Vänner,
Den katolske pastoralteologen Paul Zulehner (Wien) har uppmanat församlingar att fira eukaristin ”även när ingen präst finns tillgänglig, så som det var vanligt under kristendomens första århundraden” (Publik Forum nr 23, 2012)
Zulehner vill också se såväl gifta präster som präster på deltid.
Mässa utan präst kan tyckas revolutionärt och i Sverige finns kanske inget överhängande behov. Men på kontinenten där församlingar stängs eller slås samman till superförsamlingar är frågan mycket aktuell.
Zulehner är inte först. För ett par år sedan föreslog den nederländska dominikanprovinsen samma sak – mässa utan präst när ingen präst finns. Och egentligen är det väl självklart.
Präster finns därför att kyrkan finns – inte tvärtom, eller?
Gert Gelotte
Gert, bara så jag förstår hur du tänker: Menar du ordets gudstjänst + dela ut av en präst konsekrerade hostior, eller menar du att även fira eukaristins liturgi fullt ut?
Bengt,
såvitt jag förstår avser Zulehner mässan fullt ut. Det gjorde de nederländska dominikanerna i sitt berömda uttalande som diskuterades ingående här på KV:s blogg.
Gert
Bengt,
jag har letat reda på min egen snabböversättning, av ett referat i The Tablet av de nederländska dominikanernas uttalande. Texten kan vara av värde för ett fortsatt samtal eftersom jag tror Zulehner resonerar i samma banor.
Här är vad jag publicerade den 25 september 2007:
När prästen inte finns.
Vänner,
Dominikanerna i Nederländerna har skickat ut en skrift till samtliga församlingar i landet där de diskuterar vad som bör göras när prästbristen är akut.
Med stöd i fornkyrkan rekomenderar de att församlingarna väljer någon lekman som leder mässfirandet. De skriver bl a:
”De som leder det lokala firandet skall vara inspirerade medlemmar av församlingen. Om de är män eller kvinnor, homo- eller heterosexuella, gifta eller ogifta är irelevant. Det intresanta är om deras tro kan stimulera och inspirera andra”. (min översättning).
Självklart har skriften ställt till ett herrans väsen. I följande artikel från den brittiska katolska tidskriften The Tablet berättas vad som står på.
Texten nedan är en snabböversättning.
Gert Gelotte
ATT TJÄNA OCH FIRA
(översättning från The Tablet)
Fyra dominikanska teologer har orsakat stor uppståndelse i den nederländska kyrkan. I en skrift argumenterar de för att kyrkan i framtiden måste tillåta ”inspirerade medlemmar av församlingen” att fira eukaristin. Här förklarar en av författarna vad de anser om vem som bör leda mässfirandet:
Katolska kyrkan är en eukaristisk kyrka med mässfirandet som centrum. Emellertid minskar antalet präster. I många städer och regioner har det blivit allt svårare att finna en kyrka där eukaristin firas på söndagarna.
Det var mot denna bakgrund som de nederländska dominikanerna vid 2005 års provinskapitel beslutade klarlägga förhållandet mellan kyrka och ämbete. Detta gjordes i form av en skrift, ”Kyrka och ämbete”, som sändes till alla församlingar i slutet av augusti. Skriften försöker sprida ljus över olika aspekter av titeln, inklusive ämbetet hos dem som innehar liturgiska funktioner. Bland annat och inte minst föreslås att när en vigd präst inte är närvarande så kan lekmän, män som kvinnor, tillåtas fira eukaristin. Skriften är inte avsedd som ett dogmatiskt ställningstagande. Snarare är den ett försök att på ett klart och enkelt språk förnya diskussionen i denna fråga. Skriften gör inte anspråk på att komma med något nytt. Den är baserad på uttalanden av andra Vatikankonciliet och på publikationer av professionella teologer och pastorala experter.
Katolska kyrkan i Nederländerna omfattar 1 557 församlingar med 1 112 präster, många av dem äldre, 286 diakoner samt 774 manliga och kvinnliga församlingsassistenter. Officiellt finns det fler än fem miljoner katoliker (av en total befolkning på 16 miljoner, varav en miljon är muslimer). Mindre än tio procent av katolikerna går regelbundet i kyrkan. De flesta unga människor känner sig inte knutna till någon kyrka. Det förmodas att cirka tre fjärdedelar av befolkningen inte kommer att tillhöra någon kyrka omkring år 2020.
Den kyrkliga ledningen följer en kompromisslös linje, särskilt vad gäller eukaristin. I frånvaro av en vigd präst är det uteslutet att fira eukaristin. Emellertid tycks denna inställning inte omfattas av en del, troligen en stor del, av prästerna, församlingsarbetarna och de frivilliga som är aktiva på fältet. Många församlingar och grupper av troende konfronteras med att det inom en nära framtid inte kommer att finnas en vigd präst och att det inte finns något hopp om en positiv förändring av detta. Biskoparna försöker möta den tilltagande bristen på präster, antingen genom att importera utländska präster, eller genom att samla församlingar i regioner som får dela på en präst.
På detta sätt försöker hierarkin upprätthålla den klerikala prästrollen framför och i motsats till församlingarnas rätt att fira eukaristin. Trots att eukaristin i teorin sägs vara centrum i kyrkans liturgi, så görs den i praktiken beroende av den person som leder firandet. En konsekvens av detta är att prästvigningen blir det mest betydelsefulla sakramentet.
Påven Pius X var knappast en progressiv ledare av kyrkan, men han främjade lekmännens aktiva deltagande i eukaristifirandet. Han står i början av den liturgiska rörelsen. Andra Vatikankonciliet hade inte kunnat äga rum om inte Pius X hade argumenterat för en förnyelse av den eukaristiska praxisen.
I många församlingar ersätts eukaristifirandet ofta av en så kallad ordets gudstjänst med kommunionutdelning. Efter ordets gudstjänst läses några böner varefter kommunionen delas ut med hostior som konsekrerats vid en eukaristi någon annanstans. I Nederländerna minskade antalet söndagsmässor mellan 2002 och 2004 från 2 200 till 1 900. Samtidigt ökade antalet ordets gudstjänst med kommunionutdelning från 550 till 630. Många människor observerar inte skillnaden mellan en sådan kommuniongudstjänst och firandet av eukaristin. De kallar båda för ”mässa”
Det som idag händer på gräsrotsnivå i Nederländerna överensstämmer med Andra Vatikankonciliets (1962-1965) undervisning. Konciliet konstaterade att det är folket och folkets frälsning som är kyrkans mål. Hierarkin tjänar Guds folk och är därför, strikt talat, av underordnad betydelse. Detta ställningstagande markerade ett avsked från den ”vertikala teologi” som fortfarande dominerar sinnena hos den konservativa majoriteten bland biskoparna. Denna teologi är beroende av nyplatonsk filosofi där allt kommer uppifrån och lämnas vidare från en överordnad auktoritet till en underordnad. Prästerskapet blir en del av en pyramid. Pyramidens topp når in i himlen och deltar därför maximalt i det gudomliga livet. Från denna topp flödar övernaturligt liv, genom prästernas förmedling, till de lägsta nivåerna i kyrkan för att till sist nå pyramidens bas ¬ lekmännen. Enligt denna teologi släpps en präst in i en speciell del av det heliga och övernaturliga och förs bortom det naturliga och profana.
I Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om kyrkan, ”Lumen Gentium”, betonas en annan syn på kyrkan, mindre hierarkisk, mer organisk, utgående från församlingen som helhet. Denna kyrkosyn är i linje med Paulus bild av kyrkan som Kristi kropp. Denna förändring lämnade också utrymme för en förändrad syn på ledarskapet i församlingen. En präst får sin plats eller uppgift i kyrkan som kropp.
Aktuella skrivelser från Vatikanen, inklusive påven Benedikt XVI:s apostoliska brev ”Sacramentum Caritatis”, publicerat i februari, näst intill förnekar att eukaristin är en måltid. I motsats till detta hävdar vi i vår skrift att eukaristin är rik på mening. Genom att vi delar bröd och vin och gör vad Jesus gjorde blir Han närvarande i vår mitt. Brödet som bryts syftar uttryckligen på Jesu liv och död. Vinet pekar på hans livskraft, på hans sinnestyrka, på hans blod. I bibeln betyder blod livskraft. Att Jesus utlämnar sig själv i sitt liv och i sin död kan kallas ”offer”. Detta offer blir närvarande i eukaristin i form av en vanlig måltid där de troende deltar i Jesu offer och utlämnar sig själva. Sett på detta sätt är ledarskap i en församling verkligen ett tjänande.
Vår skrift uppmanar församlingarna att använda den teologiskt försvarbara friheten att själva välja sina egna ledare eller grupper av ledare för att fira eukaristin. Vi skriver: ”De som leder ett lokalt eukaristifirande bör vara inspirerade medlemmar av församlingen. Om de är män eller kvinnor, homo- eller heterosexuella, gifta eller ogifta är irrelevant. Det avgörande är om deras tro kan stimulera och inspirera andra.
Församlingen bör sedan be biskopen att, efter samråd, bekräfta valet av ledare med handpåläggning. Detta var den ordinarie proceduren i den tidiga kyrkan. Om en biskop skulle vägra en dylik bekräftelse eller vigning på grundval av argument som inte avser eukaristins kärna, exempelvis obligatoriskt celibat, så kan församlingen vara förvissad om att den ändå kan fira en äkta och genuin eukaristi genom att tillsammans i bön dela bröd och vin. Förhoppningsvis kommer biskoparna i framtiden att leva upp till sina förpliktelser att tjäna och bekräfta ledarna av lokala församlingar.
De nederländska biskoparna har reagerat ursinning på skriften. Redan innan de läst den i sin helhet förklarade de att den innehöll avsnitt som stod i konflikt med den romersk katolska kyrkans tro. De anser det otillbörligt att en grupp troende riktar sig till en annan utan att ha fått deras tillstånd i förväg.
Som ett resultat av biskoparnas påtryckningar har de nederländska dominikanernas provincial, broder Ben Vocking, ställt in den konferens där den nederländska dominikanprovinsens råd ämnade diskutera skriftens förslag. Men därmed är inte denna fråga avslutad. Det finns redan tecken på att andra katolska grupper i Nederländerna tänker undersöka hur eukaristin kan firas när ingen vigd präst är tillgänglig. Dominikanerna har också inbjudit biskoparna att tillsammans med dem ingå i en gemensam arbetsgrupp. Hittills har biskoparna inte svarat, men jag hoppas att de kommer att göra detta. Frågan är för viktig och för överhängande för att bara svepas åt sidan.
Andre Lascaris OP
(översättning Gert Gelotte)
Gert
”Om de är män eller kvinnor, homo- eller heterosexuella, gifta eller ogifta är irrelevant. Det avgörande är om deras tro kan stimulera och inspirera andra.
Församlingen bör sedan be biskopen att, efter samråd, bekräfta valet av ledare med handpåläggning. ”
Hur manifesteras katolsk ämbetsvigning om inte med handpåläggning ?
Alla problem tycks lösta i ett enda nafs…….
// Irène
Irène,
ja om det inte vore för problemet som stavas makt och kontroll.
Gert
Gert
Om det är något som rår på makt och kontroll så är det verkligheten när den är på sitt bistra humör ……..
Och nu har ju inte längre Vatikanen heller SSPX präster att hoppas på som utfyllnad ……..
// Irène
Jag tycker det blir för mycket av ett A- och B-lag av präster på det viset. Förmodligen går inte heller Zulehners förslag att genomföra utan en schism eftersom det itne alls är förankrat bland biskoparna. Varför då inte lika gärna utnyttja de präster som finns i andra samfund. Den katolska församlingen som saknar präst kan t.ex. bestämma sig för att kollektivt besöka den protestantiska gudstjänsten på orten. Då blir det ju ekumenik också.
Ett bättre sätt är att försöka förbättra förutsättningarna att rekrytera präster till det prästämbete vi redan har. Att avskaffa celibatet har några föreslagit. jag har en känsla att det inte kvantitativt skulle betyda så mycket, men vi vet att i Sverige skulle det ha betytt att vi åtminstone fått behålla ett fåtal präster till som nu gift sig.
Jag tror inte det vore så lätt att rekrytera ens till denna nya typ av församlingsföreståndare/”präster” som Zulehner föreslår. Grunden för prästbristen tror jag är trons kris. Samma kris ser vi i samhället i stort. Det är svårt att rekrytera folk till förtroendeuppdrag.
Bengt,
jag tror Zulehners och de nederlänska dominikanernas förslag skall förstås på två sätt – dels praktiskt, dels teoretiskt.
Praktiskt utgår de från konkreta krissituationer. I flera traditionellt katolska länder planeras nedläggning av hundratals små församlingar på grund av akut prästbrist. I stället skall det bildas superförsamlingar. På sina håll försvarar församlingsborna sina kyrkor mot biskopen genom att bilda mänskliga kedjor runt dem.
Behålls den nuvarande präststrukturen finns två alternativ. Antingen får katolikerna ta skeden i vacker hand och resa till närmaste storförsamlings kyrka. Eller så får vi många små ”ordets gudstjänst-församlingar” betjänade av kringresande präster som konskrerar sig igenom veckans dagar.
Jag kan inte se något av alternativen som bra. En församling är en social gemenskap, inte en institutionell myndighet. Prästen är en del av församlingen, inte en gästande myndighetsperson.
Teoretiskt ställer Zulehner och dominikanerna några mycket viktiga frågor under debatt:
Vad är en församling?
Vad är en präst?
Hur bör relationen präst – församling vara?
Man kan schematiskt beskriva en församling på två sätt. Något som uppstår när två eller fler troende möts för att fira eukaristin eller som det biskopen grundar. Driver man denna fråga till sin spets tror jag det första svaret gäller.
Prästen är den som kallas ur församlingen för att leda eukaristifirandet. Det framgår bland annat av prästvigningsritualen där kandidaten först står bland församlingsborna och godkäns av församlingsborna innan biskopen lägger händerna på honom. I dag har detta ingen praktisk funktion, men det symboliska kallandet ur församlingen visar oss vad det egentligen handlar om.
Prästbristen kan hanteras på flera sätt som har både praktiska och teoretiska teologiska implikationer. Det mest radikala är det du förslår. Att den katolska församligen utan präst i samlad trupp går till närmaste protestantiska församling med präst.
Ekumeniskt är det en utmärkt idé. Men den är svår att genomföra i homogent katolska områden och dessutom känslomässigt jobbig. Det katolska ”språket” är inte likgiltigt. Dessutom blir plötsligt närvaron av en präst, vilken som helst av vilken tro som helst, viktigare än närvaron av en församling.
Prästbristen tror jag bottnar i en troskris som inte ytterst är en kallelsekris utan en identitetskris. Allt färre människor finner anledning att gå till och arbeta för en kyrka som är mer myndighetsutövning än trons gemenskap.
Att framtiden innehåller gifta präster och kvinnliga präster ser jag som självklart. Det är en tidsfråga, inget annat. Ju längre det dröjer desto svårare blir dock skadorna som måste läkas.
Men framtiden kräver också en omvärdering av församlingen och kyrkan – från myndighetsorganisation till trosgemenskap. Jag är varken naiv eller trosromantiker. Vi kan inte hoppa över historien och återvända till ett drömt ursprung.
Församlingar och kyrkor behöver organisation och ämbetsbärare. Men så mycket märkligare än att en församling väljer vem som skall leda eukaristifirandet behöver det inte vara.
Biskopens handpåläggning är en önskvärd legitimation och ett tecken på trons gemenskap utöver tid och rum. Men eftersom handpåläggningen inte handlar om att överlåta magiska förmågor är den inte så nödvändig att en församling inte kan fira eukaristin utan den. Eukaristin firas på Jesu uppdrag och är giltig av det skälet – för att använda myndighetsspråk.
Gert
Gert
Du ställer frågor av största vikt.
”Vad är en församling?
Vad är en präst?
Hur bör relationen präst – församling vara?”
Om det är några frågor som det brinner att besvara i dagens katolska kyrka i Europa så är det just dessa frågor.
Men de som starkast drivit dessa frågor – dessa vill inte påven tala MED utan bara TILL och därefter förbli OEMOTSAGD.
A “radicalism of obedience” är makthavarens B16 budskap när han på skärtorsdagen indirekt anropar Helmut Schüller från Peterskyrkan.
http://www.nytimes.com/2012/04/06/world/europe/pope-assails-disobedience-among-priests.html?_r=2&
// Irène
Irène,
jo jag kommer ihåg den predikan. Den känns redan mycket gammal och den har inte haft något inflytande alls. När verkligheten och påven inte är överens gäller verkligheten.
Gert
Gert! Finner ditt resonemang öppet och intressant, och påminner om element från flera håll, både Andra Vatikankonciliet och protestantisk frikyrklighet. Det är bra att på nytt ställa de grundläggande frågorna och söka formulera svaren i en ekumenisk kontext. Att församlingen och kyrkan är en trosgemenskap och inte en myndighetsorganisation, därom är jag 100%-igt enig med dig. Om Katolska kyrkan därför mera framstår som en myndighetsorganisation återspeglar hon inte det kyrkan skulle vara. i det avseendet återspeglar somliga frikyrkoförsamlingar bättre kyrkans väsen.
Angående genusfrågan skriver du ”Att framtiden innehåller gifta präster och kvinnliga präster ser jag som självklart”
Gifta präster finns redan, och jag tror du har rätt att det blir vanligare i framtiden. Det finns ju inga som helst teologiska hinder för detta.
När det gäller kvinnliga präster är jag mera tveksam. I det läge som är idag tror jag det är en välgärning att kyrkan är konservativ som en motvikt mot det genusrelativistiska tänkande som finns i samhället idag som jag tror gått till överdrift och är en återvändsgränd. Men framtiden får utvisa…
Jag har nyligen skrivit en text om detta på min blogg som fått ovanligt många läsare, kanske har du redan sett den?
http://bengtmalmgren.wordpress.com/2013/01/06/prastambete-och-aktenskap-sexuell-symbolism-i-skapelsen/
Bengt,
tack för länken. Jag har läst och begrundat.
Jag är för kvinnliga präster och jag är för samkönade äktenskap. Orsaken är att jag inte kan finna några bärande skäl emot. Däremot ser jag många bärande skäl för. De viktigaste är likabehandling och ickediskriminering – att inte skapa skillnader där vi kan välja mellan att göra det eller att inte göra det.
Jag medger att det finns många välformulerade skäl mot min uppfattning, inte minst dina. Men att de är välformulerade gör dem inte tvingande. Och jag anser att när man har ett val, så skall man välja likabehandling och ickediskriminering.
Som du anser jag att det råder en komplementaritet mellan könen. Men jag håller inte med om att den manifesteras i en uppdelning i orubbliga könsroller. Min inställning är att män och kvinnor behöver varandra för att det vi gör skall bli i djupaste mening mänskligt.
Jag tror de flesta håller med om att en arbetsplats och arbetsresultatet blir bättre om män och kvinnor delar på uppgifterna på lika villkor. Könens komplementariatet handlar för mig alltså inte om att män och kvinnor gör olika saker utan om att de gör samma saker gemensamt – och därmed gör dem bättre.
Gert
Gert!
Tack för svar. Glad att du förstår och bejakar argumentationen. Jag håller med dig om att skälen ej är tvingande. Samtalet måste fortsätta.
En reflektion jag gör är dock att detta med genus och prästämbete engagerar. Vare sig man förespråkar ena eller andra ståndpunkten gör man det inte sällan med emfas. Det gäller för oss att hålla huvudet kallt.