Anmärkningsvärt uppsving för antal diakoner i Europa och USA.
I Vatikanens årsbok för 2013 framkommer en anmärkningsvärd uppgång för diakonvigningar med 40 % under det senaste decenniet.
Europa och USA står för den största ökningen. I Europa från 9000 diakoner 2001 till 14.000 2011. I USA var motsvarande ökning 19.100 2001 till mer än 26.000 2011.
Prästvigningar på nedgående med -9 % senaste decenniet i Europa som dock balanseras med uppåtgående antal prästvigningar i Asien och Afrika.
http://www.news.va/en/news/2013-pontifical-yearbook-permanent-diaconate-booms
// Irène
PS Vad säger denna statistik ?
Om inget görs från Vatikanens sida tror jag att situationen i Europa är trenden för framtiden även för Asien och Afrika. Dvs det katolska prästämbetet -som kräver obligatoriskt celibat – kommer att så småningom bli mindre populärt även i Asien och Afrika.
Diakonvigningar kommer i motsvarande grad att fortsätta öka globalt sett.
En fingervisning för Vatikanen ? All statistik borde bli en fingervisning om hur situationen med ökad prästbrist i Europa skulle kunna förändras med FRIVILLIGT prästcelibat och ÅTERGÅNG till också KVINNLIGT VIGNINGSDIAKONAT.
Att apostlar var gifta vet vi och Jesus instiftade inte något prästsakrament.
I den odelade kyrkan kom diakon, präst och biskopsvigning dock att utgöra ett sakrament – ett och samma för alla ämbeten- i vilket de kvinnliga diakonerna således hade samma sakramentsdelaktighet som de manliga.
Successivt kring tusentalet har de kvinnliga diakonerna dribblats bort först i väst och sedan i öst.
Att återställa sakramentssynen som den var i urkyrkans första början då kvinnor var vigda diakoner är enbart en fråga om god eller bristande vilja.
”During the first millennium tens of thousands of women served as ordained deacons especially in the Greek-speaking part of the Catholic Church. ”
http://www.womenpriests.org/deacons/deac_lists.asp
Att tyda tidens tecken, se koppling mellan tillgång och efterfrågan på vad Gudsfolket i tex Europa behöver och åtgärda detta på ett adekvat sätt kräver dock först en genomgripande kyrklig strukturomvandling.
Återstår att se hur mycket av något sådant Franciskus vill och kan åstadkomma ?
En FaceBook vän – teologistud Per-Johan Wilhelmsson – skriver följande träffsäkra kommentar på FB till ovanstående blogginlägg
”Vigningen är EN och kan kvinnor vara diakoner (vilket de självklart kan!) så kan de också vara präster och biskopar. Detta är en sant konservativ hållning. När ska de s.k. traditionalisterna sluta med sin manschauvunistiska modernism?”
// Irène
Ja, din FaceBook vän har rätt såtillvida att vigningen är EN; det anser jag också.
Problemet är resten av försatsen: kvinnor kan i dagsläget inte vara diakoner, så slutsatsen
om att de också kan vara präster och biskopar blir falsk.
Krister
PS Jag lyckades inte hitta citatet på FB, kan du ge länk?
http://www.womendeacons.org/
http://the-american-catholic.com/2009/05/20/can-women-be-deacons/
http://www.womenpriests.org/traditio/deac_rec.asp
Det finns givetvis teologer med skilda ståndpunkter, men det är nu det blir intressant: även om man är en nitisk kvinnoprästmotståndare så går det inte att förneka att det funnits någon form av diakonvigning för kvinnor. En löser detta genom att mena att denna vigning var att jämställa med de numera avskaffade lägre vigningarna. Från det inmålade hörnet görs det utfall och de är desperata. Kommer historisk-kritisk forskning och exegetik fram till att det i kyrkohistorien faktiskt gick att betrakta vigningarna av kvinnor som en jämställd vigning med män — hur ska då de nuvarande romerska ordningen försvaras? Selektiv tradition?
Per-Johan
”Selektiv tradition” är ett utmärkande drag i min kyrka. Ortodoxa kyrkorna har kvar gifta präster från den odelade kyrkans tid. Katolska kyrkan har ändrat på den ordningen.
Som en orsak till att inte vilja diskutera kvinnliga präster anförs ofta att man inte vill stöta sig med ortodoxa kyrkorna. Underförstått man vill inte avvika.
”Filioque ” är en annan historia när väst bröt med synen på Treenigheten från den odelade kyrkans tid men som behållts i öst.
Så ”selektiv tradition” kan man säga är huvet på spiken eller ett finare sätt att uttrycka att katolska kyrkan gör lite hipp som happ när det gäller tradition.
Shalom
// Irène
Per-Johan,
Varmt välkommen till samtalen på KV-Blogg!
Den stora skillnaden mellan mer traditionella lekmän, teologer och biskopar och alla de flesta förnyelseinriktade dito är att vi ser frågan om vigningarna som en ordningsfråga, inte en teologisk
trosfråga. Så gör jag också och det är därför jag önskar att ordningen inom RKK skall respekteras så länge den finns; och det är ju så womenpriests inte stödjer illegala vigningar. De vigda kvinnornas val och beslut skall respekteras, men deras situation blir ofta väl mycket på marginalen. Förnyelsgrupperna inom IMWAC har olika uppfattningar. Även i frågan om vi skall trycka på att få fullständiga diakonvigningar som etappmål, eller lägga krutet på att hela vigningssakramentet öppnas på en gångr. Några biskopar i Norden stödjer upprättandet av det kvinliga diakonatet för sina stift.
Krister
Tack! Självklart är det så, det råder en delad mening kring exakt vad denna fråga är: en juridisk ordningsfråga eller en (på pappret oföränderlig) teologisk trosfråga. De hänger dock samman. Frågan om celibatets vara eller icke vara är ju enklare då de flesta är överens om att detta blott är en ordningsfråga. Det är dock en ordningsfråga som i vissa (mer eller mindre fundamentalistiskt oförsonliga) kretsar förvandltas till en identitetsmarkör som i sin tur omvandlas till en trosfråga. Var krutet ska läggas är ju en fråga om strategi. Ett erkännande av kvinnliga diakonvigningar öppnar ju upp samtal kring präst- och biskopsvigningar. Men inte om man inrättar ett ”nytt” diakonat endast för kvinnor. Då hamnar vi där igen: samtida hitte-på-lösningar som kamouflerats till något traditionellt. Det blir ett steg bakåt s.a.s. Allt gott, Per-Johan
Per-Johan,
Tack själv! Din senaste kommentar köper jag helt och fullt, förutom att jag tror på möjligheten av en även på pappret förändrad teologisk trossyn. Och de senast idéerna om ett reducerat diakonat för kvinnor är bara så beklagliga!
Krister
Per-Johan
Om du vill veta katolska kyrkans officiella syn på på obligatoriskt celibat och kvinnliga präster så gå in på sajten Fråga Prästen.
http://www.fragaprasten.nu/html/kat_kyrk28.htm#2
http://www.fragaprasten.nu/html/kat_kyrk28.htm
Där framkommer att synen på kvinnliga präster är en trosfråga.
Om jag skulle spetsa till det hela så skulle jag säga att det är TROSFRÅGAN par preference.
Om du är präst inom katolska kyrkan och inte vill stänga dörren till att kunna avancera i graderna så är det säkraste sättet att aldrig knysta om att du inte har något emot kvinnliga präster.
Om jag skulle spetsa till det ytterligare så att du förstår graden av betydelse så spelar det inte så stor roll om du har ledaregenskaper eller inte när det kommer till biskopsutnämning.
Huvudsaken är att du är MOT kvinnliga präster. Det är den säkraste inkörsporten till att kunna bli biskop inom katolska kyrkan.
På så vis utgörs till slut hela LÄROÄMBETET av biskopar och kardinaler som är MOT kvinnliga präster och som du vet så är det LÄROÄMBETET inom katolska kyrkan som har TOLKNINGSFÖRETRÄDE.
Fiffigt va ?
Ingen har ännu kunnat förklara för mig varför Gud har missgynnat protestantiska och anglikanska kyrkor och bara gett ”GÅVAN” med obligatoriskt celibat till katolska män som vill bli präster.
// Irène
PS Manliga diakoner kan ju avancera och sluta som kardinaler. Utifrån synsättet att karriär är något farligt som kan ”skada kyrkan” så har ”modernister” (för att låna ditt uttryck) i sin stora omsorg om kvinnor ändrat på traditionen att viga kvinnor till diakoner. Kvinnor får på så vis hjälp och stöd att inte lockas till karriär inom kat kyrkan – en lockelse som män aldrig kommer undan.
http://www.katolskvision.se/blog/?p=9369
Irène,
Jo, jag vet att frågan om kvinnors (o)möjlighet att verka som präster är en trosfråga inom katolska kyrkan. Det är en (av flera) saker som gjorde att jag för ett antal år sedan lämnade Rom och konverterade till SvK. En märklig resa kan tyckas. För mig, som hellre vill betona enhet och försanthåller ”gren-teologin”, är det sorgligt att se hur de teologer som vill vara öppna för vad som är tradition, vad som är kulturellt gods och vad som är teologiska kärnor, blir nedtystade och utmanövrerade.
Fråga prästen betraktar jag som en annan sorglighet. I bra stunder kan läsningen på sin höjd vara roande. I vilken parallell verklighet lever de ansvariga för denna frågespalt?
Jag vill inte vara elak och/eller snusförnuftigt retorisk så jag håller tyst ett tag och räknar till tio. 🙂
Allt gott, Per-Johan