Gert Gelotte har ställt en öppen fråga till biskop Anders Arborelius om yttrandefriheten för präster, systrar och anställda i Katolska kyrkan. Nästa steg blir då att tänka över vad som är rimligt att få diskutera och tycka? Var går gränsen när konstruktiv kritik blir till illojalitet mot ens arbetsgivare?
Den enda organisation här i landet som jag tycker att det går att jämföra Katolska kyrkan med är Svenska kyrkan. Där är diskussionsklimatet betydligt mer tillåtande än hos oss. Jag har skrivit om tre lite olika präster i en blogg om Krister Hugo, Hans Leander och Åke Bonnier som numera är biskop. De står för, som jag uppfattar det, lite olika sidor av Svenska kyrkan och de framför sin syn på olika frågor offentligt. Jag kan inte se att det skadar Svenska kyrkan, tvärtom uppfattar jag det som att de olika ståndpunkterna vitaliserar den.
Sedan finns det förstås en gräns för vad arbetsgivaren ska behöva tolerera i yttrandefrihetens namn. När biskop emeritus Björn Fjärstedt i Dagen krävde ärkebiskop Anders Wejryds avgång visade han prov på såväl dåligt omdöme, som bristande lojalitet och allmän hyfs.Tycker i alla fall jag, kanske delar inte alla min åsikt där.
Men det är ju knappast den typen av uttalanden som Fjärstedt stod för som Gert Gelotte menar att katolska präster, systrar och anställda ska kunna göra. Men det är lite fascinerande att tänka sig en katolsk präst som i en intervju i Katolskt Magasin kräver att biskop Anders lämnar sin post…
Vad saken gäller är helt enkelt möjligheten att alls uttrycka en egen åsikt utan att riskera att bli bestraffad. Är det så orimligt?
Anneli
Anneli,
nej självklart är det inte orimligt. Ett fritt och öppet samtal i stiftet innebär att stiftet respekterar den samvetsfrihet som kyrkan säger sig stå för.
Bra beslut förutsätter att alla inblandade får delta i debatten med alla argument och ståndpunkter. Finns det begränsningar för vad som får sägas minskar förutsättningarna för bra beslut i motsvarande grad.
Om samvets-, tanke- och yttrandefriheten förtrycks i kyrkan tystar vi ner den helige ande.
Gert
Gert,
Ja, de bästa idéerna och lösningarna är, enligt min erfarenhet, så gott som alltid resultatet av fritt flödande diskussioner.
Även ett förslag som ursprungligen kanske inte fungerar, kan några led senare ha utvecklats till något riktigt bra. Att inte tillåta ett fritt tankeutbyte är direkt kontraproduktivt.
Samtidigt måste det ju, tycker jag finnas gränser, för vad man som anställd får säga offentligt. Det kunde vara intressant att få synpunkter på vad andra tycker om t.ex. Biörn Fjärstedts åsikter om ärkebiskopen. Är det okej att en biskop, om än emeritus, uttrycker sig så, eller borde ärkebiskopen tagit honom i örat?
Om det är acceptabelt borde väl samma toleransnivå gälla för systrar, präster och anställda i Katolska kyrkan.
Anneli
Det är uppenbarligen ingen som försvarar Biörn Fjärstedts uttalanden i intervjun i Dagen. Då har vi i alla fall en gräns för vad som inte går för sig, vilket är vackert nog.
Jag fortsätter att titta på vad som sagts, skrivits och gjorts av svenskkyrkliga präster och biskopar eftersom de katolska prästerna inte offentligt ifrågasätter Katolska kyrkan.
Hur är det t.ex. med i grunden svenskkyrkliga rörelser som Enhetens kyrka http://bengtmalmgren.wordpress.com/2012/08/01/enhetens-kyrka-framtida-ekumeniskt-pilgrimscenter/ som Bengt Malmgren skriver positivt om på sin blogg. De skriver inte uttryckligen att de är negativa till kvinnliga präster på sin hemsida, men inga kvinnliga präster verkar t.ex. ha varit inbjudna till invigningen. Så vitt jag kan se är det bara konservativa män som nämns i nyhetsbrevet. http://www.enhetenskyrka.se/index.php?option=com_content&view=category&layout=blog&id=26&Itemid=83
Snäppet tydligare är Kristen enhet http://kristenenhet.nu/kapitel_3_prast.htm som helt enkelt utgår i från att prästen är en man i sin beskrivning av prästämbetet.
Är det här två gruppernas åsikter om ämbetsfrågan rimliga, med tanke på att Svenska kyrkan är positiv till kvinnliga präster?
Om svaret är ja, hur skulle en motsvarade toleransnivå för andra åsikter i ämbetsfrågan än den officiella i Katolska kyrkan se ut?
Jag tror att vi har mycket att lära av Svenska kyrkan när det gäller att bereda plats för människor med olika åsikter och behov.
Anneli
Anneli,
jag menar att könsdiskriminering aldrig är acceptabel. Däremot är det ju fritt för den som så vill att undvika kvinnor (eller män) ensamma eller tillsammans med likasinnade.
Gert
Gert,
Jag håller med dig, diskriminering kan aldrig vara acceptabelt.
Jag kan på ett sätt tycka att Svenska kyrkan borde köra en stenhård linje mot kvinnoprästmotståndarna, för att få arbetsro. Följ reglerna eller gå över till Katolska kyrkan. För de konservativa svenskkyrkliga prästerna är det nog, främst av ekonomiska skäl, ett mindre tilltalande alternativ. De är ofta gifta och skulle inte kunna försörja en familj på den magra katolska prästlönen.
Å andra sidan måste jag vara konsekvent och tycker jag att Svenska kyrkan ska se till att få tyst på kvinnoprästmotståndarna, blir jag nog tvungen att acceptera Katolska kyrkans behandling av kvinnoprästförespråkare.
Den vägen är alltså inget för den som i likhet med mig vill vara konsekvent. Det enda vettiga, som jag ser det, är att inse att vi är olika och respektera det. Du har nog rätt i att så länge man inte kräver att alla ska göra och tycka som man själv går det bra att t.ex. undvika kvinnor.
Och givetvis att som katolik förespråka kvinnliga präster.
Kruxet är väl att skapa någon form av samhörighet mellan grupper med olika värderingar, som katoliker med olika åsikter om ämbetsfrågan.
Anneli
I det här ämnet kan också frågan om hur man får ”använda” sin yrkesroll i diskussionen höra hemma.
Bengt Malmgren har invändningar mot Gert Gelottes krönika i GP och det öppna brevet till biskop Anders. Men om han gjort fel finns det många syndare bland katolikerna, de flesta på den konservativa sidan.
Det närmast jämförbara exemplet är SvD:s ledarskribent Roland Poirier Martinsson som allt som oftast använder sin position för att föra fram konservativa kristna värderingar. Är det acceptabelt?
Man måste vara konsekvent om man ska diskutera om det är lämpligt ”använda” sin position? Det finns andra exempel Yvonne Maria Werner har skrivit understreckare i egenskap av historieprofessor, men innehåller har helt uppenbart haft som syfte att försvara Katolska kyrkan. Vi har också vårdpersonal som skrivit i egenskap av läkare, sjuksköterska men innehållsligt försvarat konservativa kristna värderingar.
Som sagt vad får man göra, vad är tillåtet? Bör man kanske klart och tydligt tala om att jag är visserligen filosof men när det gäller den här krönikan också konservativ katolik?
Anneli
Man måste också väga in att Gert Gelotte med sin krönika bidrar till att nyansera bilden av oss katoliker. Annars framstår vi, som jag skrivit tidigare, i allmänhet som värdekonservativa kufar i media.
Jag tycker nog att detta i sig gör att hans krönikor, artiklar etc. har ett större värde en vad t.ex. Poirier-Martinsson skriver. Den sistnämnde förstärker ju bara den gängse bilden av kristna i allmänhet och katoliker i synnerhet.
Är det någon som tycker annorlunda?
Anneli
Var tog jag vägen och vad får man säga eller sanningen som ska göra oss fria.
Igår skrev jag idag hittar jag inte mig själv.
Vad kan det bero på?
Jag hitta de mig men jag var svårfunnen i all denna textmassa.
Nästa vecka hoppas jag att jag hittar texterna om prästen som blev utsparkad.
Får han nån pension?
Ja, anser man att Katolska kyrkan i Sverige är för ”sträng” gentemot dem som har en annan uppfattning om t.ex. prästämbetet än kyrkans lära kan man inte anse att Svenska kyrkan borde vara strängare mot biskop Biörn och andra med hans uppfattning. Man får emellertid inte glömma bort att biskopen är emeritus nu och nog inte skulle uttala sig så när han var i tjänst, vidare att man får tycka och tro precis vad man vill i Svenska kyrkan utan att bli exkommunicerad eller inte få tillträde till kommunionen. Ärkebiskopen har inte heller någon möjlighet att ta honom i örat då biskoparna är i princip helt maktlösa och i händerna på politikerna.
Som innehavare av vigningstjänsten kan man emellertid inte riktigt bete sig hursomhelst eller tro vad som helst utan att förklaras obehörig i ämbetet. Att begära ärkebiskopens avgång, även om det vore en aktiv präst eller biskop, är emellertid inte på långa vägar skäl till något sådant.
Jonas,
Överför man ditt resonemang till Katolska kyrkan så tycker du alltså att katolska präster lugnt kan begära att biskop Anders eller kanske rent av påven ska avgå utan att riskera att förklaras obehöriga till ämbetet?
Är det fler som tycker så? Personligen tycker jag att det är på fel sida om gränsen för vad man som anställd bör göra. Om inte något extremt inträffat förstås, som de katolska biskopar i andra länder som dolt sexuella övergrepp eller i några fall själva begått dem.
Vi kan inte ha ledare som begår brott i tjänsten.
Anneli
Dagens NCR rapporterar om just ett sådant fall, som jag avslutar kommentaren ovan med. kribenten Bill Tammeus efterlyser någon som vågar kräva att den amerikanske biskopen Robert Finn avgår.
http://ncronline.org/blogs/small-c-catholic/someone-should-tell-finn-step-down-if-he-wont-do-it-himself
Finn har i en rättegång befunnits skyldig till ha skyddat katolska präster som begått sexuella övergrepp. Trots att han genom det är uppenbart olämplig på sin post är det tydligen ingen katolsk ledare som krävt hans avgång. Vatikanen tiger, likaså den amerikanska biskopskonferensen. Tydligen är det en oskriven regel att katolska biskopar aldrig offentligt kritiserar varandra.
Biskop Robert Finn är naturligtvis ett exempel på när man bör säga ifrån högt och tydligt. Han har befunnits skyldig till en brottsligt gärning, varför denna tystnad och underlåtenhet att agera snabbt?
Anneli
Anneli, Jonas
Jag tycker att det var helt OK att biskop Biörn F uttryckte sig som han gjorde i intervjun
i Dagen. Han svarar på frågor och säger väsentligen att han önskar se en ny ledning
av sin kyrka. Han bejakar att det på sikt – läs formuleringen! – kan innebära också en ny ärkebiskop.
Jag tycker inte att det står att han kräver att nuvarande ärkebiskop avgår, det tycker jag är en tveksam tolkning av intervjusvaret i Dagen-artikeln. Han uttrycker önskan om annan ledning, att ledningen skall bytas ut.
Så jag tycker att det är precis vad många människor, anställda eller inte, uttrycker om sina arbetsplatser och samfund. Där är det inte – och skall inte vara – någon skillnad mellan rätten att uttrycka önskemål om förändrad ledning av reformönskande katoliker, katolska präster och andra anställda. Och anställda i Svenska kyrkan, tycker jag. Vi kan väl inte förmena dem – som nu Biörn F – den rätten som vi själva tar oss i vår kyrka! Eller hur?
Krister
PS Jag instämmer alltså helt i Jonas ord ovan ”Som innehavare av vigningstjänsten kan man emellertid inte riktigt bete sig hursomhelst eller tro vad som helst utan att förklaras obehörig i ämbetet. Att begära ärkebiskopens avgång, även om det vore en aktiv präst eller biskop, är emellertid inte på långa vägar skäl till något sådant.”
Krister och alla
Det här inlägget är främst skrivet för att läsaren ska reflektera över vad man får säga/skriva offentligt och inte. När ska man säga ifrån och när ska man inte göra det?
Biörn Fjärstedt vill att ärkebiskopen ska avgå för att denne inte delar Fiästedts åsikter. Det tycker jag inte är ett giltigt skäl att kräva någons avgång, däremot ska man förstås kunna och bör diskutera sakfrågor. Även om jag anser att det måste finnas en gräns för hur t.ex. kvinnoprästmotståndarna i Svenska kyrka får agera.
Däremot ser jag det som självklart att omgivningen ska kräva den katolske biskop Robert Finns avgång eftersom denne är dömd för brott.
Det är nyanserna och gränserna som är intressanta här. Jag uppfattar det som om en del katoliker välkomnar opposition i andra samfund, men inte i Katolska kyrkan. Som jag ser det är det helt inkonsekvent.
Anneli
Anneli,
Om det skall gå att samtala om och utifrån ditt startinlägg ovan, så kan ju kriteriet för ”vad som får sägas och inte sägas” inte gärna vara vars och ens egen värdering/uppfattning i den aktuella frågan? Dvs alla de namn du nämnt i dina kommentarer måste rimligen få yttra sig: Gert Gelotte, Biörn Fjärstedt, Yvonne Maria Werner, Roland Poirier Martinsson, Bengt Malmgren, Irène Nordgren, Jonas, för att bara nämna några inhemska storheter utöver oss själva.
Min kommentar tog fasta på vad det stog i Dagen om Biörn F, jag citerar ”Skadan är stor, enligt Biörn Fjärstedt, som menar att en kursändring är möjlig först när ledningen byts ut.
– För att få en förändring behöver den neoliberala teologin och ledningen bytas ut. Detta gäller det centrala kyrkokansliet i Uppsala, större delen av kyrkostyrelsen och övriga som drivit på utvecklingen, säger han.
Gäller detta även ärkebiskop Anders Wejryd?
– Ja, svarar han kort.
– Eller åtminstone så småningom, tillägger han. ”
Av detta avsnitt framgår inte att den intervjuade kräver ärkebiskopens avgång; det är rubriksättarens, din och andras tolkning, vilket du har undrat vad läsarna här tycker huruvida detta är OK.
På just detta har du inte fått så många svar, jag kan snarare dra slutsatsen att inga andra media än Dagen har tolkat Biörn F’s uttalande som ett avgångskrav.
Och till slut skrev jag ungefär: vi kan inte ha en annan måttstock för personer som inte tycker
som reformönskande katoliker.
Krister