Häromdagen snubblade jag över Charlotte Levays recension i Signum från 2011 av Nanni Morettis film ”Vi har en påve”.
Under rubrik ”En velpelle till påve” avslutar Levay sin recension med orden
”På det stora hela är ”Vi har en påve” inte så mycket en film om påveämbetet eller kyrkan som en film om sociala roller, identitetstvivel och allmänna otillräcklighetskänslor. Men jag lämnar biosalongen med en känsla av lättnad, såsom när man vaknat upp från en otrevlig dröm. ”Vi har en påve” – ja det har vi faktiskt i verkligheten, och lyckligtvis är han ingen velpelle.”
http://signumbloggen.wordpress.com/2011/11/07/en-velpelle-till-pave-i-morettis-nya-film/
// Irène
PS Nej jag håller verkligen med Charlotte Levay – påve Benedikt visade mot slutet att han verkligen inte var någon ”velpelle”.
Påve Benedikt har bekräftat för världen att bejaka ”otillräcklighetskänslor” inte är identiskt med att vara ”velig ”. Utan tvärtom visar på ett oerhört mänskligt mod, beslutsamhet och styrka.
Kan du inte komma på något ännu elakare, som drar på sig ännu mera förakt från troende katoliker? För det är ju detta som är målet – eller hur? Att bli föraktad, bojkotad. För att ha något att gny över? En fråga – vad anser du dig ”tillräcklig” för själv – i fråga om att bidra till att andra styrks i sin tro, blir uppmuntrade till ödmjukhet, tillförsikt, hopp. och sist men int minst, att kärleken till vår Herres kyrka växer? Anser du dig mera ”tillräcklig” alltså – än påve Benedikt var?
Eric
Du behöver öva upp din läsförståelse en aning. Jag tar inte ansvar för dina missupfattningar.
// Irène
Första gången ETT ENDA positivt ord uttalats om påve Benedikt här är alltså när han avgår. DET var storartat! Och då tolkas det som han äntligen givit vika för kritiken och kapitulerat för sina ”otillräcklighetskänslor”. Av tidigare inlägg förstår man ju att här anses att dessa ju borde funnits redan från början, Kardinalerna gjorde fel som valde honom…
Men av hans egna ord framgår att det främst handlat om fysiska begränsningar – vilket även bevisas av att hans mentala kapaicitet inte förminskats en tum fram till idag.
Nå – vad är det nu, som jag missuppfattat? Jag är full av förväntan. Handlar det om en omvändelse här? Tell me!
Eric
Tänk på ditt blodtryck ! Jag föreslår att du vilar från KV blogg en tid framöver. Åtminstone tills påvevalet är klart.
// Irène
Aha – bakdörren med svansen mellan benen. Easy come – easy go. Hur vore det stå för sina ord för en enda gångs skull? Jag tolkar reaktionen som att min tolkning var mycket relevant. So man sade om när segrarlagets tränaren Morinho sade att bästa laget förlorat: ”När segern är vunnen är det lätt att vara (läs s p e l a) ödmjuk. ”
Eric,
Läs gärna recensionens ord som ”påven inte varit en velpelle”.
Krister
Ja – och? Som avgick på grund av ”otillräcklighet”? Eller , alla hans andra beslut? Framgår inte…Tala ut ur skägget nu. Var påve Benedikt en god och bra påve – eller var han det inte, och den enda storheten storheten bestod i att han ÄNTLIGEBN insåg detta? Fram med det!
Eric,
Varför skulle jag uttala mig om hur Irène eller för den delen Inez värderar förre påven?
För min del kan du tolka vad jag skrivit.
Krister
Jag tvår mina händer………
// Irène
Det var bra!
Så får läsaren bilda sig sin egen uppfattning.
Krister
Irène, Krister, Eric
Somliga katoliker tycks likt barnet älska påven som en stark, allvetande fadersgestalt som nästan överskuggar Kristus själv. Det är inte sunt. Genom att följa sitt samvete, bryta mot traditionen och avgå, stack påven Benedikt XVI hål på personkulten, förmänskligade och omformade påverollen för alltid. Handlingen visade att samvetsfriheten tillhör alla och kan inte längre villkoras för någon.
Jag kom att tänka på Henri Nouwen som för närmare 20 år sedan reflekterade över otillräcklighet och ledarskap i boken ”Ge oss idag”. Vatikanen lever ännu inte upp till hans enkla ord:
”Vi måste ha modet att se lidandet hos kyrkans ledare – pastorer, präster, biskopar och andra – och inkludera dem i denna de svagas gemenskap. När vi inte är distraherade av makten, välståndet och framgången hos dem som står i ledningen, märker vi snart deras maktlöshet, fattigdom och misslyckanden och känner att vi kan sträcka oss mot dem med samma medkänsla som vi vill ge de nedersta. I Guds ögon finns det ingen skillnad mellan bottenskikt och toppenskikt. Det borde det inte finnas i våra ögon heller.”
”Precis som i alla andra mänskliga organisationer finns det ständigt risk för att kyrkan ska korrumperas. Så snart makt och rikedom kommer till kyrkan, är det inte långt till manipulation, exploatering, missbruk av befogenheter och ren korruption. De fattiga gör kyrkan trogen sin kallelse. När kyrkan inte längre är en kyrka för de fattiga, förlorar den sin andliga identitet.”
”De fattiga är kyrkans kärna. Men vilka är de? De fattiga kan faktiskt vara vi själva, när vi känner oss oälskade, avvisade, ignorerade eller förorättade.”
”När vi erkänner vår egen fattigdom och sammanför den med syskonens fattigdom, blir vi de fattigas kyrka, som är Jesu kyrka. När vi delar smärtan delar vi också glädjen.”
”Auktoritet och lydnad kan aldrig splittras upp så att en del har all auktoritet medan andra bara ska lyda. En sådan uppdelning får den ena parten att uppträda despotiskt och den andra att agera dörrmatta.”
”Men andlig auktoritet kommer ur medkänslan och växer fram ur en djup inre solidaritet med dem som står under auktoriteten. Det är den medkännande auktoriteten som ger kraft, som uppmuntrar, som lockar fram dolda förmågor och som får underbara ting att hända. Sann andlig auktoritet har sin plats i spetsen av en upp-och-nedvänd triangel. Den stöder och lyfter upp i ljuset var och en som går in under dess ledarskap.”
”Jesus kallar sig själv den gode herden för att visa vilken djup närhet som måste finnas mellan ledare och dem som de har ansvar för. Utan en sådan närhet blir ledarskapet lätt till förtryck.”
”Ofta hör vi kommentaren att vi måste leva i världen, men inte av den. Att vara av kyrkan är att vara så upptagen av och engagerad i kyrkopolitiken och andra prästerliga turer att vi inte längre har Jesus i centrum. Att vara i kyrkan utan att vara av den är en stor andlig utmaning.”
Jag tror att sensus fidelium kommer att fullföljas snart för det är redan i enlighet med katolsk lära och alla kyrkors urkristna tro. Konservativa katoliker är rädda för att sensus fidelium ska förstöra kyrkan, i själva verket är det är kyrkans enda hopp. Om trons skatt är universell och sann kommer den att lysa än klarare när den nuvarande djupa klyftan mellan biskopar, teologer och lekfolk överbryggs. Det är inte förgängliga strukturer som bär upp kyrkan, utan Kristi kropp som är allas ömsesidiga lemmar. Det handlar inte om att anpassa kyrkan till samhället, utan att gestalta det demokratiska mönster som Jesus förmedlade till apostlarna.
Jag minns ärkebiskop Oscar Romero som ansågs konservativ och distanserad när han tog över ledarskapet för kyrkan i El Salvador. Det var hans möte med den sociala verkligheten och nära samhörighet med det lidande lekfolket som förändrade honom, som ingav honom mod, auktoritet och hjärta, vilket till sist ledde till martyrskapet. Oväntade ting sker.
Inez
Inez,
jag har tänkt mycket på din formulering: ”Att vara i kyrkan utan att vara av den är en stor andlig utmaning.”
Det är mycket väl uttryckt. Tack!
Gert
Inez,
Ja, stort tack för ditt mycket tänkvärda och kloka inlägg, vare sig det är dina valda citat från
Henri Nouwens bok ”Ge oss idag”, eller dina insprängda reflektioner.
Nowens böcker är så kloka, hans personliga öde så gripande. Den du nämner här finns för under 60 kr på Ad Libris.
Krister
PS Till exempel dina ord ”Det är inte förgängliga strukturer som bär upp kyrkan, utan Kristi kropp som är allas ömsesidiga lemmar. Det handlar inte om att anpassa kyrkan till samhället, utan att gestalta det demokratiska mönster som Jesus förmedlade till apostlarna.”