Under rubrik ”En teologi för kärlekens erfarenheter” – om Werner Jeanronds bok KÄRLEKENS TEOLOGI skriver idag Susanne Wigorts Yngvesson – lektor i etik vid Teologiska högskolan i Stockholm- en understreckare i Svd.
Som en inledning introducerar Susanne Wigorts Yngvesson först den italienske filosofen Gianni Vattimo.
”Han hette Julio och var peruansk dansör. Begäret, den sexuella lockelsen, vaknade så fort Gianni Vattimo såg honom. Det var första gången som kärleken drabbade den italienske filosofen. Vattimo berättar om det i sin självbiografi ”Not Being God” (2008) som publicerades när han var fyllda 72. ”Det var han som lärde mig att i sängen kan du, måste du, vara helt fri. Det var med honom som jag upplevde passion, kärlek till en annan person som också är det maximala begäret. Det var hans leende som först av allt och mer än något annat rörde mig.”
”Det krävs mod för att uppleva kärlek. Det beror på att kärlek handlar om förvandling – framför allt förvandling av oss själva. Kärlek är ingen abstrakt princip, utan en praxis som manifesteras i relationer till andra. Så argumenterar Werner Jeanrond, professor i systematisk teologi i Glasgow, i sin bok Kärlekens teologi (Verbum, 2009, 370 s).”
”FRIGÖRELSE. Det finns inte en specifik kristen kärlek och en allmän. Kärleken – även sexualiteten – är en och odelbar, menar teologen Werner Jeanrond. I sin nya bok försöker han lösgöra kärlekens praxis från kristen patriarkalism.”
”I västerlandets diskurs har vi skilt den lidelsefulla kärleken (eros) från den självutgivande (agape), och den vänskapliga (philia) från den hos föräldrar eller härskare (stergo). Inom teologin har det funnits vattentäta skott mellan det gudomliga agape och det mänskliga eros. Just detta har lett till en förminskning av synen på människans förmåga att älska, argumenterar Jeanrond.”
”Å andra sidan: erfarenheter av kärlek tycks ha varit svåra att härbärgera inom moralen. De vill bända sig loss och revoltera mot systematiseringarna. Kärleken verkar inte rymmas i kroppen utan vill mer och vill ut.”
”Paul Tillich formulerade saken så här: ”Kärleken är det oändliga som skänks åt det ändliga. Det är därför vi i den andre som vi älskar inte endast älskar den andre utan den kärlek som finns i den andre och som är mer än hans eller vår kärlek.”
http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/en-teologi-for-karlekens-erfarenheter_5053415.svd
// Irène
Tystnaden, Irène, tyder på att ämnet är det minst kontroversiella som tagits upp på KV, så långt jag kan överblicka. Alla är ense med Johannes, Tillich och Jeanrond.
Men det tycks mig att en dimension saknas i den här diskursen; ingen kärlek är så livsavgörande som den instinktiva moderskärleken. Om inte den är tillräckligt stark under de första åren överlever vi inte. Och om den plötsligt upphör dör vi. Just detta hände mig psykologiskt talat. Innan min tvåårsdag förlorade jag min mors kärlek och blev omhändertagen av för mig okända släktingar.
Psykologen Melanie Klein har med hjälp av objektrelationsteorin visat att ett barn i den åldern förmår upprätthålla sin kärlekssymbios med modern i högst tre dygn. På egen hand. Därefter går den och barnets fragila identitet för alltid förlorade. De psykologiska skadorna är irreversibla enligt teorin, vilken jag kan bekräfta. Barnet måste födas på nytt och bygga upp ett nytt jag. Om barnet har tur, Guds försyn, vilket jag hade, kan en ny kärleksfull mor internaliseras. Men den så kallade grundtryggheten finns inte längre. Det ligger ett dött barn begravet i psykets djupaste skikt. Depressioner förföljer barnet, tonåringen, den unge vuxne.
Om man så i mogen ålder möter kärleken igen, sitt livs stora kärlek, når den ned till de djupaste skikten och väcker det döda barnet till liv, men efter ett par decennier av massivt övertryck, psykologisk tektonik, har det förvandlats och blivit en vulkan av psykotisk panikångest. Det ”vuxna” förhållandet är dödsdömt.
Det tog många år för mig, psykologerna och läkarna att förstå detta till synes enkla faktum. Till slut gav alla upp och jag fick en medicin som gör mig ångestfri. Det bästa som hänt mig. Näst efter mötet med frère Roger och hans bröder och systrar vilka övertygade mig om att Guds kärlek är verklig. Pålitlig in i döden.
Samuel.
Tack Samuel. Tack Tack Tack.
Tro mig jag vet vad du talar om! Jag har samma erfarenhet.
Men det viktigaste för mig är det faktum att du skriver här om det. Att du ger oss läsare detta. Vilken kärlek och vilken absolut tillförsikt på Gud är inte det.
Jag som ofta ”lämnar” ut mig själv och darrar efteråt som en kanin har väldigt mycket att lära av dig, Samuel.
Se, det är ju inte farligare än så att vara sann människa noch sann katolik!
Jag är fullständigt övertygad om att bakom de flesta skärmar sitter människor som blir varma i själen och hjärtat när de läser vad du skriver och som känner igen mycket av vad du skriver med eller utan piller.
Vår svenske mystiker Swedenborg skriver ju om hur han talat med guds änglar och hur de berättat att var gång ett par förenas och det är SANN kärlek så sprider sig ett ljus över himmel och jord. Inte undra på att darrande själar på jorden fruktar att inte klara av ett sådant möte med sådan enorm potentialitet. Eller sådant ansvar.
Haltar man såsom Klein beskriver (samt Winnicott, Laing, Jung etc) och det gör väl många människor mer eller mindre så är det ångestladdat både själva livet men framförallt kärleken. Men å andra sidan ser jag kärleken som en nåd. Man blir drabbad av den. Om Gud verkligen ger mig kärleken eller till en man eller till en kvinna ja då tror jag att Gud ser till att jag blir buren över vatten (Like a bridge over…) så att jag är i nåd och kan härbärgera det. Verklig kärlek sårar inte den andre. Aldrig.
När det gäller moderskärleken så är det bara så att de allra flesta mödrar älskar med burenhet (Gud bär). Om inte så tänker jag att Gud önskar det lilla barnet att erfara något som med tiden för honom/henne allt närmre Gud.
Samuel får jag ställa dig en fråga. Trots allt.
Tror du att driften att vara ett med Gud vara i Gud vara troende … är ett behov utifrån denna lost av din biologiska mor?
Tack igen käre Samuel // Agneta
Tack för kärleksfullt svar, Agneta!
Som du förstår är min korta redogörelse bara ett starkt nedkokat destillat av mitt livs historia. Det finns en stor mängd händelser, processer och aspekter som alla är relevanta för en fördjupad förståelse.
Därför är det svårt att ge entydiga svar om relationen Gud/människa. Och jag glömde att nämna ett centralt faktum: ett metamorfoserat barnskikt låter sig inte bearbetas av språket. Det når inte fram. Har ingen mottagare. Därför gav psykoterapin ingen annan effekt än att jag fick lite större insikt i psykets intrikacier.
”Gud önskar det lilla barnet att erfara något som med tiden för honom/henne allt närmre Gud.”
Detta är jag fullständigt övertygad om, men Guds vägar är outgrundliga. Den största katastrofen – som präglat hela mitt liv – följdes av den största välsignelsen tack vare min sociala mors hjärtevarma tro och förböner: barnatron. Den har räddat mitt liv vid varje självmordsimpuls. En kärlek starkare än döden. Bitterhetens fula tryne dyker upp ibland, men också där är barnatron räddningen undan detta monster.
”Tror du att driften att vara ett med Gud vara i Gud vara troende … är ett behov utifrån denna lost av din biologiska mor?”
Eftersom du använder ordet drift måste jag svara med Augustinus: ”Du, o Gud, har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila i dig.” Jag tror det djupaste allmänmänskliga behovet är att möta vårt ursprung, vår urbild. I viss mening möter vi vår urbild varje gång vi ser in i andra människors ansikten, i synnerhet barns.
Jag vet inte om det är så att de flesta människor förtränger ett-med-Gud-driften och fyller det med surrogat, åtminstone i vår högmaterialistiska del av världen, men i mitt fall, där känslor visat sig så bokstavligt livsfarliga har musiken och intellektualiteten trätt fram som de bästa vägarna till sanningen personifierad.
Jag tror vi blir djupast tillfredsställda när vi får möta Gud i den mest autentiska människans yttersta kärlekshandling såsom den framställs i viss musik, i viss konst, i evangelierna men teologiskt tydligast i Hebrèerbrevet. Jag tror Gud själv framträder i skönheten i den rena musiken och alla andra konstformer bortom all teologi.
Dock är inget instrument så uttrycksfullt som den mänskliga rösten, alltifrån Louis Armstrongs tonsäkra, dansanta rosslighet till koloratursopraners överjordiska skönhet som Anna Netrebkos. Deras musikalitet direktkommunicerar Gud till oss. Kanske är det så Gud förmedlar sig till de flesta människor. Men ljuset, urljuset kan bara bildkonsten fylla våra ögon med.
Din broder Samuel.
Samuel,
Jag hoppas att du inte bara bloggar när du har en Ordets gåva. Du är ju en otrolig predikant!
Hoppas andra vill komma in i samtalet för jag blir lite generad/blyg över mig själv o min förmåga att överösa dig med beröm. Helt gränslös är man ju inte…
Vill oxå säga att när jag skrev att jag har haft samma upplevelse är det så på sätt och vis.
Att inte ammas och vara med hembiträden till dess man är 7 är ingen höjdare.
Det du skriver om att (det metamorfoserade) barnskiktet inte låter sig bearbetas av språket. Helt rätt.
Templets Förlåt är vad det är.
En hinna av ljus i som avskiljer ett alldeles speciellt rum.
Spräcks hinnan försvinner en del av ljuset.
Guds ljus.
Reperationsarbetet är delikat.
Därför är prästers övergrepp på barn så djävulska.
Därför är kyrkan som projicerar skulden på idrottsrörelse, media, homosexuella, väntersrörelsen etc skrämmande okunnig och som representanter för den Gud som ger oss barn som vore de Templets Förlåt: lika djävulska.
Att reparera FÖRLÅTEN…. att förlåta….
Förlåt… förståelse…
Förståelse… förlåt
Förståelse och försoning ernås sällan via språket. Det kommer som en nåd när man själv har vandrat färdigt med tankar o känslor och Livet/Gud möter upp. Då kommer förlåtelsen och försoningen glidande som ett skepp med vita segel.
Igenom blodsystemet. Upp genom ryggraden.
Därför bör den enskilde förövaren/syndaren och kyrkan i sin helhet förstå sig själv för att kunna förlåta sig själv. Förstå sina tankar och känslor. Ta ansvar för dem. Därför att som jag ser der: Bakom Templets Förlåt…det allra heligaste… står Gud.
Där har du dina barnaögon, Samuel.
Nu andra, som sagt ovan (kunde inte låta bli att skriva lite förståss)
Agneta
Det är en inspirerande bok och dito understreckare och kommentarer!
Kärleken låter sig inte så lätt definieras, det som, i alla fall jag anser att, man direkt kan räkna bort är försöken att göra en kärlekens hierarki, viss kärlek är bättre än annan. Som jag ser det kan bara känslomässigt omogna eller outvecklade personer ens komma på tanken att göra en sådan värdering av kärleken.
Kanske kommer Jeanrond närmast kärlekens väsen i formuleringen ”Så snart kärleken släpps lös förändras båda parterna”. Kärleken är kreativ och utvecklar människor. Meningen rymmer också den smärta som hänger ihop med kärleken, inte minst för att man förr eller senare förlorar den älskade om inte annat genom döden så som Gianni Vattimo beskriver.
/Anneli
Tack, Agneta, för dina starka, uppmuntrande ord!
Själv skriver du alldeles lysande både poesi och prosa. Din uppgörelse med ”NV” gjorde starkt intryck på mig. Seriös satir och ironi när den är som mest effektiv. NV borde inse att slaget är förlorat. Han har inga mer trupper att sätta in.
Mest uttrycksfull finner jag din prosapoesi: ”Då kommer förlåtelsen och försoningen glidande som ett skepp med vita segel. Igenom blodsystemet. Upp genom ryggraden.” När jag läser detta inser jag att det är just vad jag väntat på oändligt länge. Ända sedan sjuttonårsåldern, då jag insåg för första gången att son-mor-relationen var bara en väluppfostrad fasad bakom vilken döden härskade, har jag kämpat med skulden att inte kunna förlåta henne. Att försonas med ödet är en sak, men att med kropp och själ, det lilla barnets, med hela mig, försonas med min mor har inte varit möjligt. Inte så att vi varit ovänner, vi har aldrig växlat ett hårt ord, men inte heller har vi kunnat bli vänner trots bådas ansträngingar. Jag har i bikt och terapi bett Gud hjälpa mig. Utan framgång. Och jag har konstaterat att det döda barn jag lever med är oförmöget att förlåta.
Och då skriver du: ”Förståelse och försoning ernås sällan via språket. Det kommer som en nåd när man själv har vandrat färdigt med tankar o känslor och Livet/Gud möter upp.” Jag tar det bokstavligt; vandrat färdigt. I döden kommer jag att möta min förlossare och sedan min mor då vi befriade från jordens bojor kommer att älska varandra, inte instinktivt, men gudomligt.
Det är så långt jag har kommit.
Tack för det här samtalet.
Låt oss be.