Inbäddat i gröna skogar, blomsterängar och fågelsång.
Vid foten av italienska Alperna i Piemonte klostret Bose, en ekumenisk och monastisk gemenskap idag bestående av 80 bröder och systrar från olika samfund och från olika delar av Italien och från 6 andra länder.
Klostret grundades på andra Vatikankonciliets avslutningsdag 8 december 1965 av den då 21 årige lekmannen Enzo Bianchi, idag en katolsk centralgestalt i Italien och inom ekumenik och fortfarande Boses karismatiske prior.
Att leva Evangeliet i bön och arbete, i fattigdom och enkelhet, i sång och gemenskap – KOINONIA och COMMUNIO – med andra samfund är Boses koncept.
En omfattande gästverksamhet med ca 20.000 besökande per år leder Boses bröder och systrar och yttervärldens lekmän till daglig ömsesidig kontakt.
Bose har egna verkstäder bla krukmakeri och ikonateljé där bla andra broder Norberto och syster Lara målar obeskrivligt vackra ikoner.
http://www.monasterodibose.it/index.php/
Just hemkommen från Bose blir min fråga vilka Vatikanen vill nå ut till.
En noga avgränsad och i förväg utvald del av världen ? Eller ”hela den bebodda världen”, OIKOUMENE ?
Nedan citat från Sveriges Kristna Råd
”Att leva som kristen är att leva befriad. Ändå reser vi murar, misstänkliggör och skyggar för varandra – också kristna syskon emellan.
Gud kallar oss att bryta upp från dessa mönster – göra upp med vår rädsla och se på varandra med kärlekens ögon. Att se till det som förenar och tillsammans bygga en bättre värld. Ett sätt att göra detta är att främja god ekumenik.
Ekumenik (som kommer av grekiskans oikoumene dvs. ”hela den bebodda världen”) handlar om att sträva efter Kristi kyrkas synliga enhet och stärka de kristnas inbördes gemenskap i ord och handling. Kristen enhet är inget fjärran mål – i Kristus är vi redan ett. Enheten har sin utgångspunkt i den heliga Treenigheten. Som kristna är vi utsända att återspegla den kärlekens enhet som är i Gud och så tjäna världens helande. I sin strävan efter synlig enhet omsluts kyrkan av Jesu bön ”att de alla skall bli ett”. (Joh. 17:21)”
http://www.skr.org/verksamhet/ekumeniskteologi/tiotumregler.4.17aaa0e104a8ab366980002500.html
// Irène
PS Bose saknar prål och åthävor men äger allomfattande kärlek och gemenskap och har på så vis avsevärt mycket att lära ut till Pontifex Maximus och hans kejserliga och pråliga hovstat Vatikanen.
Under min vecka på det ekumeniska klostret Bose hörde jag ingen gång ordet ”katolsk” nämnas, men sällan har jag varit på någon plats som känts så ”katolsk” i ordets rätta bemärkelse.
// Irène
Det vore kanske nåt att åka till – tåg – inte flyg!
RKK vill nog ha gifta medklassfamiljer med lydiga barn och pappa klädd i kostym och slips 7 dagar per vecka.
Sen ska han vara med i nån halvhemlig orden-men inte frimurare för se då förlorar påven kontrollen.
Min styvfar var det-frimurare alltså-och goare människa har jag knappast upplevt-förutom några bröder i Heliga Korsets Brödraskap som hjälpte mig i livet några år efter pappas bortgång.
Att se den Andre.
I slutet på jan i år hölls en konferens på Bjärka Säby ”One in Spirit ”.
Bla var subpriorn på Bose broder Guido Dotti inbjuden och höll då nedanstående predikan som han gav mig tillåtelse att publicera (vilket jag gör för andra gången.)
”Inte då och där men här och nu ” blev för mig broder Guido Dottis budskap såväl i hans predikan som i Lectio Divina som han nu lärde oss praktisera på Bose.
JOHN 5, 1-9
Isaiah 40, 26-31 James 5, 13-16
“Comfort, o comfort my people!” This word of mercy comes to us during this celebration, because whenever we gather as disciples of Christ to celebrate the new covenant in His name, we make experience of His compassion, we take part in the mystery of His love, we share the joy and peace of being reconciled with God and with one another.
In fact, our gathering does not depend on our planning, is not a question of organization, but it springs from God’s heart and will: His word is calling us and transforming us in His people, the people beloved by God.
So, we are with Jesus in Jerusalem, during a sabbath, a festival of the Jews, a day in which the covenant is renewed, becoming the love of God not there and in the past but here and now. John in this passage says nothing about the disciples, suggesting that we ourselves can be the disciples able to see what is happening and to decide how to react to Jesus’ deeds. We are nearby the Temple, at this pool at the Sheep Gate, the place where animals for the sacrifices in the Temple are gathered. Only sheep without any defect could be used for the sacrifice, so in this marginal place, a crowd of defected human beings stands, with no possibility to enter the Temple. But the name of this pool is Bet-zatha that means “house of mercy” , a house with five porticoes, like the five books of the Torah: the Word of God is indeed a house of mercy.
Nevertheless something blocks this mercy and impeaches it to join everybody. A man, excluded among the excluded, lays down without hope to change this situation since 38 years, the time of Israel wandering in the desert, waiting for entering the Promise Land. We do not know exactly what is this impeachment: the Gospel seems to suggest that the true paralysis is the lack of sympathy and solidarity among this crowd of poor and sick people. Closing our eyes in front of our brothers and sisters in humanity always means creating an obstacle to the stream of life, peace and joy.
But Jesus’ loving gaze discerns this man in the crowd, discerns his disease and the paralysis that keeps him outside the Promise Land of health and dignity.
The tragic, unbearable paralysis is when we desire to do something but we can’t because nobody takes care of us, nobody assumes our weakness, nobody looks at us with love, nobody enters in the solitude of our suffering nor discerns that the paralysis of a member is the paralysis of the whole body of the human community.
So, if we do not recognize our brother’s paralysis, the five porticoes lead nowhere: the Promise Land of communion with God and with one another remains a mirage in the desert.
But a simple word of Jesus is enough for opening a totally new world: “Stand up! Rise from the dead! Take your mat and walk!” . The paralytic is restored in his dignity of son of God, able to stand up in front of the Son of Man, ready to walk his path. The man now is cured but ignores who cured him: Jesus acted as an anonymous benefactor. Also in our own days Jesus is walking anonymous among humankind: he makes so many good things, he looks with love to so many suffering people and we do not know that it is He who is doing that. Only in the last day we shall discover that He was leading the history, our personal story and the history of the whole world.
Meanwhile we can try to keep our eyes skinned so to discern the presence of Our Lord among us, to discern the life that flows incessantly from His Resurrection.
Guido Dotti Monastero di Bose
Iréne,
Jag tror också att platser som Bose visar hur man kan gå vidare och just respekten för andra samfund än ens egna, dvs ekumeniken är central.
/Anneli
Iréne
Tack för att du berättat från Bose och de kloka och varma orden från Guido Dotti.
Vad tror du om möjligheten att dels få dem översatta till svenska, dels att
vi bjuder in honom till Stockholm/Sverige i ett större öppet sammanhang än Bjärka Säby?
Det skulle ju fordra både arbete och resurser för att få till stånd, men kunde verkligen bli värt det; som ett fattigt men ändå rikt alternativ till att besöka Bose.
Krister
Krister
Jag har lite ideer. Återkommer.
En sak kan jag i alla säga i det här sammanhanget och det är att Enzo Bianchi känns som den som är mest trovärdig efterträdare till Petrus i min katolska värld.
Inte Pontifex Maximus. Så länge han insisterar att behålla denna titel betraktar jag honom som titeln antyder. De romerska kejsarnas efterträdare.
// Irène
Boses prior Enzo Bianchi har väl just knappast några ambitioner att vara Petrus efterträdare.
Snarare som en sentida kollega till den andre apostlafursten Paulus.
Jag tycker det ligger en stor visdom i att kyrkan firar dessa personer på en gemensam festdag, i går den 29 juni. Som ett uttryck för att båda behövdes – och alltjämnt behövs – i sina olika roller för den både synliga och osynliga kyrkan.
Krister
PS Googla gärna på ”apostlafurstarna”, det visar på en hel del läsvärt, bl a
här och där, det första skrivet av en benediktinmunk.
Krister
”Boses prior Enzo Bianchi har väl just knappast några ambitioner att vara Petrus efterträdare.”
NEJ absolut inte.
Andemeningen i det jag skrev var att jag som katolik vänder mig mot att katolska kyrkan är uppbyggd som en pyramid som TOPPSTYRS av en person som kallar sig påve men som TOPPSTYR Gudsfolket mer som en enväldig kejsare.
Andemeningen med att framhålla Enzo Bianchi är att han sett till att det finns en
plats -Bose- som är motsatsen till en pyramid.
Kommuniteten på Bose betonar lekmannaskapet inom kyrkan.
”Vi är alla Jesu vänner”, är budskapet eftersom det är så Jesus själv sagt.
En kopia av en koptisk ikon från 600-talet ”Vänskapens ikon” finns på Bose och små tryck av denna ikon säljs i bokhandeln som ett slags logotype för Bose.
Ikonen förställer Jesus som lägger armen om av sina vänner och på baksidan finns en liten text av broder Roger från Taizé om vad det innebär att vara Jesu vän.
// Irène
PS
http://www.katolskvision.se/blog/?p=25
Irène,
Och min andemening med vad jag skrev är att kyrkan behöver både Petrus – och Paulusfunktionerna, både i Rom, Bose och Eugenia församling. Förutom naturligtvis
det allmänna prästadömet hos var människa, vilket Bose tycks förverkliga på ett enastående sätt.
Krister
Krister
”kyrkan behöver både Petrus – och Paulusfunktionerna”
”Funktionerna ” ja.
Men jag vill påstå att i dagens katolska kyrka fungerar inte någon av ”funktionerna” som tänkt var från begynnelsen.
// Irène
Funktionerna, javisst! Det var därför jag valde det ordet.
Förverkligade i olika människor i hela (Kristi) kyrka.
Balansen är och har varit olika skev i alla tider.
Idag i Petrusämbetet i Rom. Men jag vidhåller min uppfattning
att det finns tillräckligt mycket Paulusanda i kyrkan totalt.
Låt oss inte klyva ord.
Iréne,
Visst är det så att Enzo Bianchi inte är prästvigd och att påven försökt övertala honom att bli präst, men att han inte velat?
Jag tror att det var ett mycket klokt beslut att hålla fast vid att vara lekman, just med tanke på den kallelse som Bose som helhet verkar ha.
/Anneli
Anneli
Jo så berättade man för mig. Att både Guido Dotti och Enzo Bianchi har stått emot yttervärldens påtryckningar att bli prästvigda.
Jag tror endast 2 i kommuniteten i Bose är prästvigda.
Detta innebär i praktiken att män (bröderna) och kvinnor (systrarna) är jämställda i Bose.
Jfr inom katolska kyrkan i allmänhet med en prästkast som låter sig servas av nunnor och lekmannakvinnor.
Aldrig har jag stött på något sammanhang där präster servar nunnor !
I enkönade Vatikanen föreställer jag mig dock att ”Guds tjänare” har nunnor och lekmannakvinnor omkring sig som ser till att hålla toiletterna rena, damma av skrivborden och städa mm mm. Allt i strikt hierarkisk ordning enligt Guds plan…….
// Irène
Iréne,
Det är alltså någorlunda jämställt i Bose? I så fall är det verkligt hoppingivande och ett av de positiva tecken som finns att sätta sitt hopp till.
Den helpension i form av markservice prästerna får av kvinnliga hushållerskor och städerskor är säkert bekväm. Men det gör ju att förståelsen för hur nästan alla människor lever blir ännu mindre, så egentligen är det nog ytterligare ett hinder i deras arbete.
/Anneli
Anneli
”Det är alltså någorlunda jämställt i Bose?”
Jag kan lugnt säga att i katolska sammanhang är Bose det mest jämställda ställe jag kommit i kontakt med.
Jag vågar påstå att Bose skulle bli godkänt också efter svenska mått mätt vad beträffar jämställdhet mellan könen.
Arbetssysslorna fördelas rättvist mm mm
”Den helpension i form av markservice prästerna får av kvinnliga hushållerskor och städerskor är säkert bekväm”
Anneli det är helt otroligt detta hur präster utnyttjar kvinnlig arbetskraft.
Kvinnoprästförbudet som stödjer sig på krystade teologiska argument som går i arv generation efter generation präster är ett problem i sig.
Ett annat problem är varför inte kvinnliga ordensmänniskor och kvinnliga lekmän får mer att säga till om inom kyrkan.
Och då menar jag inte församlingsråd o dyl som jag betraktar som intetsägande. (Har själv suttit i sådant. Bortkastad tid.)
Och då menar jag inte heller kvinnliga kommunionutdelare och kvinnliga textläsare i mässan.
Nej när det gäller katolska kyrkan och jämställdhet så finns mycket att säga.
Under 2000 år har katolska kyrkan präglats av manligt tolkningsförträde när det gäller trosfrågor, bibeltolkning etc.
Under 2000 år har män bestämt kvinnors levnadsvillkor. Män som dessutom under 1000 år levt som celibatärer.
Inte undra på att människor i väst lämnar katolska kyrkan. Och inte undra på att de celibatära männen nu krampaktigt försöker hålla sig kvar vid makten i tredje världen där de understödjer den befintliga machokulturen.
// Irène
Pingback: Katolsk Vision » Bland Jesu vänner i Bose – Monasterio della bouna voluntà