Bengt
På din blogg har du engagerat dig mycket i frågan om kyrkan och homosexualitet och där bla du och jag har haft en dialog.
http://bengtmalmgren.wordpress.com/2012/10/13/homosexualitet-och-kyrkan-uppfoljning/
Ditt senaste svar till mig ang katolska kyrkans syn på homosexualitet blev en jättebesvikelse på dig som debattör då du undandrar dig skyldigheten som seriös debattör att följa upp konsekvensen av dina påståenden.
http://bengtmalmgren.wordpress.com/2012/10/13/homosexualitet-och-kyrkan-uppfoljning/#comment-457
Du refererar oerhört ofta till Stefan Swärd på din blogg. Du länkar regelbundet till hans texter.
Nu senast tex
där Swärd ställer sig bakom en syn som sammanfattningsvis säger ”En evangelikal och enligt min mening sund kristen hållning är att accepterad homosexualitet är synd men en synd bland många andra”
Du har gett mig som läsare av din blogg intrycket att du delar Swärds uppfattning om homosexualitet dvs att utövad homosexualitet är synd men inte värre än andra synder.
Utifrån att du inte är evangelikal utan katolik som bekänner bikten som ett sakrament blev jag intresserad att få höra hur du får ihop katolsk syn dvs påbudet att bikta sina synder utifrån tex ett katolskt homosexuellt par som lever i en livslång, stabil och trogen samborelation. Detta utifrån att ett sådant sambopar sett utifrån Swärds uppfattning kan sägas leva i ett kroniskt tillstånd av synd.
Jag frågade också
Hur ska prästen förhålla sig ? Menar du att en “juste” präst kan ge dispens att homosexuella ska undantas från katolska kyrkans påbud att sex är något som bara får ske inom ramen för ett äktenskap ?
Att jag ställer frågor till dig som katolik beror på att jag som katolik inte får ihop den katolska ekvationen som har med homosexualitet att göra.
Men du och jag tycks ha helt olika behov av att sanning och konsekvens hör ihop. För mig är det ytterst en fråga om TROVÄRDIGHET. Den som vägrar dra ut konsekvensen av sina påståenden är inte trovärdig för mig.
Ditt svar nedan gjorde mig besviken då jag tycker du vägrar dra ut konsekvensen av dina resonemang.
”Swärd är pastor och ger uttryck för det som är känd evangelikal grundsyn. Sammanfaller ganska väl med katolsk grundsyn, även om argumentationen är något annorlunda från katolskt håll.
Hur en homosexuell som lever i en specifik livssituation skall förhålla sig i biktstolen är verkligen den personens angelägenhet och ansvar att hantera utifrån sitt förhållande till tron och sitt samvete. Jag har nog med att tänka över hur jag skall förhålla mig i biktstolen till det som är mitt eget.”
Bengt det är HELA katolska kyrkans angelägenhet att få veta hur katolska kyrkan i teori och i praktik ställer sig till utövad homosexualitet. Och då avser jag inte lösa förbindelser utan jag tänker på stabila, livslånga relationer.
Är sådana ett kroniskt /permanent tillstånd av synd eller inte ?
// Irène
Bengt
Du har naturligtvis ingen skyldighet att svara på den ultimata frågan jag ställer. Men jag tycker alla bloggdiskussioner om homosexualitet och abort är meningslösa om vissa frågor inte får ställas på sin spets OFFENTLIGT inom katolska kyrkan utan enligt vad du anser enbart hör hemma i själavårdssamtal.
Det är enligt min uppfattning just en sådan inställning som bäddar för orättvisa, godtycklighet och i förlängningen bristande TROVÄRDIGHET för katolska kyrkan som institution.
// Irène
Tack Bengt
Jag uppskattar din ansträngning att svara på min fråga på din blogg. Jag klipper nedan in svaret så även KV bloggs läsare får ta del – då jag finner ditt svar synnerligen intressant.
Du gör alltid ditt bästa för att få ihop kyrkans lära med dina egna åsikter. Men det gör jag också.
Skillnaden mellan oss är att jag alltid vill se VAR kyrkans lära hamnar om man ställer saker och ting på sin spets.
Sanningen måste alltid tåla detta prov. Det är sanningens lackmustest.
Om det visar sig att sanningen inte tål detta prov så är det inte sanningen det är fel på utan kyrkans lära.
Du slår verkligen knut på dig själv för att besvara min fråga med hjälp av konstitutioner och encyklikor mm men i mina ögon har du ändå inte lyckats besvara frågan då den helt enkelt inte går att besvara om man inte är beredd att ERKÄNNA såväl evangelikala samfund som katolska kyrkans HYCKLERI vad homosexualitet beträffar.
Homosexuella par blir utsatta för varierande katolsk praxis beroende på vilket kontext de lever och beroende på vilken tur alt otur de har när de väljer katolsk präst för rådgivning.
Detta är ett obestridligt faktum. Jag anser att sådan godtycklighet skadar katolska kyrkan.
Du skriver och detta är den springande punkten
”Sexualitet utanför äktenskapet betraktas av kyrkan som synd mot den egna kroppen, varför kyskhet anbefalles.”
OK.
Men i rättvisans måste därför kyrkan öppna äktenskapet för homosexuella så de får SAMMA möjlighet men också samma skyldighet att förhålla sig till sex, äktenskap och kyskhet.
Allt annat är ORÄTTVIST och därmed ORÄTTFÄRDIGT.
Och alla enskilda anonyma undantag som ”justa” präster tillhandahåller bevisar bara hur OHÅLLBAR katolska kyrkans syn är i PRAKTIKEN.
Du skriver
”Vem är jag som skulle uppträda som en guru och ifrågasätta en 2000-årig tradition väl beprövad och bekräftad av helgonen.”
Det är först i vår nutid som forskning och vetenskap visat att homosexualitet inte är något en person väljer och därmed kommer allt i ny dager som kyrkan också måste ta till sig för att behålla sin trovärdighet.
Miljoner och åter miljoner katoliker och andra kristna inom andra samfund och kyrkor reagerar helt annorlunda än du och anser att det är en PLIKT att ifrågasätta obsoleta läror.
// Irène
*****************************************************************
Irène!
Grundläggande katolsk lära om äktenskap och familj, sexualitet och liv ligger fast. Det är en lära som f.ö. har återgetts i flera olika sammanhang, t.ex. i Andra Vatikankonciliets pastoralkontitution Gaudium et spes (nr 47-52) eller i Johannes Paulus II´s fina encyklika Veritatis splendor (nr 80).
Tankarna i dessa texter går ju i sin tur tillbaka till grundläggande kristen doktrin återgiven i källorna, bibeln och kyrkofäderna. Du tolkar mina texter rätt när du finner att jag inte är kritisk till detta. Vem är jag som skulle uppträda som en guru och ifrågasätta en 2000-årig tradition väl beprövad och bekräftad av helgonen.
Kontantan är att sexualiteten är förbunden med skapandet av nytt liv samtidigt som den bidrar till makarnas inbördes samhörighet, och att det är i det sammanhanget sexualiteten välsignas, varför det sakramentala äktenskapet är ett livslångt förbund mellan man och kvinna. Inte mellan kvinna och kvinna eller mellan man och man.
Sexualitet utanför äktenskapet betraktas av kyrkan som synd mot den egna kroppen, varför kyskhet anbefalles. Det gäller även inom äktenskapet såtillvida att jag inte kan ha sex med flera än min hustru, inte innan jag gift mig, och inte heller när som helst med min hustru utan endast när det är helt ömsesidigt och när vi kan ta
ansvar för konsekvenserna.
Kyrkan lär att vi alla syndat och gått miste om härligheten från Gud (jfr Rom 3:23) men att vi är återlösta genom Kristi försoningsoffer och att vi som kristna är kallade att leva ett liv i helgelse, det gäller också våra kroppar som är en del av vår totala person. Kroppen är andens tempel (Jfr Rom 12:1 ff). Har vi inte den grundläggande insikten i syndens natur är det givetvis inte heller så lätt att förstå vad synd mot kroppen innebär.
Jag har inga problem med att Kyrkan har strängare bud än jag kan leva upp till. Det första jag frågar efter är inte då att kyrkan bör omforma sin etik efter mitt beteende, utan jag frågar mig vad jag kan göra ytterligare för att arbeta på min helgelse, det är en grundinställning jag delar med de flesta kristna jag möter.
Kyrkan binder mig inte fysiskt i mitt handlande, endast i den mån hon utövar ett positivt inflytande på mitt samvete och jag väljer att följa det. Jag är fri att gå emot kyrkans bud på två sätt:
Helt enkelt genom att trotsa dem trots att mitt samvete säger mig att jag inte borde. Det leder i längden i allmänhet inte till större lycka och tillfredställelse utan till ökad oro och inre ofrid.
För det andra om mitt samvete på någon punkt säger mig att kyrkan tvingar mig till något som är fel. Då är jag skyldig att följa mitt samvete. Det kan vara nödvändigt att stå för det också offentligt även om det skulle leda till restriktioner.
Då kommer vi in på nästa tema: Vilka restriktioner kyrkan lägger på dem som avviker från hennes bud. Det är här själavården kommer in, och här finns mycket barmhärtighet och överseende. Exkommunicering är annars den åtgärd som blir aktuell.
Jag är inte den som ropar i den konservativa kören att präster och biskopar borde bannlysa och exkommunicera mer än de gör. Tvärtom, det perfekta får inte bli det godas fiende. Skilda och omgifta, kristna homosexuella som sammanbor och vill sträva efter att leva enligt kyrkans bud är exempel där jag har förståelse för att präster handlar med generositet.
http://bengtmalmgren.wordpress.com/2012/10/13/homosexualitet-och-kyrkan-uppfoljning/#comment-470