Vänner,
Jag undrar om vi inte kommer längre från Gud ju fler ord vi använder? Katekesen och dogmatiken formulerar en karikatyr av Gud. Vi kommer närmare sanningen om vi stannar vid att ana i stället för att försöka gripa tag.
Alltså tror jag musik är ett bättre sätt att nalkas Gud. Det finns ingen teologi som kommer ens i närheten av Beethovens Missa Solemnis och Brahms Ein Deutsches Requiem. Och var det inte Nathan Söderblom som kallade Bach för den femte evangelisten?
Orden stänger inne, musiken öppnar upp.
Det är inte längre möjligt att föreskriva andra vad de skall tro. Katekesernas tid borde därmed vara ute, utom för de närmast sörjande. Skall vi nödvändigtvis tala om Gud, och det skall vi väl, måste vi använda ett inkluderande i stället för ett exkluderande språk. Det innebär ett paradigmskifte i kyrkans historia.
Att musikgudstjänster och kyrkokonserter lockar fler människor till kyrkan är vanliga gudstjänster är inget problem. Det är ett tidens tecken, tror jag. Vad tror ni?
Gert
Musikexempel (utdrag).
Gert,
Egentligen är det självklart vi behöver använda alla våra sinnen för att närma oss Gud. Om man tittar på mässans dramaturgi så är det en kunskap som en gång funnits i Katolska kyrkan.
Som det ser ut nu är det Svenska kyrkan som kommit längst med att återupptäcka t.ex. musikens viktiga roll i det religiösa livet. Men Katolska kyrkan har kanske börjat komma till insikt, för det var ett bra tag sedan jag hörde någon katolik fnysa föraktfullt åt Svenska kyrkans musikgudstjänster. 🙂
Anneli
Anneli,
jag stöter ofta på föraktfulla kommentarer om musikgudstjänster som ett tecken på sekularisering och kyrkligt förfall.
Snarare tror jag flykten från orden beror på att många människor inte får sina andlig behov tillfredsställda i de traditionella gudstjänsterna.
Gert