I Människor och Tro
Hedningarnas Förgård
Repliker av Ulla Gudmundson
”Jag hoppas detta är inledningen till en process. ” ”Att visa att det är mänskligt att tycka som den andre utan att vara ond eller galen. ”
http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=416
Program 13 september
Program 14 september
Ulla Gudmundson kommenterar båda dagarna i Vatikanradion.
http://sv.radiovaticana.va/Articolo.asp?c=621333
// Irène
PS Oerhört givande och berörande samtal på Vetenskapsakademin och på Fryshuset där alla medverkande kom till sin rätt tack vare ett imponerande ledarskap av Ulla Gudmundson av vilken Vatikanen har mycket att lära. Tex att auktoritet inte har något med auktoritär att göra och att respekt hör ihop med ömsesidighet.
Alla talare gjorde starkt intryck. Starkaste intrycket på mig idag på Fryshuset kanske Thomas Hammarberg som eldsjäl för Mänskliga Rättigheter och Anders Carlberg som eldsjäl för ungdomar gjorde.
Som det sägs i reportaget ”utmanade Thomas Hammarberg katolska kyrkan för större öppenhet.”
Viktigt budskap för kardinal Ravasi att ta med sig hem till Rom.
Anders Carlberg pläderade för att ”krossa fundamentalismen ”. Men inte med våld som någon annan påpekade.
Som ett kul observandum – unga tjejerna Jessica Schedvin (ordförande Unga Humanister) och fredsagenten och muslimen Fazeela Zaib anklagade den generade Christer Sturmark för samma patriarkat inom Humanisterna som det han kritiserar inom olika religiösa samfund.
Jag håller med. Det är viktigt att inte fördöma meningsmotståndare som nödvändigtvis onda eller korkade. Därför har jag mycket svårt för Katolsk vision.
Andreas,
Ja, det var verkligen en upplevelse att höra troende och icke-troende sitta och samtala respektfullt med varandra i ”Världen med eller utan Gud”.
Vi behöver mer av det, därför undrar jag om det är det några grupper du särskilt vill framhålla som respektfulla mot dem som inte delar deras åsikter?
Anneli
Bra fråga, Anneli. Jag kan hämta ett exempel från Svenska kyrkan. De flesta motståndare till kvinnliga präster jag mött har varit förvånansvärt mänskliga i sin syn på och i sitt bemötande av meningsmotståndare. Till skillnad från det andra lägret.
Vänner,
av allt att döma samtal man borde ha varit närvarande vid. Ulla Gudmundson imponerar.
Det är inte tro eller otro som är problemet utan fundamentalismen och fanatismen, övertygelsen om att ha svaret på frågor som inte går att besvara med annat än hypoteser. Märkligt nog står ju troende och icke troende på samma faktagrund.
Andreas,
ditt inlägg är för mig lika förbryllande som angeläget. Har du läst KV:s manifest. Att debatter ibland spårar ur till gräl får skyllas på mänsklig svaghet. Men manifestet tycker jag inte är fördömande. Vad tycker du?
Sen är det ett problem att det som den ene tycker är klarspråk av den andre uppfattas som kränkande. Här har jag svårt att se någon lösning som kan tilltala alla.
Jag anser till exempel att förbudet mot kvinnliga präster är diskriminering och ett exempel på apartheid i kyrkan. Jag har motiverat varför många gånger och jag anser att orden diskriminering och apartheid är klarspråk.
Självklart inser jag att de som ser könsmaktsordningen i kyrkan som Guds vilja kan uppfatta orden diskriminering och apartheid som kränkande omdömen. Vem vill bli beskriven som den som diskriminerar och förespråkar apartheid?
Att jag ändå använder dessa laddade ord beror på att jag tror kyrkans kvinnosyn behöver blottläggas med ord som plogar igenom det fromma snömoset.
Men jag betraktar verkligen inte kvinnoprästmotståndare som onda och korkade.
Gert
Gert,
Tack för ditt svar. Men manifestet (som jag läst) hör nog inte hit. Jag talade ju om synen på meningsmotståndare, inte om något annat. Vilken visionstext jag än läser t. ex. om den sittande påven (ett enkelt och tydligt exempel), får jag ett överväldigande intryck av förakt och avsky. Och då har jag ändå grävt i arkiven. Irene N går längst, men trenden är allmän. Motståndaren antas vara antingen korkad eller elak. Ditt eget sätt att utmåla det motsatta lägret i det du kallar könsmaktsordningen i kyrkan (”fromt snömos” som måste avslöjas) påminner mycket om Dawkins syn på ”religiösa” människor. Antingen korkade eller elaka.
Du skriver om ditt eget sätt att se på ”kvinnoprästmotståndare”, och jag tror dig gärna, men det var faktiskt inte det jag skrev om. Fastän jag för egen del inte är svenskkyrklig har jag på nära håll sett hur svenskkyrkliga kvinnoprästmotståndare behandlas av meningsmotståndarna inom Svenska kyrkan samt i medierna, och det är utan tvekan en hårresande historia. Det var det jag talade om i mitt första inlägg. Som svar på Annelis fråga. Men jag skulle kunna lyfta fram andra exempel.
Mitt övergripande intryck är att människor med radikala idéer anser sig ha något slags moraliskt övertag över alla andra. Det är ett osympatiskt drag.
Andreas,
”Mitt övergripande intryck är att människor med radikala idéer anser sig ha något slags moraliskt övertag över alla andra. Det är ett osympatiskt drag.”
För tillfället genomgår jag en en uppfriskande dusch där vattnet är Gud o min smuts onödigheter… dvs jag är i en självkritisk fas.
Jag håller med dig… det är min känsla också. Men kanske det handlar om att man måste tycka som den andre mer än om det är radikala ideer eller ej. Dock ger jag dig helt rätt i att ex. det är mer moraliskt verkar det som på KV att hävda att kvinnor ska ha rätt till abort om hon är fattig o har många barn i de länder där abort utförs illegalt än att hävda barn som en guds gåva. Som om jag vore omoralisk mot modern? Likaså kan jag tycka att det är obehagligt att det blir så svartvitt allt. Att man inte kan vara delvis radikal eller delvis värdekonservativ. Eller politiskt tämligen radikal men ganska värdekonservativ. Eller…spelar det någon roll? Att lägga värderingar på varandra är ju inte bra vilket som. Eller att tävla i moral. Det är obehagligt.
Agneta
Andreas,
Jag är nog inne på Gerts linje att man är mer tolerant mot dem som sympatiserar med ens egna ståndpunkter.
Svenska kyrkan är ett bra exempel så tillvida att många åsikter får föras fram, takhöjden är väldigt mycket högre än i Katolska kyrkan. Jag har skrivit en blogg med olika exempel.
http://katolskareformvanner.blogspot.se/2012/09/ut-i-varlden-med-oppenhet-och-schvung.html
Frågan är hur man överför det förhållningssättet till Katolska kyrkan?
Anneli
Andreas,
tråkigt att du känner dig så illa behandlad. Men om vi bortser från rena överord i stridens hetta, sådana förekommer ju, så tror jag det är svårt att göra alla människor tillfreds med samtalstonen på en och samma blogg.
”Problemet” för oss torde vara att många katoliker och en del andra kristna tycker att vårt ämnesval är oförskämt i sig, liksom vårt kritiskt förhållningssätt. Men nu är det ju kritiska vi är …
Gert
Agneta,
har människor med radikala ideer ett moraliskt övertag? Ja ibland, faktiskt.
Abolitionisterna hade för sin tid mycket radikala idéer om alla människors lika värde. Nog hade de ett moraliskt övertag över slavägare, eller?
Om jag anser att kvinnor och homosexuella diskrimineras i kyrkan och att denna diskriminering måste upphöga, anser jag mig då ha ett moraliskt övertag? Ja, definitivt. Alla människors lika värde är en moralisk fråga.
Gert
Gert
När har jag sagt att det är rätt att diskriminera homosexuella eller kvinnor i kyrkan?
När har jag sagt att slaveri är moraliskt?
Det är så svartvitt att jag bara inte tror det är sant.
Du gör ju precis vad Andreas reagerar på nämligen väger moraliska ställningstaganden mot varandra o värderar dem.
Jag säger att jag har en hel del så kallade värdekonservativa värderingar som att jag är emot abort o att jag tycker att lovar min inför Gud så gör man. Jag tycker att skoluniform skulle införas vilket troligen är ett värdekonservativt tyckande men jag anser det lika väl vara bra för att slippa ekonomiska klasskillnader mellan barn. ETC.
Att vi sedan inte lever upp till det är något annat.
Varför mobbar du o Anneli o Irene mig för att jag säger att jag har vissa värdekonservativa värderingar? Såsom ni håller på tycker jag att vi ska göra om manifestet o skriva att manifestet utesluter personer med värdekonservativa tankar. Det är mer hederligt. Nu underblåser ni svartvitt tänkande o sådant leder i mitt tycke till en farlig värld.
Eller att du o Irene o Anneli startar om bloggen o att ni utesluter människor med anlag för värdekonservatism. Ni tycks ju verkligen gilla att alla ska tycka exakt som ni gör. Ett sådant debattforum intresserar inte mig för det är inte yttrandefrihet.
Agneta
Agneta,
jag har inte anklagat dig för någonting. Och jag har definitivt inte mobbat dig. Jag försöker debattera i sak genom att använda tydliga principiella exempel.
Men som Fritjof Nilsson Piraten en gång sa: Det går inte ens att skriva om en synål utan att någon enögd känner sig träffad.
Gert
PS. Det är klart jag väger moraliska ställningstaganden mot varandra och värderar dem. Jag tycker det är fel att diskriminera kvinnor och homosexuella. Och jag tycker att de har fel som anser att kyrkans behandling av kvinnor och homosexuella inte är diskriminering. Det är en svartvit fråga. Antingen diskriminerar man, mer eller mindre, eller så slutar man upp med att diskriminera.
Varför skulle detta sätt att debattera inte vara yttrandefrihet?
DS
Andreas
”Vilken visionstext jag än läser t. ex. om den sittande påven (ett enkelt och tydligt exempel), får jag ett överväldigande intryck av förakt och avsky. Och då har jag ändå grävt i arkiven. Irene N går längst, men trenden är allmän. Motståndaren antas vara antingen korkad eller elak.”
Som en röd tråd genom mina blogginlägg går min uppfattning att påvens envälde, hans utnämningsprivilegium och hans tolkningsföreträde av hur påveämbetet ska vara utformat är den viktigaste orsaken till att jag ägnar mig åt KV blogg.
Så enkelt du avfärdar denna viktiga ståndpunkt utan att kommentera själva sakfrågan.
KV blogg är kanske den enda inomkatolska blogg i stiftet där kravet på demokrati och religionsfrihet INOM kyrkan drivs tydligast, mest explicit.
// Irène
Gert
Jag har förstått att Agneta uppfattar ”yttrandefrihet ” synonymt med krav att få stå oemotsagd.
All opposition mot denna strikta definition tolkas som ”mobbing” alternativt ”knivhugg i ryggen.”
// Irène
Irene,
Du bytte ämne. Jag skrev inte om olika teologiska eller politiska sakfrågor. Min poäng var nämligen en helt annan, och den missade du tyvärr. Frågan är om meningsmotståndare per definition är elaka eller korkade. Vilket du tycks tro.
Är det alls tänkbart att andra av övertygelse omfattar en annan ecklesiologi än du? Av övertygelse? På rimliga grunder? Eller är det så att din egen ecklesiologi helt enkelt är uppenbart sann? Punkt slut?
Detta kan förstås tillämpas på vilken filosofisk, teologisk eller politisk fråga som helst.
Gert,
Jag beklagar mig inte, utan försöker diskutera på ett allmännare plan än det personliga. Frågan är som sagt om era meningsmotståndare enligt er kan vara både hedervärda och intelligenta. Är det t. ex tänbart att påven… utifån premisser han verkligen tror på och som inte helt saknar argument för sin sak… helt enkelt inte KAN gå med på det ni kräver/önskar… därför att det strider mot det han tror vara givet och befallt av Gud? Och vore påven i så fall hedervärd om han gav efter i strid med sin övertygelse?
Detta för mig till en annan punkt du tar upp. Är det så att katoliker som inte stöder Katolsk vision fr. a. reagerar på att ni tar upp vissa frågor till diskussion. För egen del tror jag inte det. Mitt intryck är att andra katoliker undrar varför ni envisas med att vilja att den katolska kyrkan ska ändra den lära som uttrycks i katekesen. Ni må sedan ha svar på detta, men det är faktiskt en rimlig invändning. Åligger det inte er att på ett mänskligt plan förstå de katoliker som tror på traditionell teologi? I ställer för att avfärda dem som antingen okunniga eller elaka? Vilket jag som sagt tycker att ni ofta gör.
Som du ser återkommer jag till min utgångspunkt. Kan meningsmotståndaren vara hedervärd utan att fördenskull vara okunnig eller korkad?
Av detta följer en annan fråga: Kan det vara så att vissa frågor inte kan avgöras utan auktoritetsargument? Vilken auktoritet ska vi då tro på? Som katoliker? Tidsandan, ens egen läsning av olika kristna källor utifrån tidsandan eller läroämbetet? Jag tycker att frågan är högst rimlig.
Eventuellt finns, ytterst sett, ingen auktoritet i denna sorts frågor, men då kan heller ingen ha vare sig rätt eller fel. Eller hur?
Andreas
”Du bytte ämne.”
Det anser jag inte.
”Frågan är om meningsmotståndare per definition är elaka eller korkade. Vilket du tycks tro.”
Det är din tolkning.
”Är det alls tänkbart att andra av övertygelse omfattar en annan ecklesiologi än du?”
Majoritetetn i Stiftet tycks ha en annan uppfattning om påvedömet än jag har.
Är det alls tänkbart för dig att någon /några har avvikande uppfattning än biskop Anders och Stockholms Stift (om vi håller oss till katolska kyrkan i Sverige).
Katoliker världen runt har olika övertgelser om påveämbetet men just i Stockholms katolska Stift ifrågasätts man som katolik om man har en uppfattning som avviker från den officiella doktrinen.
// Irène
Andreas,
Det finns egentligen inget ”vi” på KV-bloggen men jag är nyfiken på om du tycker att t.ex. Gert, Iréne och jag är hedervärda och intelligenta?
Det är väldigt mycket ”ni tycker” och ”ni anklagar” i dina kommentarer.
För min del kan jag tycka att personer som inte delar mina åsikter är både trevliga och intelligenta. Men det gäller inte dem som kommer med anonyma och aggressiva kommentarer av typen, du är inte en riktig katolik, lämna kyrkan.
Anneli
Anneli och Irene,
Ni verkar tyvärr ointresserade av mina reflektioner och frågor. Jag fortsätter gärna samtalet när detta förändrats.
Irène,
Du skriver ”Jag har förstått att Agneta uppfattar ”yttrandefrihet ” synonymt med krav att få stå oemotsagd.
All opposition mot denna strikta definition tolkas som ”mobbing” alternativt ”knivhugg i ryggen.””
Jag tycker denna din utsaga och ”tolkning” av vad Agneta skrivit på bloggen, skjuter ordentligt
över målet. Och varför skriver du detta till Gert, och inte till Agneta själv i första hand?
Undrar jag som just lagt mig i.
Krister
Det är synd att ni börjar bråka vid sidan om ämnet och missar att lyfta fram det enorma som hände i samtalet.
Jag har i mina dagar sett och deltagit på bra många religions samtal men det här samtalet ,där alla deltagarna var intelligenta, öppna, ärliga och respektfulla mot varandra är den mest givande den här typen av mötet jag har sett.
En detalj : Kardinalen hade mindre problem-med Lundabiskonpen än tvärtom. Bara det en kardinal och en kvinnlig luthersk biskop samtalade med varandra var något att bevittna . Wov.
Marcus
Andreas,
Jag har inte tagit mig tid att läsa och tänka över dina reflexioner och frågor.
Men ser dom som viktiga, så jag kanske återkommer, vid tillfälle.
Krister
Marcus,
De flesta av oss tycker nog självklart att det viktigaste dessa dagar är samtalen i Stockholm 13-14
september. (Frånsett det så torde även påvens resa till Libanon vara viktig, eller visa sig bli viktig)
Ravasi-samtalen belyses nu utförligt även i Signum av Ulf Jonsson och NCR av Allen.
Jag är fortfarande djupt tagen själv av samtalen, kommer att behöva mer ”sorteringstid”.
Men, jag undrar vad det var du uppfattade som att Lundabiskopen Ante J fick större problem med
kardinal Ravasi än tvärtom? Den passagen gick mig förbi.
Krister
Andreas,
Jag svarade på din fråga och noterar att du inte har någon lust att svara på min.
Anneli
Andreas,
varje samtal har outtalade förutsättningar. Sådant som betraktas som självklart och därför inte nämns. För mig och, är jag övertygad om, gäller att de rättigheter vi själva gör anspråk på naturligtvis även gäller för andra, inklusive dem som inte delar våra åsikter.
Detta borde vara svar nog. Men för tydlighetens skull svarar jag även på dina frågor en och en.
1. Självklart bör påven inte handla mot sin övertygelse. Men det berövar inte oss och andra rätten att försöka övertyga honom om att han har fel.
2. Jag tycker nog att jag försöker förstå katoliker med en ”traditionell teologi”. Men jag anser att denna teologi orsakar stor skada. När jag skriver det inser jag att jag sårar en och annan. Men det går inte att undvika. Klarhet är viktigt och den som känner sig kränkt av samtalstonen på KV:s blogg behöver ju inte uppsöka den.
3. Självklart kan meningsmotståndare vara hedervärda. Men i ett samtal får de tåla att jag anser att de har fel.
4. Vi är alla beroende av auktoriteter. Lärare, politiker, läkare, vetenskapsmän, teologer med flera. Den yttersta auktoriteten bär vi inom oss. Ingen undgår att använda den. Även den som åberopar en annan auktoritet, exempelvis kyrkans läroämbete, har själv valt att göra så.
5. Naturligtvis finns rätt och fel även i svåra frågor. Ytterst finns ju en verklighet och inte flera. Men mellan varje människa och sanningen ligger språkets symbolvärld. Av detta följer att ingen har direkt tillgång till sanningen. Även kyrkans läroämbete är ju beroende av det mänskliga språket.
Gert
Nej, det gjorde du faktiskt inte, Anneli. (På din fråga svarar jag att jag inte kan läsa dina tankar och bevekelsegrunder. Om du är hedervärd lär det visa sig.)
Andreas,
Då får jag ändra frågan. Kan du tänka dig att t.ex. Gert, Iréne och jag är intelligenta och hedervärda personer och inte minst lika goda katoliker som du trots att vi inte delar dina åsikter?
Vilket fråga är det du inte tycker att jag svarat på?!
Anneli
Gert,
Jag kan inte se att jag blivit klokare på din ståndpunkt efter ditt svar. Kanske talar vi förbi varann. Jag talade nämligen inte om auktoriteter i största allmänhet, utan om behovet av en yttersta auktoritet i frågor som rör uppenbarelsen. Antingen finns det dogmer (traditionell katolsk teologi), eller så flyter allt (i vilket fall tidsandan ytterst kommer att styra). Man måste förstå att katoliker tror mer på dogmer än på samtidens åsiktsmaskiner och trender, anförde jag.
Men tillbaka till min utgångspunkt. Synen på meningsmotståndaren. Du svarar mig så allmänt och vagt… På det konkreta exempel jag gav dig (hur ser du, konkret, på en enskild påve?), undrar jag om du har ett svar. Frågan är här inte huruvida påven får tåla att du anser att han har fel. (Jag har inte ens nämt den saken.) Utan huruvida han kan säga nej till era krav och samtidigt vara hedervär – utan att vara vare sig korkad eller elak. Om ja, tycker du att t ex Irenes texter om påven ger uttryck för detta?
Anneli,
Frågan förblir den jag ställde från första början. Som jag skrev till Irene (utifrån mitt exempel om påven): ”Är det alls tänkbart att andra av övertygelse omfattar en annan ecklesiologi än du? Av övertygelse? På rimliga grunder? Eller är det så att din egen ecklesiologi helt enkelt är uppenbart sann? Punkt slut? – Detta kan förstås tillämpas på vilken filosofisk, teologisk eller politisk fråga som helst.”
Du har inte besvarat denna fråga.
Andreas,
jag har svarat på dina frågor. Mitt svar om auktoriteter är generellt, alltså gäller det även uppenbarelsen. Men jag håller inte med om att alternativen är antingen ”traditionell katolsk teologi” eller att allting flyter. Det finns mycket däremellan. Läs exempelvis Küng ”Unfehlbarkeit”.
Även din fråga om vad jag anser om påvens hedervärdhet har jag besvarat. Men jag kan göra det en gång till. Självklart kan påven vara hedervärd och säga nej till krav han inte instämmer i. Påven är en bildad man, åtminstone beläst, och jag anser inte att han är vare sig korkad eller elak.
Irènes texter diskuterar jag inte med dig. Var och en som skriver på KV:s blogg står för sina egna inlägg.
Gert
Andreas
Du skriver
” Jag talade nämligen inte om auktoriteter i största allmänhet, utan om behovet av en yttersta auktoritet i frågor som rör uppenbarelsen.”
Jag frågar då dig. Om samtliga katoliker i världen skulle bejaka ditt påstående om ”behovet av en yttersta auktoritet ” så kvarstår ÄNDOCK frågan hur denna yttersta auktoritet ska vara utformad.
Hur du än vrider och vänder dig kommer du aldrig ifrån frågan HUR LÄROÄMBETET SKA VARA UTFORMAT.
Detta är den yttersta frågan. Alla andra frågor är underordnade denna fråga.
Vad betyder uppenbarelsen för vår samtid ? Vilken auktoritet ska ha tolkningsföreträde att tala om detta för oss andra ?
Anser du att det går att svara FÖRUTSÄTTNINGSLÖST på denna fråga eller anser du att svaret är GIVET PÅ FÖRHAND och inte FÖRHANDLINGSBART ?
// Irène
Gert,
Vi har så kommit till vägs ände. Teologiska frågor var det inte min avsikt att diskutera. På min fråga har jag fått svar. Man kan alltså vara meningsmotståndare till KV utan att vara vare sig korkad eller elak. Åtminstone enligt dig. Vi får se om det lyser igenom i framtida texter och uttalanden.
Jag kan utan vidare förstå att du inte vill diskutera Irenes föraktfulla ton mot meningsmotståndare, fastän frågan är högst relevant för den fråga vi diskuterat. Jag tror dock att det är där som skon klämmer. Föraktet. Det moraliska högsätet. Egenrättfärdigheten.
Tack för mig.
Andreas,
Det här är intressanta frågor och jag skulle om jag hann göra ett nytt inlägg med en rubrik i stil med ” Ni ska, vi behöver inte”, för det är så jag uppfattar din ståndpunkt.
För mig är det självklart att den som inte delar min övertygelse och tolkning av tron kan vara en vettig och bra person.
Däremot finns det personer bland de värdekonservativa kristna som utifrån vad de skriver och säger inte verkar vara vare sig intelligenta, kloka eller särskilt goda. En blandad skara med andra ord, precis som alla grupper är.
Men Andrea,s du svarar inte på frågan om du själv anser att personer som inte delar din tolkning av tron kan vara bra och intelligenta.
Det tillsammans med att du ifrågasätter om t.ex. jag accepterar den som inte tycker som jag, säger mer om dig som person än vad jag tror var din avsikt.
Anneli
Irene,
Som jag ser saken ger traditionell katolsk teologi svar på dina frågor. Men det var som sagt inte för att diskutera teologi som jag skrev här.
Andreas
Osäker på om du hann läsa min fråga innan du sa adjö.
Självklart förstår jag att det vore behagligare för dig att diskutera TON OCH TONART i vilken jag med en dåres envishet ställer mina frågor och framför mina ifrågasättanden än att svara på själva sakfrågan jag ställer.
Att varken du eller någon katolsk företrädare i Stiftet VÅGAR svara på min fråga.
Det är där som ”skon klämmer”.
Tillåt mig att låna din beskrivning
”Föraktet. Det moraliska högsätet. Egenrättfärdigheten.”
Att jag vågar påstå att LÄROÄMBETET utmärks av just detta som du på ett BILLIGT sätt VÄNDER mot mig istället för där detta hör hemma
Det är där som ”skon klämmer”.
// Irène
Anneli och Irene
Det finns något som psykoanalysen kallar överföring. Jag tror tyvärr att det är vad ni ägnar er åt nu. Jag ställde en enkel och uppriktig fråga (Gert svarade på den). Därutöver delade jag uppriktigt med mig av mina intryck utifrån det jag under lång tid läst här. Ni får förstås tycka illa om mig för den saken om ni vill, men det gör inte överföringsmekanismen mindre missvisande.
Tack för mig.
Andreas
Utmärkt att alla läsare tydligt och klart själva kan se hur OVILLIGHET att ta i den avgörande frågan inom katolska kyrkan undviks till vilket pris som helst av den ena signaturen efter den andra som poppar upp här på KV blogg.
Den ena krystade ursäkten eller bortförklaringen efter den andra.
// Irène
Mänsklig sett är ingen skyldig att svara på ställda frågor – och skall slippa bli tolkad för det.
På samma sätt tycker jag den som inte vill svara: bara låter bli och inte tolkar
frågeställaren. Det blir en rundgång av olika troliga psykologiska hypoteser.
Krister Janzon
Andreas,
Jag tolkar ditt svar som att du anser att den som inte delar din åsikt ska respektera dig och anse att du kan vara en bra person.
Du anser däremot inte att du själv behöver visa den öppenheten gentemot den som inte tycker som du, stämmer det?
Anneli
Krister,
Det är så dags att börja tala om bloggetikett nu. Är du snäll och slutar använda andra avsändare än dig själv. Är du bloggetiketten?!
Anneli