av en grupp kristna med plakat och slagord på temat synd och fördömelse.
I Frankrike ägde häromdagen den första samkönade vigseln runt. Mycket går rätt väg. Då är det extra sorgligt att behöva medge att katolska kyrkan står för ett mycket hårdfört motstånd mot homosexuellas rätt till likabehandling. Demonstrationerna i Frankrike var en skam för kyrkan.
Sannolikt är en mycket stor andel katolska präster homosexuella. Att jag skriver sannolikt beror på att ingen vet med säkerhet. Homosexuella katolska präster har mycket starka skäl att stanna kvar i garderoben.
En som till sist kom ut är Gary Meier. Han berättar sin historia i National Catholic Reporter:
”I have tried over the years to reconcile my silence as a gay priest with that of the Church’s increasingly anti-gay stance. I have been unsuccessful,” Meier writes in his book Hidden Voices: Reflections of a Gay, Catholic Priest.
”I was hopeful that I could find a way to have integrity while remaining part of a hierarchy that is anti-gay — I was unsuccessful.”
Det är en sorglig historia, präglad av kyrklig förstockelse. Men också av personligt mod och en längtan efter att få vara sann.
Gert Gelotte
