Bjälken i det katolska ögat

Karmelitpater Wilfrid Stinissen skriver mycket tankeväckande om ekumenik i senaste numret av Katolskt Magasin. Han avvisar ”två avarter” av enhet: Kollektiv konversion till katolska kyrkan samt uppfattningen att tillräcklig enhet redan finns. Det är lätt att instämma.

Sympatiskt är också att Stinissen med utgångspunkt i Andra Vatikankonciliets dokument om ekumeniken understryker att katolikers första ekumeniska plikt är att tänka igenom på vilket sätt den katolska kyrkan måste förnyas för att enheten skall bli möjlig.

Till sist formulerar Wilfrid Stinissen två villkor för enhet. Båda är värda eftertanke och samtal.

Villkor 1. Man måste kunna erkänna varandras prästämbete: ”Utan prästämbete ingen eukaristi och utan eukaristi ingen enhet2, skriver han.

Ur ekumenisk synvinkel vore det intressant om Stinissen kunde vidareutveckla detta. Gällande katolsk uppfattning tycks ju vara att de protestantiska kyrkorna inte har något prästämbete. Hur kommer man fram till ett erkännande av något man anser inte finns?

Men Wilfrid Stinissens första villkor är också intressant ur ett djupare allmänkyrkligt perspektiv. ”Utan prästämbete ingen eukaristi”, konstaterar han. Blir då inte nästa steg i tankekedjan: Utan eurkaristi ingen kyrka. Och alltså: Utan prästämbete ingen kyrka.

Den nederländska provinsen av dominikanerorden konstaterade nyligen att med ett sådant resonemang blir prästvigningen det viktigaste sakramentet. Utan vigda präster skulle kyrkan upphöra att existera. Dominikanernas slutsats blir den motsatta. Det är eukaristin som konstituerar kyrkan. Saknas vigda präster, kan församlingen fira mässan i alla fall.

Villkor 2. Man måste erkänna biskopen av Rom ”som innehavaren av ett enhetens ämbete som bär ansvar för hela kyrkan.”

Vad innebär det? Det ena ytterlighetssvaret är ett rent andligt ledarskap. Det torde få protestanter ha några problem med. Det andra ytterlighetssvaret är katolska kyrkan som den ser ut idag, där biskopen av Rom (påven) ytterst är enväldig i allt.

Om man i ekumeniken skall identifiera bjälken i det egna katolska ögat så torde det vara just det sätt varpå biskopens av Rom enhetsämbete är utformat. Tyvärr tar inte Stinissen det nödvändiga steget att reflektera över hur vi skall ta bort denna bjälke. Men han kanske återkommer. Medan vi väntar går det att ta upp en diskussion ändå. Alltså:

1. Hur kommer man fram till ett erkännande av ett prästämbete man anser inte finns?

2. Hur skall påvens enhetsämbete utformas för att det skall skapa enhet i stället för splittring?

Gert Gelotte