Nästa år är det fyrtio år sedan påven Paulus VI utfärdade encyklikan Humanae Vitae, som förbjuder användandet av preventivmedel. Få encyklikor är så ignorerade i praktiken. Ändå är den en tung börda.
Clifford Longley som varje vecka skriver en krönika i den brittiska katolska tidskriften The Tablet granskar den 20 januari problemet Humanae Vitae på ett intressant sätt.
Han skriver att orsaken till att Paulus VI gick emot sin expertkommissions råd att tillåta preventivmedel var en invändning från fyra konservativa teologer.
Dessa argumenterade att förbudet mot preventivmedel bottnar i samma principresonemang som förbudet mot homosexualitet. Nämligen att sexuella handlingar som saknar eller berövats sitt naturliga mål, att göra barn, är synd därför att de bryter mot naturens ordning som uttrycker Guds vilja.
Om alltså preventivmedel tilläts, skulle i konsekvensens namn även homosexuella handlingar som framkallar orgasm bli tillåtna. I en tid då mycket få ens ifrågasatte fördömandet av homosexualitet var detta otänkbart för Paulus VI.
Longley drar ut konsekvenserna av detta resonemang och konstaterar att om varje sexuell orgasm som saknar sitt ”naturliga mål” är synd, så hamnar sex under så kallat säkra perioder i samma kategori som homosexualitet. Däremot skulle lesbiska orgasmer, som per definition inte har som naturligt mål att göra barn, vara helt okej.
Clifford Longleys slutsats är att Paulus VI gjorde sexualmoral av sina fördomar mot homosexuella och försatte kyrkans moralundervisning i en enda röra. Och, konstaterar han:
Det är dags att kyrkan gör något åt den skada som Humanae Vitae ställt till med och i stället presenterar en sexualmoral som klingar av sanning och kommer i närheten av evangeliet.
Det är lätt att hålla med honom. Clifford Longleys krönika är ett exempel på den öppna debatt som förs i den internationella katolska kyrkan men som är i det närmaste totalt undertryckt i Sverige.
